Springa i Värmland!

Det finns löprundor och så finns det löprundor!
Dagens springtur var den första på två veckor, men märkligt nog kände jag inte någon större skillnad, vad gällde flåset?

Nu var det ju ren och skär njutningslöpning, så ingen press utav kroppen. Då hade det säkerligen känts annorlunda (och varit jäkligt korkat). Jag kunde i alla fall tassa på i lugnt tempo och njuta av omgivningarna, utan att känna att kroppen blev trött. Hösten här i Värmland bjuder verkligen på sin allra bästa sida – Vilken tajming! Strålande sol och + 4-5 grader. Love it! 🙂

Utsikt över klarälven

En annan som njöt av löprundan var Love.
Som vanligt tyckte hon att jag var alldeles för långsam, men det är ju en konstant uppfattning, från hennes sida… Haha! Sprintar man iväg i typ 2,50-tempo, får man faktiskt skylla sig själv lite grann, att matte halkar efter… 😉
Ca 8 km skramlade vi ihop och sedan sov vi båda middag. En perfekt start på helgen!

Annonser

Min midsommar i bilder (och lite text)!

Midsommarhelgen försvann i ett nafs och jag har inte ,ens tänkt på bloggen.
Eller jo, kanske lite. Eftersom jag har fotat en del, tänker jag. Fast inte alls alls sådär ”töntigt” mycket, så att släkten tröttnat på mig… Tror jag. 😉

Sambon suckade nog lite när vi bara hade en mil kvar att åka och jag hojtade:
”- Du måste svänga in här, så att jag hinner ta ett foto på solnedgången över klarälven!”  Det GÅR inte att missa  något sånt här. Dels är det ett ”kodak-moment” (by the book). Dessutom måste man faktiskt passa på att njuta av naturens magi. För magi var det!

Midsommarblomster i massor i skogarna och längs grusvägen! Det kändes verkligen som midsommar ”på riktigt”!

Istället för ren jordgubbstårta, bjöd svärmor på tårta med maräng i flera lager.

Och så choklad, grädde och jordgubbar på det. JÄTTEMUMS, säger jag bara! Det var flera av barnbarnen som önskade sig den här tårtan som födelsedagspresent. Det säger nog en del. 🙂

Förberedelser av midsommarstång. Det höggs björkris och plockades tonvis med blommor!
Även om det gnälldes lite (en del av barnen/ungdomarna börjar nog bli lite för stora för hela grejen) så är alla ändå nöjda när stången är klar.

När midsommarstången var klädd bjöds det på dans, mat, boccia, pilkastning, badminton och massa skratt. Och lite mygg på det…

Jag fick till en drygt 5 km lång morgonjogg på självaste midsommarafton. Hoppade (nåja…) i träningskläderna innan frukost. Valde att (försöka) följa skoterleden ner mot byn. I värsta fall hade jag hamnat ute på någon myr, men jag hade tur. Det var mjuk fin, stig hela vägen. Ljuvligt!

Midsommardagen var oerhört lugn, med mer lek och massa mat! (Jag var dålig på att fota maten, känner jag. Fokuserade nog mest på att äta… Haha!) 😀

På söndag morgon stack jag ut en sväng efter frukost.
Ångrade mig efter 500 meter. Satan i gatan, vad varmt det var?! + 28 grader klockan halv 10 på morgonen. Helt overkligt..?! Kämpade mig i alla fall igenom 6,5 km, men svettades floder och det kändes som att hela hjärnan var överkokt. Och så dessa envetna flugor… *gaaah* Tur, mitt i allting, att utsikten gjorde det hela sååå värt det!! Magi (igen)! 🙂

Så massor av mat (vet inte när jag åt så här mycket sist), lekar, dans, skratt och löpning. T.o.m. vädret hade vi tur med. Vilken midsommar! Jag och Love hälsar er god fortsättning av sommaren! Det är låååångt kvar än, glöm inte det. 🙂 ❤
.

Ensam i skogen – Fast ändå inte ensam i skogen.

Märkligt nog kände jag mig lite opepp, när jag vaknade.
Trött i kroppen och seg i knoppen. När jag tittade ut såg jag hur solen strålade. Jag kan ju bara inte sitta inne en dag som denna?! Nu när jag är i Värmland och allt. Hur ofta är jag här, liksom.

Segheten släppte relativt snabbt (som den så ofta gör). Och vi började tassa uppför berget, Love och jag.

Om den korta rundan dagen innan bjöd på rätt många höjdmeter, kan man ju lugnt säga att den här gjorde detsamma. De första dryga 6 kilometerarna (!) gick uppför, uppför och lite mer uppför.
Det enda som varierade var vilken lutning backarna hade. Ibland aningens flackare, men ändå – uppför. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag sprang hela vägen. Däremot kändes det rejält i lår och vader, även om jag varvade löpning med gång. Bra träning inför Sälen,  detta! 🙂

Vyerna var magiska! Jag är definitivt inget fan av kalhyggen, men i enstaka fall kan man faktiskt njuta lite extra just pga att de finns där. Som här: Halvvägs uppför berget ungefär. I fjärran ser man fjällen i norska Trysil!

Skyltar som bara finns här Norröver. Älskar´t!
Mitt i skogen, vid ett litet T-vägkorse. De säger egentligen ingenting, men ändå så himla mycket. Följ skylten, så kommer du till en sjö/ fiskeklubb. Varför krångla till det?
”Joooo, men så äre” *med ”norrländsk” klang*

Ju högre upp jag tog mig desto mer insåg jag att våren inte hade kommit lika långt här.
Jag var tacksam över att jag hade packat ner mina icebug. Tanken var ju att de skulle vara bra att ha om det var snö och is.  Men eftersom planen även var terränglöpning och troligtvis mycket blöta/lera, funkar det ju lika bra med metalldubb. Så win-win!

Uppe vid Näcksjön kändes det i princip som 100 % vinter.
Eller ja, om man bortsåg från den något värmande vårsolen då. (Och varför ska man göra det…?) I övrigt var det is på sjön, snö på marken och man kunde se att de hade kört med snöskoter.
På andra sidan sjön (på fotot sett) befann jag mig förra gången jag var här – Under Värmlandsrundan sent i höstas. Det var där Love luktade på något och ”ballade ur” (?!) Och strax efter den paniken sprang jag dessutom lite vilse. Det är lite för spännande ibland. 🙂

Åter till den här rundan då. Kroppen kändes helt fantastisk och huvudet piggnade till snabbt.
Det var nog den bästa känslan jag har haft på länge, faktiskt. Omgivningarna gör väl säkert sitt till, men ändå. Det kändes som om jag hade kunnat fortsätta hur länge som helst, men insåg att jag var tvungen att vända neråt. Att jag inte får öka volymen eller längden på långpass för mycket, just nu, hur gärna jag än vill!

Att springa med lätt nedförslut i 6 km, var ju rätt trevligt…!
Och är bra träning. Det är lätt att glömma att träna nedförsbacke, när man tänker ”kuperade banor”. Många kör ändlösa pass med backintervaller (uppför), men får sedan kramp på framsida lår på tävlingsdagen, just för att de inte är vana att ”rulla på nedför”.

Personligen har jag faktiskt aldrig haft problem med nedförlöpning.
Kanske för att jag (både mentalt och fysiskt) föredrar det framför löpning uppför? Vilket i sin tur kanske gör att jag tränar mer på det, än vad jag faktiskt reflekterar över…? Däremot går tekniken definitivt slipa på – Don´t get me wrong! 🙂
Det var, hur som helst, himla skön känsla att rulla nedför, kilometer efter kilometer…! Mestadels omgiven av öppen tallskog eller lummig barrskog. Ljuvligt!

Om det känns jobbigt att vara ensam i skogen? 
Oroa er inte. Här i Värmland är man aldrig helt ensam i skogen! 😉 Det blev extra tydligt under det här passet. Nu när det fortfarande ligger snö kvar, samtidigt som det är blött på vägar och stigar syns fotspår OVANLIGT tydligt. Jag tappade räkningen, vad gällde hur många älgspår jag såg längs vägen.

Efter att ha funderat över alla spår tänkte jag plötsligt:
”När vaknar björnarna ur sina iden egentligen? Början av April…?!” Och så nojade jag lite över det ett tag, men jag såg inga björnspår. Och lika glad var jag för det!

Däremot fotade jag detta och googlade storlek och utformning och tydligen är det vildsvin. Jag som trodde att norra värmland hade ”klarat sig” från vildsvin… Där ser man. Jag gissade att det var det, även när jag stod där, men lika bra att inget veta ibland. 😛

Väl nere för berget tog våren över igen!
Barmark – och lite blött/torrt om vartannat. Det blev, trots en halvtrög start, en riktigt skön dag!  2 timmar i skogen,  många höjdmeter, en kropp som kändes riktigt bra och en ”tyst” höft. Kan det blir bättre?! 🙂

Oplanerade höjdmeter…!

Att hitta nya stigar är det bästa jag vet!
Det är (tyvärr) inte alltid jag tar mig tiden att utforska vart en stig leder. Just för att man där och då inte har just det. Tid alltså. Någon väntar hemma eller så är det på väg att bli mörkt.
Ska jag utforska nya stigar vill jag känna att jag har gott om tid på mig, ifall något går snett. Att den skulle visa sig vara längre än vad jag trodde, eller att jag eventuellt skulle springa ”lite” vilse.  (Om man nu kan springa vilse, olika mycket). 😉

I onsdags eftermiddag körde jag ett benpass på gymmet.
(Som jag inte har hunnit blogga om). Men trots att jag inte bloggade om det, så hände det faktiskt. (Shocking, eller hur…? Haha!) och träningsvärken har varit brutal. Därför valde jag att ta en promenad igår, istället för att springa. En ”lugn” sådan, var planen.

Ca 2 km efter att jag lämnat stugan såg jag en mindre skogsväg sticka av åt höger.
”Hm, jag har sprungit förbi där massor av gånger, men aldrig sett den. Måste testa och se om den leder någonstans!”
Och jodå, det gjorde den. Den går från byn upp på berget. (Eller vice versa då). Nedför gick ju relativt lätt. När vi sedan vände (för att undvika stadsplanerat område och trafik) blev det lite tuffare. Det gick uppför…

Och mer uppför?! Gick det verkligen så här mycket nedför för en stund sen?

 

Tja, varför inte gå uppför lite till…?


Och liiiite till…?!

Det slutade med 76 höjdmeter på lite dryga 500 meter.
Bra lutning och bra träning, alltså. Och det,  trots att jag bara GICK uppför! Flåsig och svettig var jag, när jag kom upp på grusvägen igen.
Inte alls något jag hade planerat. Jag hade tänkt ta det lugnt, så att jag inte skulle behöva duscha efteråt. Tänk vad lurad man kan bli, när man letar stigar i skogen!  En riktigt skön tur blev det ju i slutändan, trots allt.

PS. Varför vara som andra, när man kan vara unik? 🙂

 

Kontraster – Värmland vs. Kapstaden

Vi har kommit fram till de värmländska skogarna.
Hela den här dagen har jag landat; både fysiskt och mentalt. En extremt lugn dag, med en kortare promenad, allmänt slappande, en massa ätande och en tupplur efter middagen. (Varför sover man aldrig powernaps hemma?!) Kroppen är sååå nöjd! 🙂

Jag återkommer med mer blogginlägg och bilder senare.
Men så länge: Dog lite grann inspo-döden när jag ser bilderna från Sara och Kenneths vistelse i kapstaden! Ni är säkert många som redan varit inne och läst om det, men om ni mot förmodan har missat. Gå in och kika!
Alltså, vilken otroligt upplevelse det måste vara! So on my bucket list!

Deras hike vid Lions head .
Upplevelsen från Kapstadens kåkstäder.
&  besöket vid Godahoppsudden.

Samtidigt som jag drömmer om sådana här äventyr, njuter jag (såklart) minst lika mycket av naturen runt omkring mig. Ser verkligen fram emot helgen! 🙂

Lions Head. Foto: en.wikipedia.org