Förebilder och mångfald! 

Det känns lite märkligt ibland.
Det här med kroppsideal. Hur någon i sociala medier kan säga att de inte bryr sig om hur mycket de väger, men i nästa andetag lägger de ut en före/efterbild. Där de dessutom skriver antalet kg… Hm…?
Det jag menar är; om man verkligen inte bryr sig, hur vet man då hur mycket man väger?

Det diskuteras regelbundet tidningsomslag i sociala medier.
Där är kroppsidealen extra tydliga (tyvärr). Hur bilder och artiklar som är riktade till kvinnor brukar innebära: ”Så får du platt mage” eller ”Gå ner i vikt till semestern”.
Alternativt artiklar som fokuserar på styrketräning, där grundtanken förmodligen (?) är god, men där kvinnorna på omslaget ändå är toksmala och/eller har rutor på magen.
Det är inget fel i det. Det jag vill få fram är att alla är olika och så ska det vara. Men att se mer mångfald i tidningarna är viktigt! Och härligt! Därför blev jag så glad när en amerikanska löpartidningen Women´s running hade det här omslaget!  🙂 Citat Erica Schenk:

Some women believe that since they have curves they can’t run or shouldn’t run. Running is for everybody, anytime.

Läs även Petras tankar om detta.

Annonser

Vikten är bara en siffra! Så varför lägger vi ner så mycket tid på den?

Det finns många träningsbloggar ”out there”.
När jag väljer vilka jag vill läsa, är det för att de har ”något särskilt”. Att de skriver personligt (vilket inte behöver betyda privat), gärna att de har fina foton, berättar på ett beskrivande sätt och inspirerar mig på ett eller annat sätt!

Det finns tyvärr många träningsbloggar som (i mina ögon) inriktar sig på helt fel saker.
Det är OERHÖRT sällan jag läser sådana bloggar/inlägg, men ibland är det svårt att undgå att se dem. Det pratas om dieter, 800 kalorier om dagen och ångest över middagen, om de inte har tränat samma dag… Tragiskt är bara förnamnet.
Det är så ”lätt” att det blir fel när det gäller kost och träning. Samhället (och vi själva) formar de ”krav” som trots allt finns därute. Det finns INGA SOM HELST BEVIS på att man blir lyckligare om man väger 55 kg istället för 80 kg, men ändå intalar vi oss själva att det är just så. Att den osäkra tjejen finns kvar på insidan även när de där kilona har trillat av, det är det ingen som tänker på.

Det jag vill komma till är att jag blir så glad när jag hittar de som går emot strömmen!
Åsa Hellman bloggar mycket om BRA kost (inte SMÅ portioner med nästan bara grönsaker…) och sin styrketräning. Hon skrev ett inlägg nyligen, där hon beskrev att när hon från att ha vägt 54 kg, passerade 70 kg; Hur det plötsligt fanns det en mental spärr vid den siffran. Detta kommer från en tjej som ändå har mycket kunskap om kropp och träning!

Själv blir jag glad och galet inspirerad! Kolla in 70 kg fantastisk snygg kropp!!
Varför lägger vi så mycket vikt på en siffra, egentligen? Den betyder INGENTING!

Foto: fight4fit.se

Du är för rund för att springa ett Marathon!

Vi lever i en oerhört utseende-fixerad värld!
Man ska se ut på ett visst sätt. I den ”vanliga” världen tror unga tjejer att de måste vara TOKSMALA. I fitnessvärlden vill man vara muskulös och ha sex-pack. Jag har aldrig haft ätstörningar, men tyckte under några år att jag vägde ”för mycket”. Jag var osäker och ville ha 26 tums jeans som de snygga, smala tjejerna i klassen. I dag inser jag ju att jag trots min osäkerhet, har haft TUR då det aldrig utvecklades till något värre.

Idag är jag nöjd med min kropp!
Det är en fantatisk känsla och jag ÖNSKAR att jag vifta med ett trollspö och få alla tjejer att trivas med sig själva. Ni är fantastiska och vackra, precis som ni är! Era kroppar är en makalös ”manick” som klarar sååå mycket om ni bara låter den göra det! Inte misshandla den. 😦

Hela samhället behöver förändras. Vi behöver sunda förebilder, så att vi vågar tro på oss själva och älska oss själva!
Jag blir så oerhört förbannad när jag hör sånt här; Alexandra gick för att kolla upp en segdragen förkylning och får höra av sin LÄKARE (!?) att hon ser inte ut att vara en Marathon-löpare. Att hon har för bred rumpa och för breda lår….

SAY WHAT?!! *förbannad* Hon gav, som tur var, svar på tal för hon är s.t.a.r.k!
Jag har bara träffat henne IRL ett par gånger, men hon är en grym tjej, med skinn på näsan! En tjej som KAN ge svar på tal! Tänk om det hade varit en osäker tjej? Tänk vad en sån kommentar hade satt sig hon någon som inte hade kunnat skaka av sig den utan istället börjat fundera?!

” Jo, han har nog rätt. Jag är nog för rund. Jag klarar nog inte att springa Marathon. Eller, i alla fall gå ner 10 kg i vikt innan jag springer ett Marathon..?”

Glöm inte; RUND ÄR OCKSÅ EN FORM! Och en jäkligt bra sådan! 😉

Varför tränar ni?

Jag mätte mig idag, för första gången på över 3 månader.
Det kunde ju varit bättre, men det kunde ju varit sämre också. Inte så stor skillnad. ”Mest” hade det hänt på stussen.

Bröst: 96 cm

Midja: 78 cm
Stuss: 97 cm
Lår: 58 cm

Jag vet varför:
1.  Det hände mest i början just för att jag gick för nyförlöst 3-barnsmamma till att träna ca 3 gånger i veckan. 
2.  Det händer inte lika mycket längre, just för att jag inte förändrat kosten (nämnvärt).
3.  Jag har varit sjuk i dryga 3 veckor i november, vilket gjorde att träningen blev lidande.
4.  Jag har inte kört lika mycket löpning som i somras, vilket jag tror fungerar riktigt bra som fettförbrännare på mig.

Det kanske låter som en klyscha, men jag tränar ju egentligen inte för att gå ner i vikt, utan för att bli starkare, få bättre kondis och må bra. Det är ju dessutom roligt att köra slut på sig själv! 🙂

Viktminskningen är bara ett litet plus i kanten. För visst fanns (och finns) det några extra kilon att bli av med.

Det här med ätardagar…

När jag mätte mig senast hade jag gått ner ytterligare lite grann runt höfterna och låren! *yeay*
Däremot låg midjan kvar på samma och brösten hade ökat lite grann. Det där sistnämnda tar jag med en nypa salt, då jag fortfarande ammar och brösten ändrar storlek flera gånger varje dygn. Ha ha!

Men jag läste ett inlägg idag som fick mig att tänka till. Jag har ju som ni säkert vet, unnat mig att äta godis på helgerna. Det fungerar. Ibland. Oftast. Men inte alltid. Eller särskilt bra… (Jobbigt!)

Det var en person jämförde det såhär:
När jag behövde gå ner i vikt var det enklare att inte unna mig någonting, någonsin! Det låter jättetrist, men då slapp jag fundera. Lite på samma sätt som att det är enklare att sluta röka rakt av än att röka tre cigg om dagen eller ersätta beroendet med nikotin i andra former.

Nu är inte mitt mål inte direkt att gå ner i vikt (även om det indirekt underlättar t.ex. löpningen), men att bli av med sötsuget hade ju inte gjort något! Ser man till andra beroende, som t.ex. cigaretter så är det ju faktiskt sant att man inte kan röka ”bara” på helgen.

Jag vet ju att total avhållsamhet dessutom funkar, då jag för många herrans år sen höll upp med godis i ett år. Jag är nog en ”allt eller inget” människa. Mellanvägar är inget som fungerar för mig!
Det känns som att om jag inte ändrar någonting i kosten nu, kommer jag inte märka av några större (om några?) resultat mer på mått/viktfronten.
Det känns jävligt jobbigt just nu, att tänka tanken att man inte får äta ALLS bara…