Mitt 2014 Del 2 – Klädsim, arbetsbyte, reportrar och känlsan av att vara sämst!

Andra halvåret innebar mycket nytt!
Nu när jag ser det på pränt, nästan lite väl mycket nytt (?)

Under sommaren köpte jag nya mängdträningsskor.
Ett helt nytt märke för min del, dessutom. Och mina Saucony Mirage har varit riktigt sköna på foten, även om de inte har luftats så mycket som det var tänkt. (Det har ju blivit betydligt mer trail och då får andra skor göra ”jobbet”). 🙂

Jag som inte tål värme kämpade rejält under sommaren.
Det blev till och med långpass i högsommarvärme. På dagtid. ”Bra” där, Malin… Men med lite dopp på vägen funkade det bra, plus att jag fick chansen att idiotförklaras av andra badande i bikini, när jag plumsade i med hela löparmunderingen..! Haha!

”Vita Faran” fick tyvärr lämna oss, av olika anledningar.
Istället tog vi hem en ny familjemedlem/löparkompis på prov, i slutet av sommaren. Love ”Lovisen”; En försiktig, lyhörd tjej som numera blir alldeles TOKIG, så fort hon märker att jag byter om till löparkläder! 😀

I september bytte jag jobb.
Samma arbetsgivare förvisso. Vilket var på gott och ont, för jag insåg att man mentalt går vidare tidigare än man borde… Mitt nya arbete innbar något heeelt annat än det jag hade gjort de senaste 8 åren.
Jag var toknervös och undrade om jag verkligen skulle klara av det. Och kände mig rätt många gånger extremt KORKAD! Det fastnade lite, lite grann i taget och så småningom insåg jag att det här kommer nog att gå bra. Men hade en rejält mör hjärna där, ett par månader!!

En dag, under arbetstid ringde Expressen.
Reportern frågade om jag skrev bloggen: ”Rund är också en form” och det gör jag ju. Jag förstod aldrig vad intervjun gick ut på. Hon hänvisade till ett inlägg jag hade gjort angående kosttillskott och undrade vad jag tyckte om det och fler frågor i ämnet.
Jag förklarade vara jag stod i frågan, men ändå ställde hon samma frågor om och om och om igen. Mumlade något om att hon skulle kolla upp med några fler och återkomma till mig. Ok…? Gör du så…. 😮 Allmänt märkligt.

Hela familjen besökte Legoland för första gången.
Barnen tyckte det var fantastiskt roligt. Jag hade kanske (för) höga förväntningar? Det var helt ok, men inte sådär ”wow”. Eller också jämför man med Liseberg och är lite bortskämd med det?

Upplevelselöpningen fortsätte, med (tänkt) socialjogg på Vättlefjällsleden!
Det blev inte alls som jag hade tänkt och jag kände superlångsam och kass och insåg varför jag föredrar att springa ensam…

Men fick i slutändan ändå med mig positiva känslor; Leden var magiskt vacker och välmarkerad. Och bara att jag vågade ge mig ut på helt främmande leder, så långt hemifrån, utan att känna någon som helst ”panik” över det. Lite ”yeay” på den!
När jag befann mig i hemmatrakterna blev det Holleden igen. Och igen. På egen hand. Ganska sköööönt… 😛

Det diskuterades var gränsen går när det gäller tävling.
När kan man chansa och prova om det känns bra och när ska man inse att man inte BÖR springa? Först när man tappat ena foten? Eller kan man ta sig runt även på ETT ben…?

Under ett av mina egna backintervall-pass tittade jag ner på  mina ben och fick en chock!?! Vad var det som var på väg att hända?!

Mitt 2014 Del 1 – Vandringsleder, svin och saliv.

Redan tidigt under året låg mitt (största) fokus inför 2014 klart: Upplevelselöpning!

Och upplevelselöpning blev det. I massor…!
Det blev väldigt mycket tassande på nya stigar. Och jag VÅGADE testa nya stigar, även om jag var lite smånervös emellanåt. Jag sprang inte vilse alls. Tror jag? Inte så mycket så att jag märkte av det (eller kommer ihåg det) i alla fall… 😉

Den lokala Hol-leden x (minst) 2. Jag kan ha missat ett par inlägg om detta. Jag återkommer hit regelbundet, eftersom den ligger såpass nära hemmet. En riktigt fin, men tuff och kuperad runda! Hittills har jag tagit bilen till startpunkten, men har haft funderingar på att springa dit, sedan rundan och sedan hem. Det skulle bli ca 35 km… (Uja!)

Även två mindre lokala leder testades; Kärtaredsleden.
Magisk John Bauer-skog bitvis och även den här har jag sprungit ett par gånger efter det. Tyvärr underhålls den inte längre så det kan vara lite svårare att ta sig fram på vissa ställen. 😦
Och Lärjeskogsleden. Också magisk! Lite annan typ av natur här, men lika fantastisk! Jag var lite skeptisk när jag upptäckte spår av vildsvin sist, bara…

De två större utmaningarna var när jag provade på Billingeleden (med sällskap) i maj. Och Nordvärmlandsleden i juni.
Fantastiskt! Om jag var skeptisk till Vildsvinsspår här i krokarna, blev jag lite skraj i Värmland när hunden ballade ur. Björn..? Varg…? Waaah?! Eller bara inbillning? (Let´s hope)… 😮

I vilket fall som helst ska jag tilllbaka! Till båda lederna. Billingen är preliminärt inbokad i början på Maj 2015. YEAY!  Och Värmland blir det, när jag får möjlighet. Kanske fler gånger till och med. Där har ju svärföräldrar stuga, så inget som behöver bokas eller så.

Jag trodde aldrig jag skulle klaga på lera. ”Embrace the mud” ni vet. Men det fanns tillfällen under året då till och med jag (!) fick nog av lera… 😉
Blev galet irriterad över puckade kommentarer angående vikt och löpning. En leg. läkare som kläcker idiotiska kommenterar som att man ser ut att vara för rund för att springa ett Maraton?! Som att världen inte redan är tillräckligt utseendefixerad?!

Jag lärde mig även en läxa under året! Japp. Stoppa inte in små grejer i öronen! Just sayin´…
Inom samma ämne (på sätt och vis): Man kan tydligen bli full när man springer. Har bara hänt en gång, men det var en ganska märklig upplevelse…! 😮
Mitt pannben blev lite tjockare under året och utmanade kroppen. Bra, pannbenet!

Jag höll mig förvånansvärt skadefri!
Med tanke på att jag har ökat löpmängden ganska mycket jämfört med 2013. Det har väl blivit lite känningar i hälsenor och höfter framför allt. (Inget i knäna *peppar peppar* trots att de knastrar och knakar som tröskverk?!) Jag måste nog tacka yogan för att jag har hållit mig så hel som jag har gjort. Fantastiska ”uppfinning”!

Utöver upplevelselöpningen har jag fortsatt att  pina utmana mig själv med mörkerlöpning!

Och som avslutning på del 1; Ett tips! Saliv funker INTE lika bra som vaselin….. Don´t ask me how I know (läs bara)… 😉

 

 

Min sambo fick en julklapp…

…från sin arbetsgivare. Jag har bara en enda fråga;
V.a.r.f.ö.r. ger man sina anställda en VÅG i julklapp? Why??? Jag har inte vägt mig på evigheter. Vi har inte haft någon våg hemma på åratal och ser inte behovet i det, då jag i grund och botten struntar  fullständigt i vad jag väger. Det är känslan som räknas! Och min kropp känns stark, kurvig och fantastisk! Men… Tror ni att jag kunde motstå att ställa mig på den där j***a vågen? Nej…

Att jag vägde över 70 kg visste jag. Men inte så många kg över 70…?
När jag rotade i arkivet igår kväll hittade jag det –> här inlägget som Åsa skrev.  Jag inser ju att det verkligen bara ÄR en siffra! Hon ser grymt vältränad ut när hon nådde 70 kg! Det är väl lättare att se det på andra, än på sig själv? Varför hakar jag upp mig? *suckar och idiotförklarar mig själv*

Känslor vid vinterlöpning!

Det är något särskilt med tystnaden.
Ni vet; när det är sådär tyst så man nästan hör tystnaden. Det och tassandet från ens egna steg. Ser krispig, torr snö som fjäderlätt täcker grenarna i skogen. Inte tillstymmelse till tyngd. Bara lätt, lätt snö. Och mer tystnad.

Glädjen när man ser hunden ”balla” ur fullständigt.
Jaga snöflingor, rulla sig i snön och forma någon form av snö-….eh….ängel…?? 😛
Sekunden senare hitta rådjurs- och harspår och bli alldeles vild av lycka! Och sedan springa vidare tillsammans med mig, på vår första RIKTIGA vinterrunda. Magisk känsla!

Känslan när jag har tänkt springa en kort runda.
Men när man kommer in efter dryga 5 km känner man fortfarande en rastlöshet… Kroppen är inte nöjd. ”Ut och springer MER!” säger den.  Jag borde vara trött(are). Det ligger minst 6-7 cm snö, som gör att benen får jobba betydligt mer än vanligt!

Men jag lyder. Drar ut på ytterligare en kort runda, samtidigt som mörkret börjar falla. 20 minuter senare; Först då infinner sig lugnet. Endorfin-kicken. ”Löpar-knarket”… (Oj då?!) N.u. känner sig kroppen nöjd…!

Vinter! Glass någon?

Förmiddagen… Eller ja, nästan hela dagen (?!) spenderades på stan.
Jag som nästan idiotförklarar alla som springer i butiker på mellandagsrean och är smått hysteriska. Hahaha! 😀 Men det var relativt lugnt, konstigt nog. Jag blev förvånad!

Äldsta sonen skulle in i spelbutiken och köpa spel till X-box, för presentkortet han fick i julklapp. Mellansonen fick jeans och en stickad tröja (Jodå, mina grabbar TYCKER om att få kläder. De är inte som andra barn…) 😉 och jag fyndade en parfym för halva priset. Yeay!

”Bland annat”, ska väl tilläggas. Det blev lite annat också. Det som chockade mig mest var att jag tyckte det var roligt?!  Ni hör, mellandagsrean; rolig??! Ur led är tiden. *fniss*

Efter butiksrännandet blev det först mat.
En relativt nyöppnad restaurang i stan (Edith´s Kök) med riktigt god och prisvärd mat och som har café vägg i vägg. Där har vi g.l.a.s.s.h.i.m.l.e.n.!
Jo, det är minusgrader ute..? Vadå då…? 😛