Racerapport! Hallands ultra – Del 2

Läst först:   Racerapport Hallands Ultra Del 1. 🙂

Vid 30 km var det slut på den ”snälla”, (relativt) platta resan.
Backe, backe och lite mer backe. I princip bara uppför, ”såklart”. Här fanns även den första backspurttävlingen på ca 1,5 km. ALDRIG I LIVET! Haha! Kanske fick jag jumbopriset här?
Men den mentala dippen var i alla fall över och jag kände mig relativt pigg igen. Sprang lite grann där det var platt eller nedför och försökte gå på raskt uppför. Kände mig ganska stark här och fokuserade på nästa stopp (för att få sippa mer cola). 😛

Strax innan 36 km passerades vi av två tjejer som ropade:
”Kom igen, ni är snart framme!” De antog nog att vi (liksom dom) var inne på vår sista km, då sista sträckan sprangs två gånger. Det var vi ju inte. Lite knäckande att inse att de hade typ 800 meter kvar, medan vi hade 14.800 meter kvar. Kände mig långsammast i världen, där och då!

img_0389

Försökte samla mod och jävlar anamma och sa vid 36 km-depån (där man även kunde se målet… Fy tusan, vad mentalt jobbigt!):
”-Har jag kommit så här långt SKA jag bara i mål, om jag så ska krypa!” Funktionärerna och några ultralöpare sa att jag hade helt rätt inställning.
”- Vad kan vi ha kvar? 14 km, så ca 2 timmar?” sa jag till mitt sällskap.
”- Två timmar är vad vi springer det på en bra träningsdag”, sa plötsligt en av orienteringssnubbarna.
Jag och mitt sällskap tassade iväg och vi började diskutera den där sista meningen. Hur kan det ta två timmar för gasellsnabba orienterare att springa 14 km?! Det känns ju helt overkligt!

Mina sista ”happy thoughts”!

Nästkommande 3-4 km ner mot Torvsjön rullade ändå på hyfsat, även om jag började bli rejäl trött.
Försökte peppa mitt sällskap som sa att det kändes jobbigt att vi fortfarande skulle ha 7 km kvar, när vi nådde nästa depå.
”-  Vi får tänka halva sträckan. 3,5 km går ju jättefort! Och sedan är det bara 3,5 km kvar till mål. Det kommer gå bra”, sa jag. Just då kände jag verkligen så. Att ett fåtal km var överkomligt.

img_0390

Strax därefter kom dock nästa mentala dipp. Det kändes återigen som att vi gick och gick men inte kom någonstans. Depån vid 43 km kom aldrig. Vi började fundera på om vi hade varit ute så länge att funktionärerna hade packat ihop och gått hem…??

Räddad av nötcreme!

Mitt i skogen möttes vi av branta trappor!
Jag försökte tänka positivt, även om luften gick ur mig lite. ”Ok, Malin. Trappor är lättare än branta backar utan trappsteg!” Kroppen höll inte riktigt med… Flåsade som en älg när jag kom upp och började få svårt att andas / hade ont (?!) i lungorna när jag försökte ta djupa andetag.
På toppen stod två stora plastspåsar. En med uppätna nötcreme och en med oöppnade nötcreme. Tur för oss att det fanns några oätna kvar på botten. Satte mig på bänken som fanns där och smaskade i mig dem.

img_0388

Någonstans vid maradistansen började jag svettas igen.
Något jag knappt hade gjort på hela loppet, trots att jag bäljade i mig både resorb och vatten. Behövde dessutom kissa för första gången vid ungefär samma sträcka. Såg det som positiva reaktioner från kroppen. För jag BEHÖVDE fokusera på det positiva.

Bara smärta…!!

I övrigt gjorde det nämligen ont – ÖVERALLT! Ok, nu ljuger jag. Från midjan och uppåt var det ok. Men allt nedanför midjan gjorde ont. Muskler, senor, skavsår, blåsor, tryckömma fötter. Fötterna… Alltså, jag försökte hela tiden planera vart jag satte ner dem. Minsta lilla felsteg, rot, sten eller snubbling (vilket var tvunget att resultera i en parering) gjorde sååå jäkla ont!

Bokskogarna här var magiska! Ändå hade jag svårt att ta in allt det vackra.
Fokuset sista 7-8 km var bara att fortsätta framåt. Kroppen skrek på alla sätt den kunde, att jag skulle stanna. Sätta mig ner. Viiiiila! (Vilket jag gjorde några gånger, vilket egentligen bara var korkat, då det inte gjorde någonting lättare)…!

(Försöker le…)

img_0387

Hallucinationer…?!

Vid backspurt nr 2 (som kändes ännu mindre troligt, än den första!) hände något läskigt.
Vi längtade ihjäl oss efter sista depån, men den kom ju aldrig. Ovanför spurtbacken såg jag plötsligt något/någon som rörde sig. H*n gick fram till backen, tittade ner på oss och satte sig sedan ner på huk.
”- Titta! Där sitter någon där uppe. Vi är nog framme vid depån!” utbrast jag glatt. Mitt sällskap tittade uppåt, men förstod ingenting. Han såg inte någon. När vi kom upp för backen, såg jag inte heller någon (längre). Men jag var ju säker på att jag hade sett någon gå där…?! Creepy mindgames…? 😮

Jag tappade räkningen på hur många gånger jag började gråta sista halvmilen. Känslorna var på utsidan och ett SMS från sambon vid typ 47 km (då jag borde varit i mål) fick mig att storböla. ORKADE INTE SVARA!! Bara…gå….mot…mål…nu…! Ett steg till, ett steg till. Vill inte, orkar inte. Men måste!

img_0386

Dagen innan loppet hade jag (smått ironiskt nog) sagt:
”Har man bara tagit sig till 45 km ska det ju väldigt mycket till att man ska ge upp.”  När jag nu befann mig ca 2 km från mål var det en liten del av mig som tänkte just så.
”Nä, jag sätter mig ner här. Jag skiter i det här nu. Jag orkar verkligen inte. Det är inte roligt längre!”  Nu dagarna efter förstår jag inte alls hur jag kunde tänka så. Med 2 km kvar. Det är ju ingenting. Tänk vad fort man förtränger hur jobbigt det är/var…?! 😛

Tro alltid på en orienterare!

När vi hade lite drygt 1 km kvar, kom det två funktionärer gående.
Nu kommer de och letar efter oss, tänkte jag och fnissade lite (för första gången på mååånga km)! Lite nya människor gjorde gott för humöret och sista km gick något snabbare (Dvs snigelsnabbt). Tiden på sista halvan är (jämfört med första 25 km) nästan pinsamt långsam! Men jag skyller dels på den kuperade, tekniska terrängen. Nästa gång en gasellsnabb orienterare säger att det tar två timmar för dem att springa en slinga, kommer jag inte fundera över varför. Jag lovar!
Men framför allt är jag ju inte tränad för 50 km. Vårens träningsupplägg har ju inte alls blivit som jag hade tänkt mig.

Jag är Ultra!

Lyckades ändå få till en oerhört stel, (något som åtminstone kan liknas vid en) spurt 100 meter innan mål. Sedan dog jag ultradöden på gräsmattan! För att ett par minuter senare återfödas på nytt. Såååå jävla stolt över mig själv, min kropp och mitt (delvis svajande) pannben! Jag…är…ultra!! 😀

img_0396

Annonser

Racerapport! Hallands ultra – Del 1

Alltså, på riktigt. Var tusan ska jag börja…?!
Kroppen är stel och öm. Hjärnan mosig, trött, och utmanad! Jag var ju någon gång innan årsskiftet som jag fick för mig att anmäla mig till Hallands Ultra. Med all tid i världen att träna inför densamma… Jo, pyttsan. Swoosch sa det (som så ofta) och plötsligt var det 11 juni 2016!
Det var längesen jag var så här nervös inför någonting. Antagligen med all rätt. Jag menar: 50 km – 50.000 *biiiping* meter..?!

Stressig morgon!

Det började med att vi inte kom i parkeringshuset, där vi hade parkerat bilen dagen innan.
Inte alls stressande… *ironisk* Efter mycket om och men och springande fram och tillbaka mellan alla ingångar, lyckades vi få koden att fungera. *pustade ut*
Med andan i halsen drog vi till parkeringen där bussen skulle vänta och köra oss till startområdet. Alla såg så jäkla proffsiga ut. Loppet arrangeras ju av en orienteringsklubb, så många rutinerade ultralöpare och gasell-liknande orienterare var på plats. ”Hjälp, vad gör JAG här…?!” 
img_0392

Vid starten var det en trevlig stämning.
Det kändes lite som att alla kände alla, sedan innan. Några ultramänniskor tog sig även tid att prata (och försöka lugna mig)… Haha! Träffade bl.a. Elisabeth (Ultraebba) som är en instagram-bekant. Himla härlig tjej! Hon körde sitt andra ultra någonsin. Det andra på 2 veckor… Hehe! Respekt!

Startsignal och kändis?

Strax innan startsignalen var jag oväntat lugn. All nervositet var som bortblåst. Vad hände där, liksom?
Plötsligt var vi iväg och jag insåg direkt att ultralöpare inte kör med idiotsnabba tjurstarter. Skööönt (och klokt) ! 🙂 Det var bara att sakta följa efter tåget framför oss. Första ”loopen” på ca 3 km gick inne i Möllegårds naturreservat. Vid en av broarna stod en tjej och fotograferade.
”Malin, eller hur?” frågade hon när jag sprang förbi. Eh…va?! Fattade ingenting (och gör fortfarande inte). Efter den lilla rundan bar det sedan iväg ut mot kusten, via Prins Bertils stig.

Jag kände mig rätt seg i kroppen, vilket jag ofta gör i början av ett löppass.
Intalade därför mig själv att det skulle släppa runt 4-5 km. Tassade på och bjöd t.o.m. några gäster vid tylösand på ett hoppa-och-slå-ihop-klackarna-hopp. De jublade! Kände mig asgrym där och då, men sa skämtsamt till min löparkompis:
”Vi får njuta av att vi kan göra så nu. Om 3 mil är det nog kört…!” 

img_0391

Totally in love!

Alltså; Prins Bertils stig. Det var längesen jag njöt av en omgivning så mycket!
Självklart har magiska ”trollskogar” sin charm, men det här med hav… Alltså WOW! Var tvungen att ta ett foto, trots  att det var tävling. Njutning, framför allt. Och vad gör 10 sekunder på ett lopp som är en tredjedels dygn, liksom. 😛 Lätt att jag kan tänka mig att komma tillbaka till Halmstad och springa ”Prinsens Minne”!  🙂

Fotograferad nära depå 1 – 11,5 km.
Trevligt att man nästan ser lite rutinerad ut. Tankarna var nog mer ”vad har jag gett mig in på”. Är normalt sett inte förtjust i coca-cola (associerar det med magsjuka). Men vid första depån utbrast jag: ”Jaa, cola!!” och kastade mig över två muggar, till funktionärernas skratt.
Det fanns en del att äta (minns knappt vad nu i efterhand), men kanske att jag saknade lite ”matigare” saker. Typ smoothies, buljong, små mackor, saltgurkor m.m.

Innan Prins Bertils stig vek av från kusten in mot centrum, hann jag (faktiskt) bygga upp en lätt irritation vad gällde all sand. Dels jobbigt för vader och ben, men även sand ner i skorna…! Svor både en och två gånger där, över Halmstads sand!

hallandsultra-7

En halvmara – Det var ju ingenting?!

Depå 2 var inne i Halmstad centrum, vid slottsbron.
Ungefär där passerade vi även halvmara-distansen och jag kände mig oväntat fräsch, vilket kändes väldigt märkligt! Svaret är troligtvis så ”enkelt” som att jag mentalt hade ställt in på 50 km och då var ju plötsligt 21 km ingenting. Lättlurad hjärna.

De långpass jag fått till under våren har ju trots allt, bara legat på ca 13-16 km och har dessutom känts relativt tuffa. (Tack för det, pollen…) Men jag tackade och tog emot den bra känslan! Mumsade ännu fler muggar cola, vatten och resorb. Allt på en gång. Haha! Moffade lösgodis, en chokladboll, banan och massor av vattenmelon. Sedan bar det av ut ur stan längs Nissan.

Den (första) mentala dippen.

Ett par km efter depå två fick jag min första mentala dip.
Det var runt km 24-27. Jag började tänka: ”Herregud, det är ju lika långt kvar som jag har sprungit.”
Dessutom började benen värka lite oroväckande och första blåsorna började kännas av (vänster stortå och höger lilltå). Vi kom överens om att gå lite mer, vilket i sin tur gjorde att det knappt kändes som att vi rörde oss framåt. Jobbigt! Moment 22. Mitt i all denna deppighet svalde jag en insekt, vilket fick mig att bryta ihop och gråta en skvätt. (Det finns inte heller någon egen bild från den här sträckan av förklarliga skäl.

Foto: Hallands ultra

Första blessyrerna.

Vid nästa depå (29 km) valde jag att stanna lite längre.
Letade efter en gräsplätt, men det fanns ingen. Bara dammig, torr grusväg, så jag satte mig i vägkanten. Behövde plåstra om fötterna. Jag hade med mig både tejp, vaselin och plåster i alla dess former. Däremot inget att göra rent med. Jag hade inte räknat med att fötterna skulle vara lika grå/svarta som Frodos (i sagan om ringen). En härlig kompott av sand och damm! 😮
En snäll tjej (tack Kristin!) gav mig lite näsdukar, som jag kunde doppa i vatten. När vi gav oss av igen hade värken i benen släppt lite. Skönt! För backarna väntade…

Fortsättning följer…

Uppdatering. Här kan ni läsa fortsättningen –> Racerapport! Hallands Ultra Del 2 

 

Race Rapport – Alingsåsloppet 2016! 

Varje gång jag står på startlinjen, tänker jag:
”Vad tusan gör jag här? Varför gör jag det här?!” Mina tävlingsnerver är…tja…all over the place! Jag är så nervös att jag mår fysiskt dåligt. Min sambon undrade varför jag är så nervös? Vad är det värsta som kan hända?

Och han har ju rätt.,Absolut ingenting händer, om jag inte lever upp till mina egna mål. Tyvärr handlar det väl om det där, som jag levt med hela livet. Kravet att jag måste klara allting direkt. A.K.A. Prestationsprinsessan. Det är väl delvis därför jag inte tävlar särskilt ofta. Att njuta av trailrundor i skogen, utan de där kraven, är mer min grej.

Nerverna på utsidan!

Med det sagt. Alingsåsloppet – 5 km.
Trots att nerverna sitter utanpå, tycker jag att det är kul att tävla. Ibland! Och framför allt är det roligt, efter att loppet är sprunget. När jag kan sitta och analysera kilometerna, hur kroppen kändes och alla mentala upplevelser och tankar längs banan. Som att man lär känna sig själv, liiite till, liksom. 🙂
img_0300

0-1 km.

Kände mig lite kraftlös i benen, på ett obeskrivligt sätt, men försökte att inte tänka på det. Fokuserade istället på att ta mig framåt. Tempot var helt enligt plan, t.o.m. lite snabbare än tänkt (som så ofta, efter starten). Ändå försökte jag hålla tillbaka litegrann efter startsignalen för att inte dras med i ett galet sprintlopp. Hamnade bakom ett gäng som höll ca 05.30-tempo. Kändes faktiskt relativt lätt, (säkert andrenalinpåslaget) men tänkte lite mer långsiktigt.

1-2 km.

Fortsatt bra känsla. Det var skugga från träden ner genom allén. Skugga från byggnaderna inne i centrum, där jag innan var lite nervös över att det skulle ”stå still”. Sedan ett härligt, lätt nedförslut ner mot Grand Hotel. Pigga ben!
Försökte tänka på andning och hållning. Strax innan 2 km kom det en idiot (förlåt, men…) på cykel som körde ut mitt framför mig. Han mumlade surt: ”Jaha… Vad håller dom på med här, nu då?!”
”Vad f*n håller DU på med”, tänkte jag irriterat och tappade rytmen lite.

2-3 km.

Efter cykelsnubben gick det dessutom svagt uppför, genom tunneln mot Gustav Adolf-skolan. Här började det kännas kämpigt. Delvis i benen, men framför allt mentalt. Jag försökte att fortsätta tänka framåt och att jag snart var halvvägs. ”Bara” fram till vätskekontrollen vid 2,5 km. ”Där får jag gå ett par steg, medans jag dricker”. Skönt mentalt att kunna tänka så.

3-4 km.

Jag vet inte om vätskan egentligen var så nödvändig. Eller om det gjorde så mycket för känslan. Här började det blir tufft på riktigt. Det var ”bara” ca 23 grader, men med solen rakt ovanför huvudet, ingen vind alls och så asfalt på det – Vaaarmt som tusan!
Hjärnan började kännas smått överhettad och jag önskade verkligen att någon villaägare kunde stått i sin trädgård och sprutat vatten på mig! Jag är, som ni kanske vet, ingen ”värmelöpare”. Kämpade på men gick ca 20 meter vid ett tillfälle.

4-5 km.

”Bara en km kvar, det är ju ingenting”, försökte jag övertala mig själv med. Ville och försökte trycka på, men benen kändes tunga, även om andningen (chockerande nog) kändes ok. Låg bakom en äldre herre och tyckte att hans tempo egentligen var för långsamt (ca 6,20 tempo). Därför sprang jag om honom ett par gånger. Japp, ett par gånger, för att det inte kändes naturligt att springa i det tempot. Jag/benen hittad ett tempo som känns ”mest rätt” rent löptekniskt (ca 5,50-tempo) men vilket i sin tur gjorde att jag var tvungen att gå 2-3 (superkorta) sträckor (kanske även där 20 meter per gång), längs raksträckan nere vid Mjörn. Och det blåste fortfarnade INGENTING…?! Eller också var jag så varm att jag inte ens märkte att det blåste?

5 km – (?)

Loppet avslutades dessutom med en lång, svagt lutande uppförsbacke. Usch, värsta scenariot i min värld! I alla fall rent mentalt. Det hade (såklart) varit lättare med planmark eller lätt nedförslut. Alternativt en brantare, kortare backe som går snabbare att passera.
Med ca 400 meter kvar till mål, fick jag en kvälvning. Försökte ignorera den. Saktade ner liiitegrann för att försöka få bort värsta mjölksyran. Då dök ett bekant ansikte upp och ropade: ”Kom igen. Kör, Malin!”  (Eller något sånt. Jag minns knappt vad hon sa… Haha!)
Jag ökade igen, men kände att jag hade mjölksyra upp över öronen. Lyckades faktiskt spurta ner två tjejer på upploppet! Bra för självförtroendet, om inte annat! Målrakan gick dessutom på knöligt gräs (mycket jobbigare än att fortsätta rakt fram på asfalten. Vem tusan bestämde det?!)

Målgång och kräk!

Jag sprang över mållinjen med handen för munnen.
Snyggt målfoto…NOT! Hann ca 10 meter in i målområdet innan kvälvningen ”went live”. Som tur var fanns det inga människor närmast staketet och dessutom kom det mest slem och galla (sorry, för detaljerna). Det är sällan jag ser andra som kräks vid lopp. Varför gör jag det (relativt ofta)…?! *jäkligt irriterande* Fast ändå ett tecken på att jag har gett allt, jag kan ge. Så jag får väl försöka se det positiva i det hela…! 😉

Ska inte 5 km lopp vara just 5 km…?

Något som dock stör mig är att det verkar vara längre än 5 km.
Runkeeper sa 5,25 km, min gps-klockade visade 5,35 km och jogg.se (där man kan mäta sträckor) sa 5,45 km. En jäkla skillnad kan jag tycka!
Just den här gången är det även avgörande för om jag klarade att springa i 5,59-tempo eller inte?! Important stuff, liksom! 😛 Sedan antar jag att 5 km lopp ändå räknas som just 5,0 km oavsett vad deltagarnas gps:er säger, men det är ändå aningens störande, när det skiljer så mycket…

Efter målgång träffade jag och kramade en löparbekant – ”Köttmannen”.
Om han vill uppge sitt namn här på bloggen eller inte vet jag inte, därför låter jag bli att skriva det. Men några kanske vet vem han är ändå. (Annars kan ni ju söka på startnumret…. Hehe!)
Han var med på Göteborgsvarvet och blev intervjuad, tror jag. Hur som helst. Tycker hans dräkt är übercool! Ska se om jag kan leta upp något liknande. Haha!

Overall en bra dag och fantastiskt väder! Om man inte ska springa ett tufft 5 km lopp, vill säga. En sisådär 5 grader svalare och duggregn och Malin hade varit nöjd(are)… 😉

Mitt 2015 – Del 2 – Andra halvåret

Juli:
Planerna och inköpen inför vår fjällvandring började ta fart, på riktigt.
Jag traskade höjdmeter och klagade över hur tråkigt det var (för jag kunde fortfarande inte springa så mycket som jag ville). Och tyckte t.o.m. att vandringsutbudet tvingade mig att vara rosa

Rund är också en form! fick ett eget instagram-konto. YEAY!

IMG_4974
Jag och Annelie bokade en löpardejt i mina skogar.
Hon lärde bl.a. Love att äta blåbär på egen hand och sedan hade en överraskning till mig, där jag fick ta mig låångt utanför komfortzonen…! 😮

Augusti:
Det som överlyste ALLT annat var fjällvandringen! Så mycket känslor, så många nya upplevelser. Nästan obeskrivligt, men jag gjorde ett försök i Fjällvandring i Grövelsjön Del 1 och Fjällvandring i Grövelsjön Del 2.

IMG_5487

Senare samma månad sprang jag i gamla ridspår. Himla kul att uppleva rundor på ett helt annat sätt, än man gör från hästryggen.

September:
Det blev en racerapport från  Risveden Terräng, tredje gången gillt. Uppladdningen? Förkylning och nästan en vecka som ”ensam-mamma”. Bästa sättet, eller…? 😛

Och i slutet på månaden fick jag ÄNTLIGEN springa på Nordvärmlandsleden igen. Som jag älskar den leden. Trots att jag är livrädd att springa på björn, varje gång jag är där…

IMG_6390

Oktober:
Jag och bloggen fick en jätterolig förfrågan, men blev nobbad i slutändan.
Mina (småbittra) sluttankar var; om bloggen är ett intressant komplement, borde väl inte antalet läsare vara det allra viktigaste?

Jag var på mitt första löparläger; Spring 2015, nere i Bråtadal anordnat av bl.a. Madde (fitnesscoachen.com) och Jane. Det innehöll bl.a. löppass med fokus på backlöpning och teknik, samt workshops och väldigt intressanta föreläsningar, där jag lärde mig mycket!
En riktigt roligt helg!

IMG_6670

Jag fick möjlighet att springa delar av Nordvärmlandsleden även den här månaden! Fortfarande skönt väder och vacker natur. Och så sprang jag vilse ett par gånger. Det är sånt som händer… Eh…? 😛

November:
Jag valde att köra en helt godis- och fikafri månad – Sockerfritt November! Det gick över förväntan.

Det diskuterades bloggar och hur man får dem växa, samt hur långt man egentligen bör gå?  Att fota mattallrikar mitt i natten och börja gråta när man gör det, är att ta det rätt många steg för långt…

Årets längsta yogapass ägde rum. Jag njöt av tema-passet ”Yin och Yang” i hela 90 minuter. Kropp och sinne mjuknade, minuterna swischade förbi och det kändes som max en halvtimme.

IMG_6487
Jag fick frågan: Hur jag tänker kring att springa ensam i mörker?
Att frågan ens finns är egentligen helt galet, men jag försökte besvara hur jag tänker.

December:
Jag började följa Saras ”Jävligt jobbig julkalender”. Det höll i sig bra fram till mitten på månaden, då jag blev förkyld och efter det hade jag svårt att komma igång med siffertänket igen.

Halvvägs in i månaden December kändes det som att jag var ute och sprang i April. Helskum känsla. Inte för att jag klagade (i alla fall inte till 100 %), men å andra sidan SKA det ju vara snö inför jul…

Strax efter julhelgen (tajming…?) kom äntligen snön och första snölöpningen blev av. Inte en dag för sent. Det blev ju innan året var slut i alla fall…

Och med året 2015 blickar jag framåt och funderar hur jag vill att nästa år ska se ut. En annan dag, ett annat inlägg. 🙂 Så…

Gott Nytt År, alla!

Jag hoppas vi ses 2016! ❤

img_7894

Mitt 2015 – Del 1 – Första halvåret.

Januari:
Året började med att jag testade mina allra första lätta, noll-drop skor – Ett par Salming Xplore som jag fyndat på mellandagsrean! Här har ni första intrycket. (Och ni som läser här regelbundet, vet att jag älskar känslan i dessa även nu när det gått ett tag. Men använder dem bara i gymmet eller till kortare rundor/korta intervall-pass.

Jag skrev om mina dåliga sidor och om hur ingen är perfekt.

Februari:
Ensam-löparvargen Malin försökte vara social,  genom att ge det här med att springa i grupp en andra chans.
Inte bara att jag var med – Jag startade upp facebook-gruppen ”Löpning i grupp – Alingsås” och var anordnaren av just det här backintervallpasset. Läskigt!! Men jag överlevde (såklart). 🙂

Jag exprimenterade mycket vad gällde chiapudding-smaker. Favoriten blev och är fortfarande den här chiapuddingen med tropiska frukter!

IMG_1868

Och för er som testa på att springa i skogen, skrev jag 7 tips att tänka på, när man börjar springa terräng/trail.

Mars:
Jag blev totalt överraskad av sambon och fick en härlig spaweekend i 35-årspresent!

Helgen efter hade jag också en grymt rolig helg i Stockholm på Blogger boot camp 2015. Det var mycket känslor och frågetecken eftersom jag åkte dit helt själv. (Mötte bl.a. upp Ida på tåget upp; första gången vi träffades IRL).
Det blev en fantastiskt rolig helg och jag hade inte behövt vara nervös!

bloggerbootcamp
Jag hade länge varit sugen på att testa och fick äntligen tummen ur och gick på mitt första Grit Strength pass ever. Och det var…eh…ja, en upplevelse! 😛

Under en av de första vårrundorna, till ljudet av fågelkvitter,  ”lyckades” jag dessutom moona folk…! Har aldrig hänt varken innan eller efter. Vet inte hur jag lyckades…?

April:
Vårens första långpass bjöd på fantastiskt väder, men även frustration, farlig vattenklättring, rädsla, svordomar och framtida löparlopp-idéer där det ingick gratis grisar!

IMG_2866

Första (och en av få tävlingar för året) var när jag sprang Premiärloppet i Gbg i April. Tanken var ett lugnt lopp, efter att jag hade förkyld. Att inte maxa. Men tävlingar…. Ja, ni fattar.
Jag lyckades i alla fall få min första medalj (av någon anledning har de lopp jag sprungit tidigare inte haft medaljer…) Dessutom kräktes jag lite strax innan upploppet, och oroade därmed en funktionär på köpet.

Ett par veckor senare drog jag (och några arbetskamrater) till med en skogsmara; Linnémaraton i de vackra, kuperade (!) skogarna runt Borås. Dessutom visade det sig vara ca 1,5 km längre än maradistansen. Det bjuder vi på.
Fruktansvärt jobbigt och alldeles fantastiskt, på en och samma gång…!

IMG_3520
Maj:
Maj månad började med en favorit i repris; 36 km lång socialrunda upp (och ner) på Billingen tillsammans med alla ”mina” Skogssniglar & Vildvittror. Älskar dessa evenemang. Inga krav på tempo, massa fotostopp, skratt och fikapauser. En stor eloge till Annelie & c/o (som hittills anordnat dem)!

Någonstans ringde det nog en klocka här, där jag undermedvetet insåg jag nog var sliten och behövde dra ner på löpningen…
Men eftersom jag var inne i ett löparflow uppmanade jag istället mig själv (och andra) att våga prova helt nya spring-vägar istället! Så himla härligt (just då)!

Efter det hände mycket… Dels var vi tvungna att säga farväl till en fantastisk familjemedlem. Jag saknar henne varje dag…! ❤

IMG_2034
Yngsta sonen åkte in på barnakuten i Gbg och det var ETT STORT JÄVLA SKÄMT!!!
Som tur var återhämtade han sig relativt snabbt och maj avslutades bra med ett dop, i ett fantastiskt Stockholm i vårskrud.

Trots att jag tidigare under Maj anat att jag skulle dra ner på löpningen, körde jag på. Ända in i kaklet… Under ett backintervallpass kändes det inte riktigt bra i höger vad och dagarna efter var smärtan bristningen i vaden ett faktum…

Jag borde inte sett så glad ut…

IMG_4021

Juni:
Första halvåret avslutades rätt så …tja….blahaa…
Jag gick (äntligen) till naprapaten ett par veckor efter backintervall-passet, för att kolla upp min vad. Och tyckte samtidigt synd om mig själv för att min gamla flyttat till Götet…

Jag hade svårt att i vackert sommarväder, hålla mig borta från skogen. Så jag gick långpass… Det funkade det också i nödfall – Med en annars abstinensfylld, rastlös kropp.

Inte ens midsommar blev som planerat. Jag blev däckad i en rejäl förkylning och vinkade adjö till resten av familjen som drog till Värmland, utan mig… Låg i soffan över helgen och tyckte synd om mig själv och önskade att jag befann mig på älskade Nordvärmlandsleden…!

IMG_4630
Däremot tillfrisknade jag (som tur var) till vår Gotlandsresa, som egentligen var en 60-årspresent till min mamma. Vistelsen blev helt fantastiskt! Mestadels vackert väder, ett supermysigt B&B och dagsutflykter efter egen takt och önskemål.  Kan definitivt tänka mig att åka dit igen!

Där testade jag dessutom mig på en jogg, för första gången på drygt en månad.
Men insåg (tyvärr) att jag fortfarande inte var 100 % bra i vaden, även om endorfinerna från den korta rundan var 100 % äkta!

IMG_4779