Att skapa sin egen inspiration!

Senaste inlägget handlade om 10 tips när man ska springa i värme.
Man borde kanske leva som man lär, men den här dagen var jag inte alls sugen på att befinna mig utomhus i den klibbiga, heta luften. Lite halvhjärtat och faktiskt ganska otaggad, drog jag till gymmet med grundplanen; Styrkepass.
”När jag väl kommer dit, kommer det kännas bättre”, tänkte jag.

Variera träning och vara beredd att förändra!

När jag satte mig på cykeln var tanken egentligen bara att värma upp. Men någonstans började en liten plan formas. Som ett försök att rädda min träningsmotivation (som fortfarande inte hade infunnit sig).
Är man inte inspirerad, får man se till att man blir inspirerad! 🙂 Variera träningen och vara beredd att ändra träningsupplägget, om det känns rätt just den dagen.

Det slutade med att jag körde ett eget triathlon:

• 10 km cykel
• 5 km löpning
• 3 km rodd

Jag vet inte varför, men jag hade inbillat mig att löpningen skulle bli jobbigast.
Men rodden… Herrejösses, den där rodden! 😮 Nu maxade jag i och för sig inte i löpningen (eller i cyklingen) så det hade ju kunnat vara betydligt jobbigare. Samtidigt försökte jag ligga på ”mycket ansträngande” passset igenom, men ändå såpass balanserat att jag ORKADE alla 18 km…! Det är svårt att veta exakt hur hårt man kan starta, tycker jag.
En stooor eloge till alla er som tränar, tävlar och kör tuffa triathlonpass. På alla nivåer och sträckor! (Jag hade ju inte ens med simning här…Uja! )

Andra sätt att köra egensnickrade ”triathlon”:

Fördelen med det här passupplägget, är man kan anpassa det. Kanske köra:

• Rodd – Crosstrainer – Marklyft.
• Löpning – Burpees – Knäböj
• Cykel – Kettlebellswings – X antal 30 sekunders löpintervaller.

Förvisso inte ett ”triathlon” i sin rätta bemärkelse, kanske. Men whatever works! Bara aktivera så många muskelgrupper så möjligt och få upp pulsen! Att hitta sin egen inspiration. Eller hur! 🙂

Min nya kärlek.

Vad hände där? Oplanerad bloggvila.
Det har verkligen varit galet mycket på jobbet senaste veckan! Väl hemma har det varit barnens aktiviteter som gällt och efter det har jag fullkomligt kraschat i soffan.

Igår fick jag (enligt veckoplanen) till veckans första konditionspass. Eftersom jag inte litar på höften blev det cykel. Att cykla inomhus är egentligen inte så jäkla roligt. Men att se km ticka på i rasande tempo är däremot riktigt roligt!

En timmes träning och jag insåg att det stod 27,5 km på skärmen när jag var klar.
Va? Nästan 3 mil…?! Tre gånger så långt, jämfört när jag springer.  Inte för att längden egentligen har någon betydelse, men när man är löparsnigel är det rätt coolt att uppleva hur kilometerna swischar förbi! 

Det kan mycket väl bli en cykel framöver.
En ny kärlek? Kanske en hybrid eller varför inte en renodlad mountainbike? Jag får suga lite på den karamellen. Att cykla utomhus måste ju vara dubbelt så roligt, right?

Jag är i alla fall toknöjd med passet. Svetten rann floder och min snittpuls under de 65 minuterna landade på 182 slag/minut. Träningsendorfiner och mjölksyra, helloooo! 🙂

Helgen – Höftjävel, kladdkaka och triathlon i ren frustration…!

Den här helgen kan nog sammanfattas som känslosam!
Jag började lördagen (som för övrigt var löpningens dag!) med en 5 km morgonjogg. Kanske det var för nära inpå torsdagens trailrunda? Det gjorde i alla fall rätt ont i höften och det är nog synd att säga att det var en njutbar runda. Eller ja, förutom att jag kom ut i naturen då förstås.

Men i övrigt… Antar att jag är lite för envis, för mitt eget bästa.
Samtidigt som naprapatens ord: ”Du kan inte springa sönder något” ekar i huvudet, känns det ändå som jag borde lyssna på kroppen också. Och den sa att jag borde slutat springa. Fast jag lyssnade inte… Tassade hela vägen hem.

Det som ändå kändes positivt är att mitt flås fortfarande känns ok (märkligt).
Och att det onda, i stort sett försvinner, så fort jag börjar gå. Det gör heller inte ont när jag är stilla; sitter, ligger eller sover. Det gäller ju att leta ljusglimtar, när alla andra försök bara känns kass.

Söndag morgon började därför med en promenad på nästan en timme, vilket kändes helt ok. Dagen fortsatte med besök, ugnspannkaka, många skratt, kaffe och smaskig kladdig kladdkaka!
.

Det kändes som en bra uppladdning!
För när jag, lite senare, drog till gymmet var jag peppad. Men ändå frustrerad över höftjäveln… Planen var egentligen yoga, men jag kände att jag verkligen behövde lite högintensiva endorfiner så det blev någon typ av triathlon:

8 km cykel – 21 minuter
4 km på crosstrainern – 25 minuter
2 km rodd – Lite dryga 8 minuter

Jag var helt genomsvettig när jag var klar!
Man hade kunnat vrida ur mina kläder… Och jag insåg att den där frustrationen faktiskt kan vara ett jäkligt bra bränsle. När man inte kan göra det man egentligen vill (springa) så kan man använda den känslan till att göra något som är NÄSTAN lika bra.
Endorfiner? Oh yes! 🙂

Mind over body…?

Eller är det body over mind?
Efter att ha tagit mig till spinningsalen, ställt in cykeln och sedan såg upplägget så hörde jag en röst i huvudet:
”Neeeej, inte långa intervaller?! Det är ju så himla jobbigt!”

Inget imponerande ”mind” direkt…
6-8 minuters hård körning, med 2,5 minuts vila, stod på schemat. När vi, efter uppvärmningen, körde igång med intervallerna så förändrades tänket. Eller rättare sagt, tänket försvann helt. Kroppen jobbade, svetten sprutade, endorfinerna flödade!

Inga funderingar över hur långt in i passet jag var, eller hur lång nästa intervaller var. Fokus var på här och nu. Och hur jag kunde pressa kroppen och hur den kändes, JUST NU! Inte hur den (eventuellt – förmodligen) skulle kännas om 20 minuter. Go´ känsla!
Lite som ”F**CK you weak mind!” 😛

Magisk trail – Omagisk kropp!

Kände mig oerhört rastlös igår.
Kroppen ville verkligen ut! Synd att det bara var ”falskt alarm”… För jäklar vad seg den var, när jag väl kom ut vid 16-tiden.
Öppnade i 8,13-tempo. Förvisso är vaden stel (= jag försiktig) och det var ordentligt kuperat. Men när lungorna känns för små, trots det tempot…?! Det är väl bara att acceptera att 6-7 veckors löpuppehåll inte har varit det bästa för konditionen. 😉

Valde min favoritstig, plus en liten avstickare på den nya Vildmarksleden.
Det är verkligen magiska singletrails! Precis så man får plats. Och Love undrar varför hon måste springa bakom mig, när det inte går att komma förbi. Haha! 😀

Jag gick upp för några brantare backar.
Trots det (!) hade jag lätt mjölksyra och flåsade rejält, när jag kom upp. Jätteskum känsla… Inte för att jag brukar vara snabb eller ha bästa konditionen, men så här?! Funderade ett tag på om jag eventuellt har något virus i kroppen? Men känner inte av någonting idag (*peppar peppar*) och har INTE tid för att bli sjuk nu!

Omgivningar är i alla fall vackra.
Tur det! Så jag njöt på sätt och vis av rundan ändå. Totalt lyckades vi i alla fall skrapa ihop 8,5 km. Den här veckan har inneburit träning varje dag (Herregud, man har ju all tid i världen). Vilket kanske gör sitt till den tunga känslan igår?
Men idag blir det en superlugn vilodag, så kroppen hinner återhämta sig, inför nya äventyr. 🙂