När smärtan i benen kommer, innan lungorna ger upp!

Mitt problem när jag ger allt på tuffa pass brukar vara att:
1. Mina lungor ger upp först. (Blir galet flåsig).
2. Alt. att jag mår illa och/eller kräks

Jag har hört hur andra nämner hur deras ben stumnar och hur de värker av mjölksyra. Själv har jag aldrig känt att jag har nått den punkten . Förrän nu…
I slutet på gårdagens spinningpass; Gudars skymning, vad det värkte (!) och brände i mina lår…?! Nu förstår jag verkligen vad andra menar med smärta vid hög ansträning! 😮 (Samtidigt som man vet att det inte är en farlig sådan).

Upplägget / ”hemligheten” var:
Set 1: 2 x 2 minuter, samt 2 x 1 minuter med 2 min vila.
Set 2: 4 x 70 sekunder med 20 sek vila
Set 3: 4 x 30 sekunder med 15 sek vila

Nu gäller det bara att få kroppen att uppleva det under ett löppass också. Det känns som att tuffa backintervaller nog är det enda sättet (för lite extra motstånd).
På cykeln är det ju ”lätt” att köra lite tyngre. Kör jag ”bara” snabbdistans/intervaller inom löpningen tar (som sagt) lungorna slut först.

När jag klev av cykeln och var på väg ut ur salen sa jag till instruktören:
”- Det där var det värsta jag har gjort på länge…!”
Han flinade bara och sa:
”- Bra! Det är så jag vill att det ska kännas”. 😛

Hur brukar ni uppleva det när ni tränar?
Ben eller lungor som ”tar slut” först?

img_8290

Annonser

Hypokondri & alternativ intervallträning! 

Vi är nog ganska många som blir hypkondriska inför planerade tävlingar.
Senaste löparpassen har jag tyckt mig känna av både löparknä (höger), hopparknä (vänster), benhinnor (från vandringen?) samt en nerv i kläm i ena höften… Om det verkligen ÄR något jag behöver ta hänsyn till eller inte, vet jag inte riktigt. Det är svårt att skilja på verklighet och inbillning ibland.

Oavsett vilket, tog jag det säkra före det osäkra!
Jag ville få till ett intervallpass, men vågade inte köra ett tufft löparpass så här nära inpå, med risk att skada mig. Därför bokade jag in mig på gårdagkvällens spinningpass, med inriktning ”intervaller”.

Wow, vilket roligt (men jobbigt pass)!
Vi skulle bemästra 19 st toppar/backar och intervallerna var alltifrån 30 sekunder upp emot 3,5 minuter långa. Även vilan emellan var olika långa, beroende på intensitet.
Jag älskar sådana här pass! Där jag verkligen kan maxa, men ändå vet att jag får vila snart, som belöning. Det passar mitt pannben bättre, på något sätt. (Fast det är väl då jag egentligen behöver träna på att köra tuffa snabbdistanspass)… 😛

Hur tänkte jag…?!

Ni vet jag och planering…
I 9 fall av 10 går jag enbart på känsla. Det vet ni säkert, om ni hängt här ett tag. Att hitta det som funkar för en själv; det är det som är det viktiga. Vissa gillar planering och struktur i träningen. Hade jag planerat min träning, hade jag tappat bort träningsglädjen på vägen. Jag behöver gå på känsla.

Idag hade jag (preliminär)bokat yoga. 
Men när jag klev in genom dörrarna till gymmet kände jag:
”Nä, jag känner inte för att köra yoga idag!”
I receptionen frågade jag därför om det var ok att jag bokade om till något mer fartfyllt. Som 30 minuter ”Les Mills Sprint” (Högintensiva intervaller på spinningcykel). Och det gick bra, sa hon.

Mjölksyraträning!

Uppvärmningen kändes…jag vet inte…inte riktigt som en uppvärmning.
Eller så var jag lite disträ…?  Efter den började vi med 40 sekunders intervaller med tyngsta möjliga motstånd. Efter det lades det till 15 sekunders maxsprint på samma motstånd (om man orkade, annars fick man lätta på motståndet lite). Lååånga 15 sekunder!
Detta (40 + 15 sek) kördes 4 gånger med kort (!) vila emellan. Jösses, mjölksyra överallt i kroppen!!

Efter den sista av dessa kombinerade intervaller mådde jag riktigt illa! 
Den där ”jag kommer spy”-känslan, som jag annars bara får när jag kör riktigt tuffa löparpass (eller på löpartävlingar). Aldrig (tidigare) när jag kör(t) spinning, men jodå, tydligen går det också. 😛

Den första, längre intervallen efter ”mittvilan” fick jag fuska mig igenom.
Sorry… Men jag HADE spytt annars. När mjölksyran lagt sig lite, kunde jag i alla fall avsluta passet. Jösses vad jag svettades! Det kändes inte som att det droppade av mig, utan rann…?!

Yoga byttes mot hårdintensiva intervaller alltså. Bra byte? Ja, det tycker jag. Efteråt… 😉

Lite röd…

Det var ju det här med planering…

I grund och botten är det ju traillöpningen jag brinner för.
Med det sagt är jag nog ändå en rätt ”velig” träningsperson. Jag älskar ju att springa i skogen. Men älskar även att känns mig stark i gymmet. Tycker att det är underbart att köra yogapass och landa i mig själv. Och att…. osv.
Variation är superbra, men det resulterar nog i att jag aldrig blir 100 % mitt bästa jag i något utav det? Inte för att jag bryr mig särskilt mycket, det är bara ett konstaterande. 🙂

Träningsformer man (nästan) glömmer.

Det jag vill komma till är att det pga det här ”velandet” ibland går väldigt långt mellan vissa typer av pass. Som spinning. Jag tycker (i motsats till mång andra?) att det är superroligt! När jag väl är där. Det brukar ofta gå rätt långt emellan, vilket gör att jag inte ens har införskappat ordentliga cykel/spinningskor. Trots att jag kört det sporadiskt, men ändå regelbundet i typ 5 år…
Igår var det dags igen. Om jag inte minns fel, var det första spinningpasset för året. Vad jag däremot INTE såg, var att passet var benämnt med ”Spinning – Intervall”.
Jahopp… Cykelintervaller dagen efter löpintervaller alltså… Malin = 100 % planering? Haha! (You know me by now)… 😉

Hur som helst. Bättre cykelintervaller dagen efter löpning än tvärtom, tänkte jag.
Och kroppen kändes trots allt, riktigt pigg! Fick dessutom låna pulsband och pressade upp pulsen till 196 slag/min. Trött? Ja! På ett bra sätt? Yepp! 🙂

IMG_4221

Les Mills Sprint – Upplevelsen…!

Förväntansfull och lite nervös.
De känslorna hade jag när jag traskade in på passet: ”Les Mills Sprint”. Premiär för mig och (nåja, nästan premiär för) konceptet på mitt gym. Spinningcykeln i sig är jag bekväm med och intervaller är… Tja, intervaller. Tuffa!
Jag insåg att det skulle bli ett jobbigt pass, men jag underskattade nog hur jobbigt. Hade nämligen (pga att detta passet ”bara” var 30 minuter) även tänkt att gå på ett Grit Plyo pass efteråt…

Korta versionen:
Change of plans!

Långa versionen:
Stegrande uppvärmning. Ju högre puls i slutet av uppvärmningen, desto bättre förutsättning inför intervallblocken.

Block 1:
30 sek sprint (högsta, möjliga kadens), 40 sek power (mer motstånd), 45 sek strenght (MAXIMALT motstånd) – Direkt efter varandra! Sedan 60 sek setvila  x 4 varv.
(Fyra varv…? Det låter ju som ingenting på pappret… Men herregud!)

Block 2:  
15 sek maxsprint, 7 sek vila X 4 gånger.  X 4 varv…!
(Hur kan 7 sekunder kännas som typ 2….???)

Mjölksyra, tunnelseende och lock för öronen?!
Jag trodde nästan att jag skulle svimma av någonstans vid näst sista intervallen. Så det där Grit Plyo efteråt? I really don´t think so…!!
Jag jämförde den här upplevelsen lite som att föda barn. Där och då tänkte jag:
”Vad i h***ete gör jag här?!”
Efteråt, när kroppen fått landa lite: ”Det var heeelt fantastiskt…!” Denial…? 😉