En aha-upplevelse!

Fy f** vilket roligt spinningpass det blev igår! För det första är det evigheter sen jag gick på 60 min spinning. Sist blev jag helt slutkörd och mådde riktigt illa… 😛

När jag kom dit idag visade det sig att de som ville fick sätta ett pulsband runt bröstet om man ville. Klart jag ville, med tanke på att min puls är galet hög. (Enligt många).
Jag hade ju dock ingen aning om maxpulsen, mer än att den INTE är 220 – min ålder (eller hur man nu brukar säga?). När jag ligger på 170-180 slag är jag inte jättetrött.
Idag var den vid ett tillfälle uppe på 198 slag, men var det riktigt jobbigt! Detta var under de sista 10 min av passet, då vi körde intervaller. Jag satte hur som helst 210 som maxpuls och utefter hur ansträngande det skulle vara i respektive zon, så tror jag att det stämde ganska bra.

I övrigt kände jag mig riktigt pigg! Svettades dock som en gris! (Liksom alla andra i lokalen!) Jag börjar dock förstå varför jag mår så illa som jag gör ibland. Jag kör på hårdare än jag behöver.
Med hjälp av pulsklockorna skulle vi hålla oss inom 70-85 % (i slutet t.o.m. stundtals 90 %) av maxpulsen. Jag kan säga att hade jag fått köra på i mitt ”vanliga tempo” (rätt in i väggen av envishet…) så hade jag mått illa innan de första 20 minuterna hade passerat!

Tänk vad en liten pulsklocka kan göra! Grymt nöjd med passet. Lite av en ”aha-upplevelse” på hur ska/kan kännas när man springer riktigt bra och det ändå känns som att man kan springa en mil till när man kommer i mål! Fler sådana här pass lär det bli! 🙂

Annonser

Mysjogging. "MYS"…??

Sista löparpasset kändes ju riktigt bra. Jag blir dock lite fundersam när jag läser om andra som springer. (Jag veeet, man ska inte jämföra sig med andra. Men jag använder andra bloggar och artiklar som inspiration).
De står ofta och nästan överallt om att de sprang en runda ”mysjogging” eller att man i intervaller ska köra ett behagligt 6-7 min-tempo för att sedan öka.

Hallå där, stopp, stopp, stopp!! 6-7 min-tempo = ”behagligt”?? Ja, jo, det är ju inte så att jag mår illa eller KRÄKS av utmattning, men behagligt känns som helt fel ord att beskriva det hela med!
* Flåsande, slutkörda lungor.
* Tunga, stumma ben.
= INTE behagligt!

Herregud, vad jag lääängtar tills den dagen en runda i det tempot är ”mysjogging” för mig!
.

Vad hände här egentligen?!

Jag bytte ut gårdagens planerade styrkepass mot en löparrunda här hemma istället. Exakt 3 km, vilket är in till sjön och tillbaka, kändes lagom så där en fredag kväll.
Måndagens 3 km:s pass (fast det var en annan sträcka) kändes ju riktigt jobbigt. Och landade dessutom på 8,20 min/km.
Idag gick jag bara korta sträckor och kände redan efter ca 30-40 sekunder att kroppen återhämtade sig riktigt bra (för att vara jag…)! Duggregnet som kändes som is på armarna kunde jag dock varit utan…

Hör och häpna när jag efter passet kollade på klockan och upptäckte att jag hade sprungit på 19 minuter och 30 sekunder. Dvs ett 6,3 min/km-tempo?!!

Vad är det som händer?! Börjar jag få något som kallas för kondition? Ha ha! Jag som siktar på 7 min/km på Kretsloppets 5 km (som förvisso är ett par km längre). Men nu känns det målet plötsligt uppnåeligt! Wooohow! 🙂

Det kan bara gå uppåt härifrån…

Gårdagen resulterade i en 1-timmes ”terrängpromenad” istället för löpning, som jag hade tänkt från början. Men det var nog så bra för konditionen tror jag. En rund på totalt 5,7 km och myyycket backar var det!

Uppför, uppför och lite till uppför…

Vilket till slut resulterade i den här utsikten:


Jag sov riktigt gott i natt! Lite km och backar i benen, plus att sambon kom hem efter att ha sovit borta i två nätter. God morgon!
.

Mental träning

Läste ett inlägg i Maraton-bloggen och fick mig en tankeställare. De undrade vad man skulle tänka på för att mentalt peppa sig själv när tröttheten kommer (”För den kommer!” skriver dom). Bra att veta… Eller kanske inte? 😉

Herregud. Jag vet ju så väl att de har rätt. När man sitter här och knappar så tänker man:
”-Åh så härligt det skulle vara med en löprunda!”
Men när jag väl är i spåret och känner lungorna bränna sönder på insidan och benen stumnar så tänker jag mer:
”- F** i h****! Varför gör jag detta frivilligt?!”

När just den där tanken ploppar upp i huvudet under t.ex. Kretsloppet; VAD SKA JAG TÄNKA PÅ DÅ FÖR ATT ORKA…?

Vad tänker ni för att motivera och peppa er själva när det känns jobbigt?

.