Alingsås levererade – ”The great pulkabacke”!

Ensamvargen Malin har socialjoggat- hör och häpna!
Jag var lite rädd att bli avhängd redan på uppvärmningen, haha! Men det gick över förväntan. Två grupper bildades ganska snabbt. En snabb, några ”ensamma” där i mitten och en lite långsammare grupp. ”Naturlig fördelning”, som det ”ska” vara.
Man blir dessutom lite extra glad  när någon säger: ”Det var nära att jag inte kom hit, men jag är glad att jag gjorde det”. 🙂

Efter det skulle vi köra backintervaller i Alingsås största (?) pulkabacke!
Åka nedför den går ju med en jäkla fart! Men uppför. Inte lika lätt! Ca 140 meter och brant som f***n…! De två första intervallerna kändes riktigt bra. På toppen, efter den andra hör jag en av de andra tjejerna säga att hennes flås ger upp innan benen gör det.
”- Det är samma för mig”, svarade jag. ”Det är oerhört sällan jag får mjölksyra”.

Vad hände på tredje intervallen tror ni?
VAD ÄR DET JAG KÄNNER?? Benen stumnar fullständigt och den där krypande, pirrande, mjölksyra-känslan tornar upp sig som ett stort moln på himlen…!!
Herregud, hur ska det här gå till? Jag kämpar mig igenom ytterligare 4 stycken. Jag som aldrig slutar med ojämna repetitioner, valde att lägga ner efter ”lucky number seven”. Illamående och ben som var som stockar.

Love (hunden) tittade bara frågande på mig.
”Va…?? Är du trött REDAN, matte..?!” (Bra för självkänslan…) Haha!
En av grabbarna fick till fjorton intervaller. R.E.S.P.E.K.T.! Men så flåsade han som Hellner under moss-intervallerna också… 😉
Jag önskar jag kunde ta mig ut sådär! Jag tycker ju att jag tar ut mig, men när jag ser vissa andra så undrar man ju. Skulle jag sprungit en till hade jag troligtvis spytt och det kan vi ju låta bli i sociala sammanhang.

Ett riktigt lyckat event, tycker jag!
Alla verkade jättetrevliga och sådär lagom ”löpargalna” som bara löpare kan vara. 😉 Och dessutom några som höll mitt tempo! YEAY!  Summa, summarum. Vi var eniga om att köra detta upplägget igen.
Och jag insåg att jag kör backintervaller alldeles för sällan (Även om  jag ofta springer kuperat, blir det inte renodlade mördarbackar, liksom).

 

Lat – Rädd – Ointresserad?

Petra (Maratonbloggen) skrev ett inlägg för ett par dagar sen.
Om det här med att många är oförstående eller kanske t.o.m. blir provocerade av att vissa tränar utan att ha uppsatta mål. Att man t.ex. ”måste” ha ett tidsmål på milen eller halvmaran, för att de ska förstå att man hittar motivation till sin träning. Att träna för att det är roligt; ”Kan man göra det…??” Även Märta skrev ett inlägg om det här. (Vi kan nog bilda klubb, hon och jag) 😉

Jag känner mig oerhört träffad av det här.
Det bästa som finns är lufsrundor i skogen. Och jodå, jag inser att bekvämlighetstempo på stigarna, med foto-stopp, inte kommer göra mig snabbare på milen. Men å andra sidan: So what?

Samtidigt blir jag nyfiken  på varför jag inte sporras av tidsmål?
Är jag för lat för att orka pressa mig utan komfortzonen (tillräckligt ofta och tillräckligt länge)? Är jag rädd för att misslyckas? Jag vet ju att jag är en långsam löpare. Långsammare än de flesta. Vilket jag märker de (få) gånger jag springer tillsammans med andra och jag upptäcker att de anser att 5,30-tempo är ”långsam jogg”…

Eller är jag helt enkelt bara ointresserad av att tävla?
Jag tycker ju att det är roligt att utmana mig själv. Ibland. Som nu i höst, när det blir Risveden-loppet för tredje gången. Men i övrigt…. Jag vet inte? Kanske är det bara så att jag är en ensamvarg som trivs ute i ”tassemarkerna”? Som njuter av att upptäcka naturen lååångsamt. Kunna stanna och titta, lyssna, känna dofter. Utan att känna att jag måste hasta vidare i jakt på en mållinje…? *funderar*

Vad får er att hitta motivation?
Prestationsmål eller att ”känslo-träning”?

 

Intervaller – Och Mental Fighting!

Jag är inne i någon dipp av något slag.
Inte så att jag har tappat motivationen, för jag tycker fortfarande att det är roligt att träna och längtar (oftast) till nästa pass. Däremot känns det motigt. Kroppen är seg, tung, trött… Vilket gör att nästan varje pass känns mentalt tufft. 😦

Senaste tiden har det inte blivit mycket kvalitetspass (i form av snabbare tempo-pass alltså). Mest lugna rundor, mest korta och medellånga (3-11 km). Jag tror jag skrev det nyligen; men jag längtar verkligen IHJÄL MIG efter långa, härliga vårrundor i skogen!!

Och jag längtar efter de där passen när allt känns bra.
När kroppen är pigg, rapp och även om det är tokjobbigt just där och då, känns det ändå BRA. Den känslan! Var är den?
Senaste intervallpasset bestod av korta intervaller. Mest för att det känns mentalt lättare. Trodde jag… Det kändes oväntat jobbigt. Redan efter tredje började tankarna:
”Nej… Är jag inte färdig snart. Jag orkar inte. Det går inte.”  Fantastiskt bra mental träning. NOT! 😦

Men jag lyckades på något sätt ta mig igenom det hela:

• 8 x 1 minuter med 30 sekunders ståvila i 4,55-tempo.
• 8 x 30 sekunder med 30 sek ståvila i 4,10-tempo. Sista 30 sekundaren gick i 3,50-tempo. Bara för att mentalt testa om det gick. Det gjorde det..!

 

Nu, kvällsmat! Kvarg med bär, pinjenötter. Knäcke med rökt skinka och ett glas mjölk.
Ha en skön kväll allesammans! ❤

Äntligen! TRX!

De har ä.n.t.l.i.g.e.n. skaffat TRX-band på ”mitt” gym.
Där jag gick förut, hade de ett par stycken. Men nu har jag varit utan i över ett år. Som jag har saknat det!!  Gårdagen bjöd bl.a. på knäindrag och ”sprinter start”. Olika svårighetsgrader på den sistnämnda övningen (En personlig favorit!) kan ni hitta — HÄR! 🙂

Någon som är fantastiskt inspirerande på nya och utmanande övningar i TRX:en är Lina!
Det finns fler blogginlägg om det i hennes blogg och även filmer på hennes instagram. Kolla! 🙂

Välkomna, nu på lördag!

Om ni bor eller har vägarna förbi Alingsås på lördag;
Hojta eller kika förbi Hjortgården klockan 10.00. Då kör vi en lugn uppvärmning på 2,6 km-spåret och sedan kör vi backintervaller i bästa (och brantaste) pulkabacken i stan!

Jag ställde en fråga i Facebook-gruppen ”Lonesome Runners” om det fanns någon regelbunden löpargrupp i Alingsås. Och så ”Vips” så hade jag plötsligt lagt upp ett Event själv. Vad hände?! 😛 Det blir mer sällskapsrunda. Jag har INTE tänkt att hålla i en löpargrupp. Inte just nu i alla fall.

Om jag kommer ”dö” lite på kuppen, där i den branta (!) backen? Förmodligen… 😉