När kommer ni på mig…?!

Varför är det så lätt att undervärdera sig själv?

Det lustiga är att vi kom in på det här ämnet på jobbet häromdagen.
Hur många människor som, vid byte av jobb och/eller befodran, innerst inne kan känna sig otillräckliga (oftast kvinnor) och kan tänka:
”Hur tänkte de egentligen? Det här kommer jag aldrig fixa. Det här har jag inte tillräckligt med kompetens för att klara! Undra när de kommer på mig…?” Något en man (nästan) aldrig tänker. Istället har de en tendens att övervärdera sin kompetens.

Med första meningen hänvisar jag till känslan jag fick när jag läste Emmis inlägg – ”12 träningsformer som motiverar mig.” En av träningsformerna var traillöpning och hon skrev:

”Något jag inte har provat, men något som jag absolut skulle vilja prova. Det får bli när jag kommer hem till Sverige! Kanske Ida är hooked, har lärt sig hitta i Skatås och kan ta med mig på en runda när jag kommer hem? Eller Malin, som verkar ha full koll på trail?”

”Full koll på trail”. Vem pratar hon om?

Dels tvekade jag över om det var mig hon menade/hade länkat till?
När jag insåg att det var mig hon menade dök det upp tankar såsom:
”Va? Har jag full koll på trail…?! Hur menar hon? Hur mycket tror andra att jag kan/vet, egentligen…? Jag lufsar ju bara lite i skogen!”

Jag…lufsar…bara…lite…i…skogen…?!
Ett så uppenbartsätt att nedvärdera sig själv.

Jag ställde sedan följdfrågor till mig själv. Om jag hade frågat mitt yngre jag:
”- Ska vi dra ut på Nordvärmlandsleden? Va? Om någon annan ska med? Nej, nej, utan sällskap. Helt själv(a). På smala stigar, som vi inte ens vet om de är ordentligt markerade. Jo, förresten, jag glömde nämna: Det finns rätt mycket björn i området också. Och om vi går vilse, får vi bara försöka följa stigen tillbaka igen.”

Mitt yngre jag hade idiotförklarat mig. På riktigt!
Därför inser jag, när jag tänker efter, att jag har kommit jäkligt långt vad gäller trail-upplevelser. Även om jag har massor kvar att lära mig och (jodå) mycket kvar att våga!

Foto från Vättlefjällsleden!
Som jag för två år sedan (av oväntade anledningar) fick springa själv…

wpid-img_20140816_132345.jpg

Vättlefjällsleden!

Det var inbokat en runda på Vättlefjällsleden den här lördagen.
Jag som i princip alltid springer ensam, hade bokat träff med ett gäng ”Lonesome Runners”. Bara det gjorde mig lite smånervös. Dessutom har kroppen känts riktigt sliten den här veckan. Trots att det (medvetet!) bara har blivit en kort jogg, ett styrkepass och fredagens yogapass.

image

Med Billingeleden någorlunda ”färsk” i minnet hade jag vissa förväntningar.
Dvs långsamt skrattempo, socialpass, fika, lite fotografering osv.  Efter att ha träffats, hälsat och tjötat lite, får höra att vi ska börja springa leden åt ett visst håll för att ”värma” upp på grusväg. Tänk er då känslan när de rusar iväg i vad jag uppfattar som 5,30-tempo….?! Jag borde ha sagt något, men ni vet… Man känner sig jättekass och toklångsam; biter ihop och håller käft… *Så jävla dumt*

image

Det håller i ungefär 4 km (ganska logiskt då det är lite drygt mitt 5 km tävlingstempo).
Sedan går min kropp nästintill in i väggen. Inte riktigt, men nästan. Jag är tvungen att gå, hämta andan. Två av grabbarna i gruppen, som ända från start hart sprungit med mig ett tiotal meter efter resten, säger att de också tycker att det hade gått för fort. Med tanke på att det är ett långpass och med en inbjudan som sa: ”Vi tar det lugnt så att alla kan hänga med”.

image

Jag joggar ytterligare ett par km med dessa två killar!
(Tusen tack för peppen och era ord. Det behövdes!) Men sedan märker jag hur jag ändå blir mer och mer seg i kroppen. Jag säger åt dem att springa före mig. Självklart var jag liiite nervös att jag kanske skulle springa vilse i en helt främmande skog, men just där och då verkade det ganska välmarkerat. Sagt och gjort, de stack iväg. Jag lufsade vidare, men kände mig typ såhär…

image

Besviken och frusterade som fan….!
Fick flashbacks från Lerum Vildmark-loppet där jag hade gjort samma sak. Rusat första 5 km och sedan var tvungen att bryta vid 13 km… Samma känsla i kroppen. Att minsta uppförslut gjorde att jag fick mjölksyra… Fan, fan, fan! 😦 Men vägrade ge mig. Pannben – vidare! Lååångsamt.

image

Det är ju synd att säga att det gick fort.
Men det gick framåt. Markeringarna fortsatte att vara riktigt bra! Vred på huvudet ett par gånger för att ”memorera” korsningarna åt ”fel” håll (eftersom jag hade planerat att vända längre fram). Det var REJÄLT teknisk terräng! Nästan så mina tidigare terrängpass framstår som ”mes-terräng”. Det var massor av rötter, stenar, berghällar och snorhala spänger!! Men samtidigt galet vackert!!!

image

Jag kom på mig själv att tänka:
Det är ju inte så läskigt att springa här själv. Jag som alltid varit lite smånojig över att springa vilse. Inga sådana tankar eller känslor ALLS! 🙂 Njöt bara av omgivningarna och försökte ignorera mina tunga, småskrikande ben…

image

Hade jag sprungit i mitt tempo från början hade jag garanterat kommit runt.
Och hade jag bara haft mig själv att tänka på, vete tusan om jag inte hade ”pressat” mig själv hela leden runt (23 km) även idag. ”Tyvärr” hade jag skjutsat två stycken dit, som även skulle åka hem med mig, så jag hade en tid att passa. Vände efter lite knappa 8 km, trots att hela mitt nyfikna trail-sinne skrek: ”Fortsätt!!”

image

Efter att ha vänt upptäckte jag en ganska lustig sak.
Hela sträckan där jag hade sprungit själv hade jag full koll! Kände igen mig i varenda korsning och detaljer i omgivningen. När jag var 3-4 km ifrån parkeringen kände jag inte igen NÅGONTING?! Jag var tvungen att kolla på gps-kartan i varenda korsning, för att se vilket håll vi hade kommit ifrån. Och även om jag valde den vägen som kartan visade, kändes det flertalet gånger som att jag var fel. Kände inte igen någonting?! Undra om jag enbart fokuserade på att hålla tempot på startsträckan….? Haha! 😉

image

Annorlunda bit av leden på vägen tillbaka.
Lite roligt med nya inslag även om det inte direkt klassas som terräng. 🙂
Jag lyckades skrapa ihop dryga 16 km och var ganska nöjd med det. Men frustrerad över annat.

Jag börjar inse varför jag springer ensam.
Jag HATAR verkligen att vara långsammast! Även om det finns en del människor som är supertrevliga och försöker övertyga mig om att det inte alls är bråttom. Att jag ska ta det i mitt tempo och att de bara ”följer” med i det tempot. Jag hör deras ord och uppskattar dem (missförstå mig inte) men ändå; Oerhört frustrerande och irriterande att ha en snigel-löparkropp… 😦

image

Det får definitivt bli en repris. Jag vill ha revansch!
Jag kommer nog aldrig springa den lika fort som de jag sprang med idag. Men jag kan definitivt springa den fortare än vad JAG SJÄLV gjorde idag! Och samtidigt kunna njuta. Låter som en bra kombo, va? Antingen får jag springa den själv eller hitta ett par liksinniga sniglar.  🙂