Ät inte pizza! – Värre än att föda barn!

Strax efter midnatt vaknade jag, efter bara ett par timmars sömn.
Magen var fullständigt i uppror och gjorde ont som f**n…! Jag har vid något enstaka tillfälle känt av något liknande och det brukar släppa när luft och ”annat” passerar och när jag vaknar på morgonen har det gått över. Så jag försökte somna om. Sov riktigt dåligt och slumrade bara korta stunder. Det som gjorde minst ont, var att ligga raklång på rygg. Inte helt bekvämt (av andra anledningar) 8 timmar i sträck…

När jag vaknade gjorde det fortfarande lika ont… 😦
Låg och vred mig av smärta och visste inte vad jag skulle göra. Bad sambon om ett glas Samarin och hoppades att det skulle räcka, så jag kunde gå till jobbet. (Ja, eller hur… Märkligt hur DET var det viktiga just då?!) Det släppte lite, lite grann men inte mycket.
Nu, en halv dag senare har jag lyckats äta lite frukost och fått i mig vatten. Det känns bättre, men jag är REJÄLT ÖM i magen och i ryggslutet (?!) Som om kroppen skulla ha gått igenom en hel natt med värkar… 😮 Och nu fick man inte ens belöningen. Jag känner mig lurad! 😛

Vad det beror på kan jag bara spekulera om, men gissningsvis blev det för mycket för magen när jag nästintill hets-åt pizza (för att jag hade gått för länge utan mat. Smart…) igår eftermiddag. Och så en massa läsk på det…

Jag som ALDRIG äter pizza eller dricker läsk annars.
Kanske en gång per år annars. Och det var väl den här gången. Nu kommer det nog dröja ÄNNU längre till nästa gång…!!! Stackars mage, stackars kropp. (Men troligen självförvållat)… *suckar och idiotförklarar mig själv*

Att välja mängdträningsskor

Senast jag försökte leta nya mängdträningsskor, fastnade jag ju mitt ibland grovmönstrade terrängskor.
Jag vet fortfarande inte riktigt hur det gick till… *hrm* 😉 Den här gången gick det bättre. Jag tittade och tittade. Och tittade lite till. Men jag tycker det är så svååårt! (Och jo, det är klart man bör prova dem i butik, men det är ju så lätt att klicka hem på nätet…)

Mina första skor var ett par Nike Structure, som jag fick utprovat på Löplabbet.
De funkade ett tag och jag hade inget att jämföra med som nybörjare. Nu i efterhand tror jag dock att mina benhinneproblem berodde på för mycket stöd/dämpning, för jag kände av det även vid ett löpppass i exakt de skorna låångt senare.

Mina andra par mängdträningsskor var ett på Nike Lunarglide 3. Kändes riktigt sköna i början och även om de håller än (inne på sista versen) så blev det lite ”svampiga” efter ett tag.
Mitt tredje par var mina nuvarande New Balance W870. Helt ok sko. Typ så… Jag har inget annat att säga. Ingen ”aha-upplevelse”, men jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag inte tycker att de är sådär 100 % sköna…?

 

Foton: sportamore.se

.
Nu behöver jag köpa mitt fjärde par och är helt rådvill.
Jag har ju lätt pronationsstöd på mina Lunarglide, New Balance och Pearl Izumi-skor. Medans mina Speedcross, Trailroc och Mantra är helt neutrala. Och det verkar funka utmärkt för mina fötter och min kropp. Så ska jag tänka neutralt eller köra med lätt stöd även på de nya skorna? Jag vill ha dämpning, men inte FÖR MYCKET (typ structure) dämpning.

Just nu har jag kikat på följande;
* Adidas Adizero Boston
* Saucony Guide 7
* Asics Excel 33
* Asics DS Trainer 19
* Saucony Mirage
* Nike Lunarglide 5 (Lite ”det säkra kortet”)?

Vad tänker ni på när ni skaffar nya skor? Testar ni dem alltid butik först?
Kör på ni samma märke och modell som tidigare eller testar ni att byta? Och om ni byter, hur brukar ni hitta nya (framtida) favoritmodeller? Och kanske tips på era favorit-mängdskor? 🙂

 

Springa i regn!

Jag älskar känslan av regn mot kroppen. Don´t ask me why!
Att dessutom luften känns hur lätt som helst att andas, gör inte saken sämre. Benen kändes däremot lite tröga i starten. Som oftast skulle jag kunna säga. Ofta känns det som att musklerna är rejält stela, innan jag blivit ordentligt uppvärmd. Ett par km senare känns det betydligt bättre, i de flesta fall.
Det regnade ordentligt här idag. Så häftigt att den här stackars blåklockan som fullständigt hade störtad till marken efter en rejäl skur.

När jag var ”längst” bort mullrade det i fjärran.
Jag stod just då mittemellan ett kalhygge och en sjö. NOT GOOD!! Blev lite nervös där ett tag, men det var ju bara att tassa vidare. Och som tur var kom ovädret inte åt mitt håll.
Däremot såg jag vi råddjurskid i början av rundan och sedan rumpan på något svart som snabbt försvann in ibland träden, lite senare. Ett vildsvin? En älg? Något större djur var det i alla fall. Vita Faran såg också något vid ett tredje tillfälle och blev väldigt exalterad. Jag valde att inte titta utan drog honom med mig bara. Gissningsvis en hare eller något liknande. (Or so I hope….) 😉

Det var rejält blött (såklart)!
Mina Salomon Mantra (Tack återigen Annelie!) gjorde sitt jobb. Inte som speedcrossen i lera eller som trailrocen på blöta stenar, men GRYMT skön allroundsko! Och med 6 mm drop känns den som en bra ”mellansko” mellan den något klumpigare speedcrossen och den lätta trailrocen som bara har 3 mm drop.
Dagens runda kändes riktigt bra. Lätta ben (efter den där viktiga uppvärmningen) och sedan rullade det på riktigt bra.

Vita Faran hade också en bra dag och kom inte efter, inte ens på slutet (där han ibland tappar lite i uthållighet). Fast det är klart; Efter dryga 3,5 timme på Nordvärmlandsleden tyckte han nog att 12 km här hemma,  var hur lätt som helst. 😉
.

Lugn lördag och ridläger

Tempot idag är slowmotion. Noll saker på ”att-göra”-listan!
Började morgonen med dessa underbara gubbar. (Och fasar över att säsongen snart är slut…!!)
Det ösregnar ute, sambon spelar golf, (Haha!) 😉 några av barnen tittar på tv och lill-skiten och jag slappar i soffan och han pillar mig i håret. Mys! ❤

Eller njae, inte riktigt noll att göra förresten (kom jag på nu).
Vi måste packa åt äldsta sonen. Imorgon bär det av på en veckas ridläger för hans del. Han är nervös, pirrig och exalterad! Som man SKA vara! Jag minns mina egna ridläger med glädje! 🙂

Hur man springer lugna pass!

Tanken var att springa direkt efter jobbet.
Att inte ens åka hem först. Men jag kände mig helt slut så utan att tänka styrde jag bilen hemåt. Fick i mig lite grov macka med gravad lax och landade i soffan. Det var den kvällen…
Tänkte jag. Och säkert sambon också, när han steg innanför dörren och förvånat ställde frågan:
”- Skulle inte du träna idag?”

Jo, det är klart jag ska, tänkte jag och blev lite irriterad på mig själv!
Äldsta sonen ville följa med och eftersom jag inte hade tänkt köra långpass så gick det bra. Vi var rejält taggade, som ni ser! 😉

Jag har märkt att även när jag FÖRSÖKER springa långsamt, blir det snabbare än jag tror.
Men om man springer med någon som är ä.n.n.u. långsammare (nästan så det inte är möjligt men…) som exempelvis sonen, så går det verkligen i prattempo. Perfekt ju!
Benen kändes rejält rastlösa flera gånger under rundan, men jag och Vita Faran låg snällt kvar bakom sonen, som själv fick sätta tempot. Han hade GRYM teknik bland rötter och stenar. Mamma blev helt klart imponerad!
Däremot kroknade han sista 2 km (av knappa 7) så även om han troligen springer ifrån mig om ett par år, får jag njuta av att jag än så länge är både nååågot snabbare, men framför allt mer uthållig. Hehe! 😉

När vi kom tillbaka till parkeringen frågade jag om det var ok om jag och Vita Faran körde den kortare rundan på 1,7 km medan han varvade ner och stretchade lite och det gick bra. Så vi fick bli av med lite spring i benen på slutet, jag och vovven! 🙂