Alex Schulman sa det!

Det är sällan jag och Alex Schulman har haft samma åsikter.
Men jag tror att karln sa exakt det jag har försökt formulera i ord, under lång tid. En massa ”babbel” i min hjärna som plötsligt fanns där; skriven av en annan person. Tack Alex, för att du satte ord på mina tankar. —> Här är hans krönika.

”Dieten är unik, för det är den enda i sitt slag som uppmuntrar både svält och hetsätning på en och samma gång.”

Några andra som skrivit intressanta inlägg 5:2-dieten (/metoden/livsstilen; whatever you call it) är Sofy och Fanny. Det verkar som att många träningsbloggar bojkottar metoden, medan det sprids som löpeld hos ”gemene man”. Kanske för att de som tränar har mer koll på vad de äter? De som inte rör sig är mer ute efter en ”quick fix”?

Varför hoppar människor på nya grejer så oerhört fort?
Tänker ingen själv nu förtiden? Som när svininfluensan gick. ”Oj, alla vaccinerar sig. Bäst jag gör det också!”

Nu är det mer: ”Oj, alla verkar må jättebra av att fasta. Och så går man ner i vikt. Det måste jag testa!”
MASSHYSTERI! Hoppar alla andra ut för ett stup, så måste jag nog också göra det… (!?!) Tänker människor inte i ett längre perspektiv?

Det handlar om att man måste göra en livslång förändring!
Inte att man ska svälta sig i 2 dagar och sedan tro att man kan äta som vanligt de resterande fem. Äter du inte BRA MAT de andra 5 dagarna är det ju fullständigt skit samma om du svälter dig två dagar eller inte. Kroppen får ändå inte de näringsämnen de behöver…!
Kan de dessutom se sig själva fasta (svälta) en hel livstid? (Särskilt om de ska bli så gamla som ”metoden” säger). 2 dagar/vecka i (säg) 40 år till. Gå mer eller mindre hungriga i 4.160 dagar. Frivilligt…?! Det låter ju sunt….. Eller nåt? 😮
.

”Just i detta nu sitter halva landet hopkrupna över en kopp grönt te till lunch och längtar till att fastan är över. Och då ska det firas med en Cola och sockerkaka.”

Tabata-intervaller. Görs de på rätt sätt?

Träningssättet är oerhört omtalat och utbrett.
Alla bloggar skriver om det, alla tränar sina korta, intensiva tabata-intervaller. Jag ska ärligt erkänna att jag faktiskt aldrig provat. Jag har funderat på det, men aldrig fått tummen ur.

Det var en intressant artikel i senaste numret av Runners World, som fick mig att fundera lite.
ORKAR jag verkligen köra tabata-intervaller? Alla som säger att de kör tabata, kör de verkligen tabata? På rätt sätt, menar jag?
Som sagt, jag är själv inte särskilt insatt. Men i artikeln hänvisar man bland annat till Professorn som testade tabata-intervaller på det japanska skridskolandslaget på 80-talet. Tanken med intervallerna var att de skulle genomföras på 170 (?!) procent av maximal syreupptagningförmåga.
.

.
Skridsko-åkarna fick alltså köra STENHÅRT i 20 sekunder, vila 10, STENHÅRT i 20 sek osv. Under 8 repetitioner; totalt 4 minuter. Två av skridsko-åkarna orkade köra alla 8 repetitionerna i rätt fart. De flesta klarade bara 6 eller 7 stycken. Nu pratar vi elitidrottare. Som orkade max 8 repetitioner, 4 minuter. Och endast två av dessa klarade av att hålla rätt intensitet/ansträngningsnivå. 

Runt om i träningsvärlden pratas det om att man ska köra 4, 6 eller till och med 8 st tabata-intervaller (à 4 minuter). Som sagt, jag är nyfiken på träningsmetoden, men samtidigt kan jag inte låta bli att undra; Utför de flesta verkligen dessa på rätt ansträngningsnivå? Tolkar jag artikeln rätt, om jag tolkar det som att man ska man orka EN…?

Någon annan som läst artikeln. Förklara jättegärna, om jag misstolkat upplägget.
(Jag försökte länka till den, men hittar den tyvärr inte på deras hemsida).

Det är livsfarligt att vara hemma!

Ni är säkert väl medvetna om vad som händer när man är hemma och är uttråkad?
Japp, klick-klick-klick-pekfingret får abstinens och vips så har man klickat hem ett par skor! Okej, riktigt så vad det kanske inte (den här gången). Jag har ju i ärlighetens namn,  funderat LÄÄÄNGE på vilka Inov-8 skor som ska få bo hemma hos mig. Och igår, mitt i allt vabbande, valde jag ett par snygga Trailroc 236. Visst, de har rosa i sig. I knooow! Men bara liiite rosa. Mest svarta och blåa, eller hur? 😉

Och nej, oroa er inte. Utseendet var inte det avgörande.
Efter veckor av funderade har jag kommit fram till att mina speedcross får hänga med ett tag till. De har, trots allt, ett grymt grepp på mjuka, blöta och leriga rundor, så en liknande sko behövdes inte i nuläget. Och eftersom Trailroc:en är rätt så allround, men ändå är bäst på torra stigar och hårdare underlag, typ stenhällar och liknande, så kändes det som ett bra komplement.

Speedcrossen kommer ju bytas ut så småningom och då kommer jag kika på skor med grövre sula. Exempelvis den nya ”Salomon Fellraiser” känns lite spännande. Kanske ett par Inov-8 X-talon 212 eller t.o.m. metalldubbade Icebug SPIRIT3-L olx. Den som lever får se, helt enkelt. 🙂

Väntar med spänning på att få testa de nya skorna!
Kortare rundor i början, med tanke på att de bara har 3 mm drop. Mina vader kommer förmodligen nog bli lite överrumplade, så kom ihåg (säger jag mest till mig själv här) babysteps…!
.

Foto: http://dirtinyourskirt.com

Mind over body?

Så brukar man ju säga. Att vill man något tillräckligt mycket, blir det så.
Inte den här gången. Jag måste inse fakta och ge upp. Huvudet vann inte. Kroppen vann. Eller rättare sagt, bacillerna vann. Så egentligen förlorade både ”mind and body” kan man väl säga. Jag har sovit dåligt. Varit uppe ett par gånger i natt och känt mig yr och konstig. Ont i huvudet, öm i nacken. Och imorse hade jag DJÄVULSKT ont i halsen. 😦

Jag har sedan i juni funderat på om jag skulle vara med på Salomon Trail Tour i Kåsjön som går av stapeln nu till helgen.
Jag har varit 98 % säker på det och har till och med skaffat barnvakt. Men däremot har jag hela tiden tänkt att jag efteranmäler mig, även om det kostar lite mer. Ett smart beslut, visar det ju sig nu. Men fruktansvärt dålig tajming…! Jag har svårt att tro att jag mår tillräckligt bra om tre (!) dagar… Så ska ni dit, spring lite för mig också, är ni snälla?! 😉

Nu blir det kurering på hög nivå;
C-vitamin, vitlök, ingefära, blåbär, honung och varmt te. Massor av honungste! S.k.ö.n.t. för öm hals!

.

Väcka en sovande kropp.

Det var exakt det jag gjorde igår.
Inte för att det var särskilt fysiskt ansträngande att vabba igår, men jösses vad slö jag blev efter att ha varit hemma och ”såsat” en hel dag?! Det var nära, nära, att jag skippade träningen (hur jäkla dumt hade det inte varit?) Som tur var läste jag Rickards inlägg och det var PRECIS vad jag behövde! Krossa det där gnällande neggo-monstret som inte kan/vill/orkar träna. So I did! 🙂

Kände mig dock fortfarande riktigt slö när jag kom till gymmet, så jag började med lite PW på löpbandet.
Det väckte kroppen något. Sedan började jag med mindre muskelgrupper för att se om kroppen ville vara med. Övningar för de större grupperna höjer pulsen så himla mycket och med tanke på bacillerna här hemma, visste jag inte om kroppen verkligen försökte säga något eller om den bara var trögstartad?

Den var nog trögstartad. Efter att ha kört biceps och triceps kändes den betydligt piggare!
Jag avslutade därför även med lite coreövningar. Bosu-”bollen” är INTE min vän… (Eller jo, det vet jag ju att den är, men inte än). Tur för er att jag inte filmade när jag försökte köra Draken (utan vikt) och ändå flaxade som en skadeskjuten kråka. Haha! 

Slutligen körde jag assisterade chins och dips (i maskinen).
Dips gick jag betydligt bättre. Jag är GALET svag när det kommer till chins! Jag tycker det har känts bra när jag körde excentriska i takstegen nu under sommaren. Men nu när jag skulle göra hela rörelsen (även uppvägen) visade det tydligt att jag behöver bli starkare… Hur mycket vikt jag behövde lägga på nu säger jag inte. Men det kan i alla fall bara bli bättre! *Skratt* 😉