Varför jag har fastnat för terränglöpning…

…Jo för att… Eh, just nu vet jag faktiskt inte.
Men jag kommer nog snart på det igen! 😉

Fy satan vad dagens pass var jobbigt. Jag tänkte ”all in” vad gäller småstigar och obanat. Inget preparerat spår ALLS! (Ok, kanske blev ca 5 % transportstäcka totalt), men i övrigt bara barr, stenar och rötter. TILL FÖRBANNELSE!! Under i princip under ”hela” 6,9 km långa sträckan. (Som kändes dubbelt så lång).

Tempot var pinsamt lågt, men det gick inte att springa fort(are)! Jag slet som ett gnu och andades som en gris! Mer djur än så kan det liksom inte bli… Pulsen var skyhög och andningen kändes bitvis riktigt tung. Värre än snabbdistanspasset häromdagen t.o.m.

Jag testade massor av pytte-, pytte- (man kan knappt kalla dem för) stigar. Farligt visade det sig. Eller ja, kanske inte farligt, men jobbigt och smärtsamt. Blött och jättelerigt. Det växte vass inpå stigen och där det inte fanns vass, rev lingonriset ”skönt” på mina bara undeben… Långbyxor nästa gång!! Eller något typ av benskydd som mammaspring tipsade om.

Men om man ska sammanfatta det. Jätteskönt! (När det väl var över. Haha!)
Och i flera backar sprang jag uppför med bra ”studs” i steget. Mycket benstyrka känns det som att jag har alltså. Positivt! 🙂

Note to self:

1. Kolla alltid så du har kortklippta (stor)tånaglarna innan du springer terräng. (Aj!)

2. Ha långa tights oavsett hur varmt det är (nästan). Vass och lingonris är inte skönt…!

En perfekt dag!

Idag blir det en terrängrunda. Vilken led det blir, eller om jag bara kör på helt obanat och irrar omkring har jag inte bestämt än… Den som lever får se. 🙂

Perfekt väder i alla fall. Sol och + 18 grader! 🙂

Jag visste det!

Mitt underhudsfett är bara av godo… *hrm* Ja ok, nästan bara av godo i alla fall. Det långa terrängloppet i September kommer gå kanonbra. Jag känner mig trygg! 😉

Från Marathonbloggen på SvD:
”Det mesta talar för att balansen mellan energiåtgång och energtillgång i ditt fall inte stämt. Till nästa gång bör du dels se till att inte vara helt ”lean” (tillåta dig att ha lite fettdepåer) och att vara ännu mer noggrann med att ladda energi inför loppet. Den lilla energi man kan få i sig via sportdrycker under loppet är marginellt i förhållande till betydelsen av underhudsfett och glykogendepåer i lever och muskulatur. Tyvärr gör många misstaget att träna ”för säkerhets skull” för nära loppet och att inte ladda tillräckligt seriöst. Vill man prestera bra är det extra viktigt att lära sig hur detta går till.”

Ingen deffning här inte…
(Och jodå, det finns mer underhudsfett än det ”råkar” se ut som på just den här bilden. 😉

Snabbdistans (fick jag för mig…)

 En vecka sedan jag sprang senast. 
Och så kommer min brillianta, kreativa (…) hjärna på att: 
”Jo, men det här känns bra. Vi provar att köra ett snabbdistans-pass !”  Hm…
Första två km kändes kanonbra. Tempot låg runt 5.20-5.30 utan att det kändes jättejobbigt. Men sedan gjorde sig en betydligt tyngre känsla tillkänna. Inte så konstigt egentligen, med den idiotöppningen…! 😛

Men det gick ändå hyfsat. Lyckades springa 5 km i lite dryga 5.50-tempo och det är jag jättenöjd med. Sista 300 meterna spurtade jag till parkeringen. 5.0-tempo (!) så lite krafter fanns det kvar. Men det var nära, nära att jag spydde… Mjölksyran sprutade förmodligen ur öronen! Hatar illamående-känslan! Men fullkomligt älskar känslan som infinner sig efter att kväljningarna har lagt sig…

Nedjoggen i 7.0-tempo kändes (idag) som rullator-tempo. Haha! Härlig känsla efter alla terrängpass som just nu, utan undantag, går i 7-7.30-tempo hur snabbt jag än försöker springa… 😉