Racerapport! Hallands ultra – Del 1

Alltså, på riktigt. Var tusan ska jag börja…?!
Kroppen är stel och öm. Hjärnan mosig, trött, och utmanad! Jag var ju någon gång innan årsskiftet som jag fick för mig att anmäla mig till Hallands Ultra. Med all tid i världen att träna inför densamma… Jo, pyttsan. Swoosch sa det (som så ofta) och plötsligt var det 11 juni 2016!
Det var längesen jag var så här nervös inför någonting. Antagligen med all rätt. Jag menar: 50 km – 50.000 *biiiping* meter..?!

Stressig morgon!

Det började med att vi inte kom i parkeringshuset, där vi hade parkerat bilen dagen innan.
Inte alls stressande… *ironisk* Efter mycket om och men och springande fram och tillbaka mellan alla ingångar, lyckades vi få koden att fungera. *pustade ut*
Med andan i halsen drog vi till parkeringen där bussen skulle vänta och köra oss till startområdet. Alla såg så jäkla proffsiga ut. Loppet arrangeras ju av en orienteringsklubb, så många rutinerade ultralöpare och gasell-liknande orienterare var på plats. ”Hjälp, vad gör JAG här…?!” 

Vid starten var det en trevlig stämning.
Det kändes lite som att alla kände alla, sedan innan. Några ultramänniskor tog sig även tid att prata (och försöka lugna mig)… Haha! Träffade bl.a. Elisabeth (Ultraebba) som är en instagram-bekant. Himla härlig tjej! Hon körde sitt andra ultra någonsin. Det andra på 2 veckor… Hehe! Respekt!

Startsignal och kändis?

Strax innan startsignalen var jag oväntat lugn. All nervositet var som bortblåst. Vad hände där, liksom?
Plötsligt var vi iväg och jag insåg direkt att ultralöpare inte kör med idiotsnabba tjurstarter. Skööönt (och klokt) ! 🙂 Det var bara att sakta följa efter tåget framför oss. Första ”loopen” på ca 3 km gick inne i Möllegårds naturreservat. Vid en av broarna stod en tjej och fotograferade.
”Malin, eller hur?” frågade hon när jag sprang förbi. Eh…va?! Fattade ingenting (och gör fortfarande inte). Efter den lilla rundan bar det sedan iväg ut mot kusten, via Prins Bertils stig.

Jag kände mig rätt seg i kroppen, vilket jag ofta gör i början av ett löppass.
Intalade därför mig själv att det skulle släppa runt 4-5 km. Tassade på och bjöd t.o.m. några gäster vid tylösand på ett hoppa-och-slå-ihop-klackarna-hopp. De jublade! Kände mig asgrym där och då, men sa skämtsamt till min löparkompis:
”Vi får njuta av att vi kan göra så nu. Om 3 mil är det nog kört…!” 

Totally in love!

Alltså; Prins Bertils stig. Det var längesen jag njöt av en omgivning så mycket!
Självklart har magiska ”trollskogar” sin charm, men det här med hav… Alltså WOW! Var tvungen att ta ett foto, trots  att det var tävling. Njutning, framför allt. Och vad gör 10 sekunder på ett lopp som är en tredjedels dygn, liksom. 😛 Lätt att jag kan tänka mig att komma tillbaka till Halmstad och springa ”Prinsens Minne”!  🙂

Fotograferad nära depå 1 – 11,5 km.
Trevligt att man nästan ser lite rutinerad ut. Tankarna var nog mer ”vad har jag gett mig in på”. Är normalt sett inte förtjust i coca-cola (associerar det med magsjuka). Men vid första depån utbrast jag: ”Jaa, cola!!” och kastade mig över två muggar, till funktionärernas skratt.
Det fanns en del att äta (minns knappt vad nu i efterhand), men kanske att jag saknade lite ”matigare” saker. Typ smoothies, buljong, små mackor, saltgurkor m.m.

Innan Prins Bertils stig vek av från kusten in mot centrum, hann jag (faktiskt) bygga upp en lätt irritation vad gällde all sand. Dels jobbigt för vader och ben, men även sand ner i skorna…! Svor både en och två gånger där, över Halmstads sand!

En halvmara – Det var ju ingenting?!

Depå 2 var inne i Halmstad centrum, vid slottsbron.
Ungefär där passerade vi även halvmara-distansen och jag kände mig oväntat fräsch, vilket kändes väldigt märkligt! Svaret är troligtvis så ”enkelt” som att jag mentalt hade ställt in på 50 km och då var ju plötsligt 21 km ingenting. Lättlurad hjärna.

De få långpass jag fått till under våren har ju trots allt, bara legat på ca 13-16 km och har dessutom känts relativt tuffa. (Tack för det, pollen…) Men jag tackade och tog emot den bra känslan! Mumsade ännu fler muggar cola, vatten och resorb. Allt på en gång. Haha! Moffade lösgodis, en chokladboll, banan och massor av vattenmelon. Sedan bar det av ut ur stan längs Nissan.

Den (första) mentala dippen.

Ett par km efter depå två fick jag min första mentala dip.
Det var runt km 24-27. Jag började tänka: ”Herregud, det är ju lika långt kvar som jag har sprungit.”
Dessutom började benen värka lite oroväckande och första blåsorna började kännas av (vänster stortå och höger lilltå). Vi kom överens om att gå lite mer, vilket i sin tur gjorde att det knappt kändes som att vi rörde oss framåt. Jobbigt! Moment 22. Mitt i all denna deppighet svalde jag en insekt, vilket fick mig att bryta ihop och gråta en skvätt. (Det finns inte heller någon egen bild från den här sträckan av förklarliga skäl.

Foto: Hallands ultra

Första blessyrerna.

Vid nästa depå (29 km) valde jag att stanna lite längre.
Letade efter en gräsplätt, men det fanns ingen. Bara dammig, torr grusväg, så jag satte mig i vägkanten. Behövde plåstra om fötterna. Jag hade med mig både tejp, vaselin och plåster i alla dess former. Däremot inget att göra rent med. Jag hade inte räknat med att fötterna skulle vara lika grå/svarta som Frodos (i sagan om ringen). En härlig kompott av sand och damm! 😮
En snäll tjej (tack Kristin!) gav mig lite näsdukar, som jag kunde doppa i vatten. När vi gav oss av igen hade värken i benen släppt lite. Skönt! För backarna väntade…

Fortsättning följer…

Uppdatering. Här kan ni läsa fortsättningen –> Racerapport! Hallands Ultra Del 2