Träningsvärken sprider sig i kroppen.
I ett försök att väcka kroppen till liv efter senaste dagarnas ”dvala”, drog jag till gymmet igår. Att springa var det aldrig tal om. Det var ju 26 grader ute, alldeles för varmt om du frågar mig! I alla fall om det gäller ansträngande aktiviteter.
Och så har vi den där känslan igen.
Gå på känsla-tänket, som är min bästa vän. Lyssna på kroppen – den vet bäst, om man bara lär sig lyssna.
Det slutade med att det blev mest fokus på bröst och axlar. Och lite ben; bland annat. raka marklyft. Bänkpressen och den sittande axelpressen visste vad den tog. Jösses, vad musklerna är möra där idag! 😛
När kroppen kändes så där mjölksyradarrig och bara ville gå hem.
Då kontrade jag med… TADAA! En timmes sköööön Yin Yoga! Varken jag eller kroppen ångrade oss! Så fanastiskt sköönt..! ♥
Inte kompis med draken!
Eller ja, förutom ”draken” då möjligen. Den positionen är en av väldigt få positioner, som jag faktiskt känner liiite hat till. Hat är ett starkt ord, men jo. Det beskriver känslan ganska bra ändå.
Instruktören sa flera gånger att just den här övningen kan kännas oerhört intensiv. Jo tack, jag har märkt det… 😮
Jag försöker slappna av, men det går verkligen inte!
Jag vet inte hur många gånger jag har försökt att andas förbi den där stramande, brännande känslan, som alltid kommer i höft och axlar, även om jag försöker att göra den så ”snäll” så möjligt. Ändå slutar det med att jag börjar darra. Innan jag slutligen (efter 4 långa minuter) får går ur positionen.