En kuperad elva!

Det är alltid så himla roligt att springa!
Den uppfattningen kan man nog lätt få när man läser bloggar. Att alla långpass är ljuvliga, springs i strålande sol, plus att man självklart har blommor i sitt hår. Och när man river av ett intervallpass känns det så himla bra. Att man verkligen kunde maxa! Den gången också. Heja djävulshornen i pannan!

Men alltså… Nä. Det är inte alls så att jag är sugen på att träna varje gång jag har planerat att jag ska träna. Ibland känns det bara ”bläähää”. Och det är oerhört lätt att tänka: ”Jag åker hem och lägger mig i soffan istället”. Alla har såna dagar.

Igår var en sån dag för mig!
Jag hade haft lätt huvudvärk hela dagen, trots att jag försökte dricka regelbundet och dessutom hade tagit en värktablett (vilket nästan aldrig händer). Det är då man försöker övertala den där lilla, envisa rösten i huvudet att ”Du kommer må bättre efter passet! Promise!”

11 rejält kuperade km blev det!
Ca 390 höjdmeter totalt. Fördelen med rundan (som jag sprungit en gång tidigare) är, att efter ca 6 hejdlöst tuffa km nästan bara uppför, får man en rejält push i självförtroendet, då känslan nerför känns helt fantastisk (i jämförelse)!

Såg tre (!) rådjur på tre olika ställen längs rundan.
Mycket bättre än björn! Haha! Gissar att de rör sig mycket i skymning. Den första stod bara 5 meter ifrån mig (precis vid grusvägen) när jag kom runt krönet. Han blev så rädd att han bajsade på sig, samtidigt som han stack iväg! Jag blev också tokrädd! (Men höll i alla fall tätt, för er som ev. undrade. Inte? Ok, my bad). 😉

 

Löparläger – Bråtadal (Åkulla bokskogar)!

Oktober var egentligen tänkt att vara en relativt lugn löpmånad för min del.
Men det är inte alltid det blir som man har tänkt. Jag fick möjligheten att vara med på ett löparläger som Madde (Fitnesscoachen) och hennes kollega Jane Nilsson arrangerar nu i Oktober. Jag kunde bara inte säga nej!

Löpning, med fokus på teknik. Bli filmad och få feedback (Hjälp…!)
Långpass, intervaller och god mat. Dessutom tre riktigt intressanta föreläsningar! Bl.a. hur man ska göra för att få en rörlig och stark kropp; Att hålla sig skadefri. Och min personliga akilleshäl; kosten. Vad är optimalt att äta /vad ska man tänka på när man håller på med uthållighetsträning?
Eller vänta nu; tredje föreläsning är nog (också?) min akilleshäl: Träningsplanering och periodisering. Den är…tja, obefintlig! Så definitivt något jag bör lyssna på!

Här kan ni se hela upplägget/schemat och bilder från vårens event.

Foto: fitnesscoachen.com

Nästa helg smäller det (igen)!
Det ska bli såå roligt! Det pirrar i hela kroppen! Det ska bli riktigt kul att få träffa Madde, även om jag måste erkänna att jag är nervös… Hehe! Har stor respekt för henne, efter att ha följt hennes blogg i många år. Att även få träffa likasinnade människor, äta god mat och träna/springa!

Förmodligen även noja mig över att jag är långsammaste ”snigeln” i gruppen och om vaden håller sig i schack? Men passen anpassas ju så att alla kan vara med. Så yeay, peppad!
Vi kanske ses?  Ja? 🙂

 

Nordvärmlandsleden – Trailporr & Björnskräck!

Dimman låg som en grå slöja över berget när jag vaknade på morgonen.
Tur att jag skulle ytterligare ett hundratal höjdmeter upp (med bil) till ledens start. Passera upp, ovanför dimman och när solen (en halvtimme senare) väl började värma upp naturen försvann den helt.

+ 2 grader stod termometern på.
Inte riktigt vad man har varit van vid hemma…!? På med långa tights, kortärmad tröja och en tunn vindjacka. Jag hoppades på att det skulle bli varmt relativt fort. Både pga att solen steg, men även att kroppen fick upp värmen, när jag väl började springa.

Uppe på Långberget kunde man se dimman nere i dalen.

Tassade iväg mot Långbergets hotell och försökte lokalisera leden.
Efter bara någon halv km insåg jag att det var BETYDLIGT blötare här än sist, då jag bara testade en kort bit på sträckan åt det här hållet (ner mot Branäs).

En del spång, men utan metalldubbar vågade jag inte springa särskilt mycket. Och där det inte var spänger (och förmodligen torrt vanligtvis) lät det nu: Klafs, klafs, plofs! Och där försvann foten, ankeln och halva vaden (!) ner i stigen/myren. Försöka hålla sig torr? Glöm det! 😀

En sån grej hade kunnat förstöra rundan.
Om man börja tänka negativa tankar och tycker att blöta fötter förstör dagen. Men jag kom på mig själv att fnissa högt, när underbenet bara försvann ner i gyttjan. Det var något så komiskt oväntat i det hela…!
Blött, det såg jag ju med blotta ögat. Men att det var nästan en halv meter djupt på vissa ställen, hade jag inte kunnat förställa mig. Tur att majoriteten av stigarna inte såg ut så, ändå!

Myrar kan ju även vara väldigt vackra!

Love njöt minst lika mycket som jag, den här fantastiska dagen!
Efter att Annelie, i somras, lärde henne att plocka blåbär på egen hand (eller var det egen tand?), tittade hon bedjande på mig när vi hittade daggbeklädda bär.

Efter myrmarkerna bar det av in på lite mer tekniska stigar.
Mindre blött, men mer rötter och stenar och tungan rätt i mun. Dessutom började min ”björnskräck” göra sig lite till känna här. Tätare skog känns mer otryggt. Om det stämmer eller inte ska jag låta vara osagt (?)

Jag harklade mig, visslade och pratade med Love, minst varje halvminut. Hon undrade säkert varför jag tjötade så mycket, utan att jag egentligen ville någonting! 😀 Hon verkade inte heller reagera, eller få upp någon vittring på något, så det var nog mest hjärnspöken från min sida (även om trakterna är relativt björnrika).

Stannade till en kort stund vid en liten rastplats med bänkar och skylten Hånliden.
Tappade andan över den magiska utsikten ner över Eggsjön! Här var plan A att springa en liten bit till och sedan tillbaka på en skogsväg/grusväg upp längs Eggsjön. (Egentligen kunde jag sprungit leden ända ner till Sysslebäck alternativt Branäs, men eftersom jag tog bilen upp så var jag tyvärr tvungen att ta mig tillbaka upp på Långberget den här gången).

Efter ett tag kunde jag bara konstatera att plan A var inte genomförbar.
Det här är ju nackdelen med att testa nya stigar. (Även om fördelarna är så många fler!) 🙂 Den skogsväg som enligt kartan skulle vika av 45 grader åt vänster ner mot sjön, fanns inte. Jag sprang/gick fram och tillbaka flera gånger, för jag tänkte att jag eventuellt hade varit ofokuserad och missad den. Men icke… Nähäpp?!

Förvisso hade jag kunnat ta mig dit offtrail, men som sagt; Björnskräcken.
(Varför det nu skulle vara säkrare att befinns sig på en liten stig?! Haha!) Dessutom stod det här trädet, där den avvikande stigen/vägen skulle vara. ”Bad Omen”?! 😮 Valde istället att köra på plan B; fortsätta längs leden, sjungandes, visslandes och tjötandes.

Kom ut på en grusväg nere vi näcksjön.
Björnrädslan hade börjat lägga sig nu och jag var rejält sugen på att fortsätta tassa nedför berget på småstigarna. Jag kände mig oväntat pigg och fräsch och vaden bråkade inte alls! *Yeay* En känsla av att jag hade kunnat fortsätta springa för alltid! Samtidigt ska jag inte klaga. Grusvägen var nästan mer skogsväg (mjuk och lite igenvuxen) och färgerna var fantastiska!

Vid dryga 10 km var jag tvungen att vända uppför berget igen.
Den där känslan av att kunna fortsätta för alltid. Den liksom försvann med antalet höjdmeter… Märkligt, va? Naturen fortsatte att bjuda på ett fantastiskt skådespel! Jag kunde inte ha valt en bättre dag eller en bättre månad. ÄLSKAR HÖST! (Har jag sagt det förut? Jaha). 🙂

Uppför, uppför, uppför. My God, skämtar någon med mig!?
Mina hamstrings klagade massor! Jag som ALDRIG brukar känna av just hamstring? Vaderna sa inte så mycket alls. Jag fattade ingenting och var allmänt förvirrad över kroppens signaler. Fast lungorna var extremt tydliga i sitt språk. ”JAG…FÅR…INGEN…LUFT!” Ett språk som jag förstod. 😛

När jag väl kom upp återhämtade jag mig relativt fort ändå.
Tog en liten, kort avstickare åt andra hållet (mot Höljdes, det delen av leden som jag sprang förra gången). Den mindes jag som torr och teknisk. Även här var det blött! Stigen var en bäck. Har det verkligen regnat såå mycket i sommar? Här fick även Love vittring på något. Fokusera hund = skraj matte!! Som bara ville därifrån. FORT!

Totalt skrapade vi ihop dryga 16 km. Som med tanke på terrängen kändes som minst 25! Jag var rejält mör i benen efteråt och Love däckade när vi kom tillbaka till stugan. Så en bra dag, helt enkelt! Nordvärmlandsleden – Vi ses igen! Promise! 🙂

Fokuserad traildog…

Shoppingsug goes wrong!

Vi lämnade Sysslebäck och drog till Långflon, nära norska gränsen. De har en stor sportoutlet  där, sedan något år tillbaka. Fy, vad tråkigt. Not! Hur det går runt vete tusan, men det ligger ju nära Trysil också, så…
Jag ville köpa allt!

Drog suktande i prisvärda Kari Traa-plagg och testade Nike Pegasus 31 för 850 spänn! Tyvärr fanns de inte i rätt storlek, annars hade jag nog varit ägare till ett par nu. (Som om det är löpardojor jag behöver mest…?!) 😀

Jag blev typ kär i den här jackan från Icepeak!
Men problem uppstår när det finns så oerhört mycket fint.

Jag får overload i huvudet och inser att jag inte kan plocka med mig allt jag vill ha. Vilket då (tyvärr) innebär att jag inte plockar med mig någonting alls…!  Alltså, jag lär överleva, såklart, men ni fattar. Smått frustrerande ändå! 😉

Snygga tights från Nike: 

Och från Röhnisch.
Mönstrade på framsidan, men mörkgråa i rumpan. Perfekt!

After legday…!

Känslan är alltid densamma.
Dagarna efter ett benpass känner jag mig gravt begränsad i mitt rörelsemönster! Gå i trappor och sätta sig ner på toa är ett helt projekt. Troligtvis hänger det ihop med att jag styrketränar mina ben lite för sällan…? 😛

När jag kom hem efter jobbet igår blev det en kort promenad.
Bara för att försöka få bort den värsta stelheten i benen. Det kändes som om jag körde någon typ av ”robot-walk” ute i skogen. Förmodligen skapar jag en ny trend! 😀

Passet för er som är nyfikna. 🙂
Och vikterna anpassas såklart efter ens egna förutsättningar.

* Utfall i smithen: 3×10 reps/ben.
* Squats i smithen: 3×10 reps.
* Benspark: 4×10 reps.
* Bencurl: 3×12 reps.
* Raka marklyft: 4×10 reps.
* Bänkpress: 12-12-8-6-6-10 reps.