Frågestund: Rädd när jag springer i skogen?

Det är inte jätteofta jag får spontana frågor mailade till mig.
Och jag har sällan ”frågestunder” här på bloggen. (Borde jag ha det oftare?) Men fick en fråga i samband med ett trail-inlägg för ett litet tag sen, som jag tänkte svara på genom ett inlägg. 🙂 Pernilla undrade:

Jag är lite nyfiken på om du någonsin är rädd när du springer? Både för att springa vilse men främst för andra läskigheter som kan gömma sig i skogen. Jag är väldigt sugen på att springa lite trail men är tom rädd när jag springa ”riktiga” slingor i skogen. På dagen!”

Svar:
Den korta versionen: Ja!
Den längre versionen: Alltså. Jo, ibland. Men det blir faktiskt mer och mer sällan. När jag började springa i skogen var jag livrädd för att springa vilse! Sprang mest på elljusspår, i tron om att t.o.m. uppmärkta leder/stigar plötsligt skulle ta slut, där mitt ute i skogen…
Övning ger färdighet kan man säga. Ju mer jag har varit ute, desto mindre rädd är jag. Jag brukar tänka att: ”En stig leder alltid någonstans”. Ok. Nästan alltid… 😛 Och skulle den ta slut, KAN man ju faktiskt springa tillbaka samma väg som man kom.

1. Börja springa i ett mindre område.
Kolla på karta (eniro funkar utmärkt) så att du vet att du kommer ut på en väg/grusväg/stig oavsett vilket väderstreck du ska springa. Som exempel: När jag började ge mig ut på mindre stigar (och ibland t.o.m. helt obanat) så gjorde jag det ”innanför” milspåret i ”min” skog. Jag visste att även om jag kände mig vilse, så var alltid milspåret det som ”hängnade” in mig och gjorde att jag aldrig kunde komma för långt bort i skogen.
2. Ha alltid med dig telefon!
Dels kan du ringa om du är vilse (jag har faktiskt aldrig varit med om dålig täckning… *peppar peppar*)  Dessutom kan man kolla vart man befinner sig (även här är Eniro-appen en favorit! Enkel, men favvo!)
3. Och som sagt. Våga! Även om det är läskigt i början.
Övning GER färdighet! Hade någon sagt till mig när jag började springa att jag skulle springa vandringsleder (t.o.m. i andra kommuner/landskap) helt på egen hand, UTAN att vara nervös så hade jag inte trott dem!

 

Sedan ska jag väl tillägga att det finns undantag.
När jag springer i områden som jag v.e.t. är rikt på björn (Norra Värmland), så jo… Då är väl pulsen lite högre. Men jag låter det inte stoppa mig, för naturen är MAGISK!

För inte så himla längesen satt jag faktiskt och googlade: ”Vad gör man om man möter en björn”. (De vildsvin som finns här i krokarna borde jag ju i alla fall kunna klättra ifrån?! Haha!)
Sambon bara skrattade åt mig, när han såg vilka sidor jag var inne på. Måhända lite ”nojigt”, men välbehövligt om man faktiskt hamnar i situtationen…! 😉 Och! (Note to self); Majoriteten av alla vilda djur drar lååångt innan människan hinner komma fram.

Foto: hbl.fi