Nyårslöften: ”The hard way” – (´Cause there is no easy way)!

Jag har skrivit om det förut, men tänkte ta upp det igen.
Nu när det nya året närmar sig och det ska ”lovas” hit och ”lovas” dit. Samtidigt som man överöses med ”få platt mage”, ”tappa 10 km på 4 veckor” osv osv. Ursäkta, men jag kräks på kvällspressens (och förvisso även vissa hälsotidningars…?!?) rubriker..! Så om du har köpt någon, börja med att slänga den. Ok? 😉

Mina tips till er, när det gäller nyårslöften:

1. Var realistisk!
Vill du springa 5 km börja i.n.t.e. med att ge dig ut och spring 5 km.  Har du ”tur” orkar du, men får en nära-döden-upplevelse och tappar all sug att springa igen! Har du otur orkar du kanske 200 meter och sedan känner du dig misslyckad och vill inte springa igen.

Om du inte tränat alls, eller på länge: Börja med att gå. Promenera raskt och gärna i vackra omgivningar och/eller med sällskap. När du känner dig redo; jogga 30 sekunder och gå 2 minuter, jogga 30 sekunder, gå 2 minuter osv. Babysteps. Och realistiskt.

2. Sätt upp delmål!
Drömmer man om att kunna springa 5 km; trappa upp långsamt och tänk att om 4 veckor ska jag orka jogga 1 km. Lååångsamt, i prattempo.

3. Gör det du verkligen tycker är roligt!
Tycker du inte om att springa. Gör inte det! Det finns massor av aktiviteter som du kanske skulle tycka var roligare. Dans, fotboll, ridning, badminton eller kanske promenera i skog och mark. Gör det du älskar! Då fortsätter du att göra det. 🙂

4. Se över din kost!
Ja, det är ju den där mat-frågan… Starta inte en tuff diet och försök hitta träningsglädjen samtidigt. Drar du ner på kosten, se till att du äter mycket MEN RÄTT! Annars kommer kroppen bli trött och orkeslös (och då orkar inte träna, även om du vill)!

Dra ner på sötsaker, vit pasta och vitt bröd och ät mer grönt och fullkorn. Det handlar inte om hur mycket du äter, utan om VAD du äter.
Äter du sötsaker varje dag och tycker det är jobbigt att sluta? Börja med att dra låta bli det 1 eller 2 dagar i veckan.

5. Tyck om dig själv!
Det handlar inte om att vara smal. Vi blir inte lyckliga av det! Det handlar om att må bra, i sin egen kropp.  Är kroppen stark och frisk mår den bra! Så vem är vi att ”misshandla” den? Ta hand om den. Rör på dig och ge den bra energi, så kommer kroppen tacka dig. Och du kommer tycka om och tacka din kropp, för allt den klarar av att göra. För din skull. 🙂

6. Gör inte allt på en gång!
Väljer du att förändra kosten, gör det FÖRST. Hitta matglädjen och få in rutinen av en ny kost, INNAN du ger dig på träningen. Risken är stor att motivationen försvinner om du ska göra alla förändringar på en och samma gång.
Vi människor är vanemänniskor. Tar vi oss utanför komfortzonen i kost och /eller träning och känner att vi har tagit oss vatten över huvudet är risken stor att vi faller tillbaka i gamla hjulspår igen. För där känns det tryggt. Säkert. Även om det tryggt och säkert inte alltid är detsamma som ”bra”.

Stort lycka till med ert 2015!
Kom ihåg; Gör det ni älskar/kommer att älska och gör det lååångsamt. 🙂
(Tidigare inlägg om nyårslöften finns här).

Fullkomligt Average, tack!

På träningsportalen shapemeup.se har jag vid flera tillfällen sett den här reklamen.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga…  Reklamslogan: ”Why be average when you can be more”?

Mer vadå…? Om jag äter piller som ökar förbränningen blir jag brun och får stora bröst?
Jag tror att jag väljer att vara ”Average”, vilken dag som helst! Bara sorglig (t) (försök till) reklam, anser jag. 😦

(Orka-Mera) Anna skrev ett inlägg i samma kategori häromdagen, gällande mediavärlden. Hur tidningar inte längre fokuserar på träning och/eller träningstips, utan skriver om helt andra saker! Det blev många kommentarer, bl.a. från en journalist som jobbar på tidningen. Läs!

Matfällor…? Jag blir lite mörkrädd…!

Vad är det som händer egentligen?
Idag kan man läsa en artikel där en dietist på aftonblaskan ska tipsa om ”Åtta luriga matfällor”.

”På vissa matvaror kan vi se fett och socker med blotta ögat. ­Andra ser ut och känns nyttiga men är egentligen riktiga kaloribovar, proppfulla med fett och socker.”

.
Sedan när blev Surdegsbröd, nötter, mörk choklad och honung farliga ”bovar”?
Och sen när blev fett livsfarligt? Självklart ska man inte äta det i obegränsade mängder, om man BARA ser det ut ur kalorisynpunkt (vilket artikeln faktiskt gör). Men att använda som honung som sötningsmedel istället för socker är väl ett BRA alternativ? Att äta surdegsbröd med makrill på; blev det dåligt helt plötsligt? Ett par bitar mörk choklad fullsmockat med antioxidanter. Dör man av det?  En liten påse nötter som mellanmål istället för att gå hungrig och riskera att äta något onyttigare senare; Var är logiken?!

Inte konstigt att fler och fler stressar upp sig över kosten.
Får ätstörningar och/eller konstig inställning till mat och dieter. 😦 Jag har själv aldrig funderat i de banorna, så det kanske är ”lätt” för mig att uttala mig (?) Men i all kosthysteri, känner jag att jag bara måste säga vad jag tycker. Tänk inte så mycket. (Men lite grann, förstås). Ät med sunt förnuft. Klart att 6 skivor barkis med goudaost inte är det allra bästa mellanmålet. Det förstår nog de flesta. Men äter ni en skinkmacka, en näve nötter och ett glas apelsinjuice; det är helt ok!   Tänk efter själva och lyssna på magkänslan!

 

Man måste inte äta enbart äggvita, mandelmjölk, chiafrön, nötssmör och bladspenat.
Hänger ni med på vad jag menar? 🙂
.

”Att äta kolhydrater öppet är som att beställa en grogg på jobblunchen”

Det är ingen ovanligt syn.
Tallriken med minst 50 % sallad. Portionen är ju totalt sett stoooor, eller hur? Eller personen som äter ett knäckebröd med keso+ 1 ägg på jobbet för de kör 5:2-dieten. Sedan att de vräker i sig choklad och chips övriga dagar nämner de inte… Eller de som äter extremt lite mat, alternativt byter ut två (eller fyra eller ALLA) mål mot Nutrilett år ut och år in och inte förstår varför de sakta, sakta ökar i vikt.

Ibland har jag lust att bara skrika!
Varför misshandlar vi våra kroppar? Vi svälter oss själva. Vi späker oss själva. Vi pressar våra kroppar och eller så frossar vi… Är det konstigt att det är så många som inte mår bra? Dels för att deras kropp inte mår bra, men framför allt för att de själva inte mår bra. För att de inte trivs med sig själva.

Jag insåg någonstans kring äldsta sonens födsel att; nej, jag måste ingenting!
Visst, jag har ett par kilo ”trivselvikt”. Hade jag tappat 5-6 kg hade jag med största sannolikhet sprungit något snabbare. Hade jag slutat äta godis HELT hade jag säkerligen inte varit sötsugen någon gång varje dag.  Att ställa orimliga krav på sig själv och sätta förbud hjälper aldrig. Man måste, som sagt, ingenting! Jag tränar för att jag tycker det är KUL! Jag äter sötsöker ibland för att jag tycker det är gott. Min kropp är lite rund, men väldigt stark och fin! Och framför allt; jag mår bra!

Jag blev inspirerad av Mia Skäringers krönika ”Det sista vi behöver är ännu ett diet-tips!”

”Vad i hela friden gör hon? Vet hon inte.
Att äta kol­hydrater öppet är som att beställa en grogg på jobb­lunchen.”

Det här med nyårslöften.

Ok. Det här känns som ett inlägg som kan missförstås.
Men jag försöker formulera vad det är jag menar… Varje år vid den här tiden myllrar det av folk som avgett nyårslyften. Man ser dem på gymmet, i bloggar, på facebook, i löparspåren. De är överallt! Och all heder åt dem för att de FÖRSÖKER. Det är liksom tanken som räknas och jag tycker de är modiga som kör på i 200 km/h från start. MEN!
Det är just det som även är problemet. Det funkar inte för 99 % av dem. Ett fåtal kommer över den där kopiöst höga, jobbiga tröskeln (som de själva skapar egentligen, pga det alldeles för höga tempot) medan mångfalden efter 4-5-8-10 veckor inte orkar längre.

Ibland har jag bara lust att skrika: ”MEN HALLÅ??? Hur tänkte du nu egentligen…? Varför ska du träna 5 dagar i veckan, springa det fortaste du kan på alla pass, sluta äta godis HELT och äta nyttig varenda dag? Allt på en gång?! Snälla, snälla, varföööör?” 😦

Jag blir liksom frustrerade och ledsen! För deras skull.
De vill så gärna, ändå blir det så fel… Och ofta är det samma människor som år efter år gör samma fel. I min värld borde man då sätta sig ner och tänka:
”- Varför funkar inte min plan? Varför orkar jag inte fortsätta? Behöver jag göra det i mindre steg? Behöver jag hitta en roligare träningsform?” (Osv…)

Eller är det så att man efter X antal veckors försök ändå ”nöjer” sig och tänker:
” Ja ja, jag försökte i alla fall. Och det är tanken som räknas. Jag gör ett nytt försök efter sommaren”?

Jag är nyfiken på hur tankebanorna går?