När smärtan i benen kommer, innan lungorna ger upp!

Mitt problem när jag ger allt på tuffa pass brukar vara att:
1. Mina lungor ger upp först. (Blir galet flåsig).
2. Alt. att jag mår illa och/eller kräks

Jag har hört hur andra nämner hur deras ben stumnar och hur de värker av mjölksyra. Själv har jag aldrig känt att jag har nått den punkten . Förrän nu…
I slutet på gårdagens spinningpass; Gudars skymning, vad det värkte (!) och brände i mina lår…?! Nu förstår jag verkligen vad andra menar med smärta vid hög ansträning! 😮 (Samtidigt som man vet att det inte är en farlig sådan).

Upplägget / ”hemligheten” var:
Set 1: 2 x 2 minuter, samt 2 x 1 minuter med 2 min vila.
Set 2: 4 x 70 sekunder med 20 sek vila
Set 3: 4 x 30 sekunder med 15 sek vila

Nu gäller det bara att få kroppen att uppleva det under ett löppass också. Det känns som att tuffa backintervaller nog är det enda sättet (för lite extra motstånd).
På cykeln är det ju ”lätt” att köra lite tyngre. Kör jag ”bara” snabbdistans/intervaller inom löpningen tar (som sagt) lungorna slut först.

När jag klev av cykeln och var på väg ut ur salen sa jag till instruktören:
”- Det där var det värsta jag har gjort på länge…!”
Han flinade bara och sa:
”- Bra! Det är så jag vill att det ska kännas”. 😛

Hur brukar ni uppleva det när ni tränar?
Ben eller lungor som ”tar slut” först?

img_8290

Annonser

Intervallstege som utmanar pannbenet!

Söndagens spinningintervaller gav mig blodad tand.
Jag bloggade aldrig om det, men ni som följer mig på instagram (@rundarocksaenform) har kanske läst om det? Jag körde nämligen ett av de roligaste cykelpassen på länge!

5 st intervaller x 1,40 minuters intervaller på 85 % av maxpuls, med endast 20 sekunders vila emellan x 4 varv/set!
Setvilan var dock 2 minuter.Pulsnivån innebar att vi hela tiden låg och balanserade på mjölksyratröskeln. Det var jobbigt, men ändå kontrollerad. Och jag kände mig i så jäkla stark! Grym känsla och riktigt roligt!  Det fick mig att fundera:

Alla intervaller måste ju faktiskt inte vara kräkjobbiga.

Tröskelintervaller är underskattat och ger ofta en riktigt härlig känsla, eftersom man känner sig stark; Utan att benen stumnar, utan att det svartnar för ögonen och utan att lungorna vill hoppa ur kroppen och ”dö”.

Inspirerad av det körde jag intervallstege.
Jag brukar i 99 % av gångerna köra de längre intervallerna i början, för att sedan avsluta med de kortare. Mentalt lättare. Eftersom jag valde att ha ett något lägre tempo än vanligt, ville jag istället utmana pannbenet och körde därför de kortaste intervallerna på mitten. För att sedan trappa upp minuterna på slutet, när jag var som tröttast. 😛

  • Uppvärmning
  • 4 minuter – 90 sek gåvila
  • 3 minuter – 60 sek gåvila
  • 2 minuter – 60 sek gåvila
  • 1 minut – Setvila (2 minuter gåvila)
  • 1 minut – 30 sek gåvila
  • 2 minuter – 60 sek gåvila
  • 3 minuter – 60 sek gåvila
  • 4 minuter –>  Nerjogg

Att ta på sig sport-bh när man är svettig!

Det var lite småstressigt igår, men efter att (äntligen) ha lyckats lämna barnen på gymmets barnpassning, kunde jag ge mig in i omklädningsrummet för att byta om. Den där klibbiga, åskluften som är ute nu – Vad tusan är det?! Bläää… Att ta på sig sport-bh och kompressionstights när man är svettig redan från början; hur lätt är det?
Att dessutom ha ”publik” (!) när man försöker få bh:n att inte rulla upp sig och fastna över brösten (ni vet förhoppningsvis vad jag menar); den känslan är sådär kul, alltså…!

Hur som helst; Efter lite svettgnisslande tights och bröstjustering, kunde jag äntligen gå upp till gymmet. Jag insåg dock att det bara var 30 minuter till att det inplanerade (och välbehövliga) yoga-passet skulle börja.
”Vad kan jag få till, som är vettig, på 30 minuter”…? 
Det blev uppvärmning på löpbandet och sedan korta, intensiva intervaller. 3 x (5 x 30 sekunder), med 15 sekunders vila emellan varje intervaller, samt 90 sekunders setvila.  Sedan blev det visst en 16:e intervall, bara för att jag kunde… Haha!

Svetten lackade rejält och när jag kom in i yogasalen, droppade det om mig.
Lätt att sluta eftersvettas med tankekraft. Not… Fokuset på det passet låg på bröstöppnare. Jag hade dock ”problem” redan när vi skulle värma upp med solhälsningar och fick kramp i låren, pga löpningen.
Löpning och yoga är en riktigt bra kombo! Det är nog dock bra att ha lite längre paus emellan, än 3-4 minuter…! 😛

Jag svettades lika mycket när yogapasset var över.
Global Yoga 2 – fördjupning är inte alls lika ”svalt” och coolt som min älskade Yin Yoga… 🙂

IMG_0062

Foto från ett annat tillfälle, men det kändes årstidsmässigt passa. 🙂

Hypokondri & alternativ intervallträning! 

Vi är nog ganska många som blir hypkondriska inför planerade tävlingar.
Senaste löparpassen har jag tyckt mig känna av både löparknä (höger), hopparknä (vänster), benhinnor (från vandringen?) samt en nerv i kläm i ena höften… Om det verkligen ÄR något jag behöver ta hänsyn till eller inte, vet jag inte riktigt. Det är svårt att skilja på verklighet och inbillning ibland.

Oavsett vilket, tog jag det säkra före det osäkra!
Jag ville få till ett intervallpass, men vågade inte köra ett tufft löparpass så här nära inpå, med risk att skada mig. Därför bokade jag in mig på gårdagkvällens spinningpass, med inriktning ”intervaller”.

Wow, vilket roligt (men jobbigt pass)!
Vi skulle bemästra 19 st toppar/backar och intervallerna var alltifrån 30 sekunder upp emot 3,5 minuter långa. Även vilan emellan var olika långa, beroende på intensitet.
Jag älskar sådana här pass! Där jag verkligen kan maxa, men ändå vet att jag får vila snart, som belöning. Det passar mitt pannben bättre, på något sätt. (Fast det är väl då jag egentligen behöver träna på att köra tuffa snabbdistanspass)… 😛

Hur tänkte jag…?!

Ni vet jag och planering…
I 9 fall av 10 går jag enbart på känsla. Det vet ni säkert, om ni hängt här ett tag. Att hitta det som funkar för en själv; det är det som är det viktiga. Vissa gillar planering och struktur i träningen. Hade jag planerat min träning, hade jag tappat bort träningsglädjen på vägen. Jag behöver gå på känsla.

Idag hade jag (preliminär)bokat yoga. 
Men när jag klev in genom dörrarna till gymmet kände jag:
”Nä, jag känner inte för att köra yoga idag!”
I receptionen frågade jag därför om det var ok att jag bokade om till något mer fartfyllt. Som 30 minuter ”Les Mills Sprint” (Högintensiva intervaller på spinningcykel). Och det gick bra, sa hon.

Mjölksyraträning!

Uppvärmningen kändes…jag vet inte…inte riktigt som en uppvärmning.
Eller så var jag lite disträ…?  Efter den började vi med 40 sekunders intervaller med tyngsta möjliga motstånd. Efter det lades det till 15 sekunders maxsprint på samma motstånd (om man orkade, annars fick man lätta på motståndet lite). Lååånga 15 sekunder!
Detta (40 + 15 sek) kördes 4 gånger med kort (!) vila emellan. Jösses, mjölksyra överallt i kroppen!!

Efter den sista av dessa kombinerade intervaller mådde jag riktigt illa! 
Den där ”jag kommer spy”-känslan, som jag annars bara får när jag kör riktigt tuffa löparpass (eller på löpartävlingar). Aldrig (tidigare) när jag kör(t) spinning, men jodå, tydligen går det också. 😛

Den första, längre intervallen efter ”mittvilan” fick jag fuska mig igenom.
Sorry… Men jag HADE spytt annars. När mjölksyran lagt sig lite, kunde jag i alla fall avsluta passet. Jösses vad jag svettades! Det kändes inte som att det droppade av mig, utan rann…?!

Yoga byttes mot hårdintensiva intervaller alltså. Bra byte? Ja, det tycker jag. Efteråt… 😉

Lite röd…