Utomhus och vårkänslor!

När jag vaknade imorse kände jag mig lite bättre.
Huvudvärken var borta och nästan halsraspet också. Även sonen mådde bättre. Så himla skönt! Vi hade tänkt att ta en lugn hemmadag ändå, men när solen strålade in med all sin kraft genom fönstren kunde jag inte låta bli. En kort, jättelugn promenad fick det bli.

Det var verkligen obeskrivligt vackert och ljuvligt ute!
Nattfrosten droppade från träden, fåglarna kvittrade och solen värmde mot huden. Underbart! Och så värt det. Jag hoppas inte att jag behöver ångra utgången nu bara. I övrigt är tacksam över att det gick över såpass snabbt. 2,5 dag ska man inte klaga över. *peppar peppar*

Tanken är även att det blir jobb imorgon, fredag.
En kort, men förmodligen intensiv avslutning, av den här ”vardagsveckan”. Som dessutom (med största sannolikhet) även kommer att bjuda på lite sushi till lunch..! 🙂

”Moonade” folk i löparspåret..?!

Träningsvärken ”from hell” höll fortfarande ett stadigt grepp i mina ben igår, efter söndagkvällens Grit Strenght!
Men man kan ju inte gå och vänta på att ömheten ska lägga sig. Känslan är att det hade dröjt ytterligare ett par dagar… Istället passade jag på att tajma in löpning utomhus, den enda (?) fina vårdagen den här veckan.

Jag hade dessutom ”lyckats” få skav på insida lår av trosorna och/eller jeansen, under dagen?
HUR lyckas man med det??! Så jag fick snällt testa att springa med enbart tights. Kändes väldigt (!) märkligt att springa förbi folk. Nästan som att jag ofrivilligt ”moonade” dem. Haha! Och jodå, nästa gång har jag trosor igen, så ni behöver inte titta efter. 😉

Tassade försiktigt för att få stelheten och släppa.
Det funkade ganska bra, men inte hundra procentigt. Efter ca 1,5 km fick jag stannar och stretcha ut vaderna. My god, de kändes som betongklumpar fyllda med mjölksyra, trots det låga uppvärmningstempot..?! Eftersom min tid var begränsad var tanken att köra intervaller, men tanken som for genom huvudet var:
” Hur i hela friden ska dessa ben fixa högre tempo..??”

Efter att ha stretchat vaderna tassade jag i alla fall vidare.
Ytterligare ca 1,5 km, tills jag kom till ett ”bra” intervallställe. Jag måste ju åtminstone testa. Och nu kändes benen faktiskt bättre (och mer uppvärmda, vilket säkert gjorde sitt).

De två första kändes lätta (som alltid).
Under den andra blev jag jagad av en lös chiuaua. Jag såg och hörde hur dessa matte ropade och visslade, men jag fortsatte bara springa. Med hunden bakom mig. Haha! Smått komiskt. Han tyckte väl mitt tempo var mycket roligare än mattes… 😉

”I helvete heller att jag stannar och går tillbaka med hennes hund, mitt i en löpintervall!” tänkte jag. Hade jag snubblat på den, hade hon fått skylla sig själv. Nu gick det bra och efter ett par hundra meter löpning, tyckte chiuauan att det var tillräckligt och stack tillbaka till ägaren. Som genast kopplade den.
Jag sa (faktiskt) inget. Gissade att hon skämdes som det var. Men kände att det dels var rätt skönt att jag inte var hundrädd. Plus att jag nog hade varit lite mer försiktig i mitt agerande om det hade kommit en schäfer eller rottweiler springandes bakom mig… 😮

Det blev till sist 10 x 290 meter.
Om ni undrar över varför jag inte sprang jämna 300-metare så tja. Den ”rundeln” jag sprang i var just 290 meter, så att… 😛
Benen vaknade till liv efter hand. Värre var det med flåset på de sista fem intervallerna. Efter 9:e och (framför allt) 10:e och sista fick jag kvälvningar och var tvungen att slänga mig ner på marken en kort stund. Sedan kändes allt bättre igen.

Nervarvning 2,8 km i Jäääättelugnt tempo, fick avrunda det här passet. Ganska många km i slutändan, varav nästan 3 km i högt tempo.
Jag tyckte inte att det gick SÅÅ fort så jag blev lite förvånad när jag insåg att det hade gått i emellan 4,15-4,50-tempo. Inte så konstigt att jag mådde illa kanske…

Så idag; VILA!! 🙂
Vad gör ni idag?

11 km av D-vitamin – Rätt in i blodet! 

När verkligheten är bättre än tanken.
Alltså, som jag njöt igår eftermiddag! Slutade tidigt från jobbet och hann få till ett riktigt gott pass i solen. Kände solen värma ansiktet (även om det blåste lite kallt) och talgoxarna spelade för full hals inne i bokskogen! Vårkänslor, verkligen!

Tyckte jag tassade på ganska lugnt.
Försökte verkligen hålla nere tempot efter veckans två intervallpass (backe och stege). Visst, benen kändes inte JÄTTEPIGGA, men absolut inte slitna heller. Tolkar det som att återhämtningen är bra! Inte att jag ”fegade” på intervallpassen. 😛

Till min förvåning hade passet gått snabbare än förväntat.
Är det inte märkligt hur det ibland går fortare, när man tycker att man tar det lugnt. Och andra gånger, när man tar i för kung och fosterland, så har det gått 30 sekunder långsammare per km…?! Kanske man slappnar av, vilket underlättar för kroppen, rent tekniskt?

Jag har flera gånger märkt att jag springer fortare på träningspass än på tävling.
Gissar att det är samma fenomen. Att jag tänker för mycket, spänner mig, får förhöjd puls från start pga att jag stressar upp mig, osv…

Hur som helst. Detta var bästa födelsedagspresenten man kan ge sig själv!
Träning, solsken, D-vitamin och själslig ro. 

Är ni snälla mot er själva och tar vara på solljuset? 🙂