Löparläger alltså. Mitt första ska väl tilläggas!
Jag är i grund och botten social, men samtidigt är jag introvert och trivs oerhört bra på egen hand, så jag var lite nervös på fredag kväll. Jag sov bra, men var trots det ganska trött när klockan ringde 05.10 på lördag morgon…!
Det tog knappa två timmar ner till Bråtadal.
Jag kom dessutom in med andan i halsen, 2 minuter sent, när alla andra hade hunnit sätta sig. Aningen pinsamt!
Gänget!
Efter att ha blivit välkomna och sagt hej till alla var det pang på´t!
Först en gemensam runda för att bli uppvärmda.
Efter det var det löpskolningsövningar som gällde.
Vi blev även filmade när vi sprang. Något som jag aldrig har gjort själv. Jag vet ju att det är jättenyttigt, men det känns på något sätt jobbigt att se… Men nä, det kändes faktiskt helt ok. Tekniken var relativt bra.
Jag skulle tänka lite mer på en framåtlutning, samt försöka stärka upp baksidan av höger axel. Vänster arm pendlar som den ska (rakt) men höger arm vill väldigt gärna rotera in i sidled framför kroppen.
Sedan var det bort till en närliggande backe för mer teknik.
Jane förklarade vad man skulle tänka på. Korta ner steget, tryck ifrån, pendla med armarna, upp med blicken! (Det sistnämnda vet jag att jag dålig på, måste bli bättre..!) Det blev ganska flåsigt, trots att jag inte försökte springa fort uppför, men tekniken kändes ändå ganska bra.
Sedan var det fokus på teknik när man springer utför.
Något jag tycker att jag har tränat lite på, när jag har varit ute på mina kuperad rundor. Men här fick en rejäl aha-upplevelse! Vilken skillnad det blev, när man vågade korta ner steget, luta sig aningens framåt och bara låta fötterna rulla på UNDER kroppen! Visst, det gick betydligt fortare (och var lite läskigt) men det kändes betydligt mer skonsamt och jag fick en känsla av bra flow! 🙂
Jag tycker jag äter en del protein normalt sett.
Men troligtvis äter jag för lite… 😛 Jag var inte hungrig en enda gång under hela helgen. Massor av god och bra mat, som Jane fixade. Utbildad kock som hon är, i grunden. Det var mer en känsla av: ”Va, ska vi äta IGEN?” Haha!
Madde höll flera intressanta föreläsningar!
Det märks att hon verkligen brinner för träning och är duktig på det hon gör! På lördagen var ämnet träningsplanering (*harkel*) och periodisering. Hon tryckte verkligen på planerad återhämtning/vila och hur viktigt det är att inte bara köra på i samma tempo vecka efter vecka efter vecka…
Kände mig lite träffad här. Jag vet ju att återhämtning är jätteviktigt i teorin, men det är så lätt att fastna i gamla spår, när man tycker att träningen är roligt.
På lördag eftermiddag var det dags för långpass.
Jag valde faktiskt att stå över detta, tillsammans med gruppen, då deras plan var ca 20-25 km. Back/teknikpasset kändes en del i benen och jag vågade inte pressa för mycket.
Jag tog mig an Björkastigen (5,5 km) som är en av lederna i Åkulla bokskogar, som går runt sjön precis nedanför vandrarhemmet. Under första varvet hade jag sällskap av en av mina rumskamrater, Marita. Hon valde också att ta det lugnt, då hon var lite snorig.
Naturen är verkligen helt fantastisk!!
Dessa vackra, vackra bokskogar!
Efter att ha ”släppt av” Marita vid huset, valde jag att ta ett varv till.
Vaderna kändes rätt stela, men jag tror det mestadels berodde på backpasset. Jag tassade på i lugnt tempo och njöt av naturen och ensamheten. (Ja, jag erkänner att det var lite skönt). 😉 Jag mötte däremot en äldre herre med en hund tre gånger under loppet av 1 timme och 20 minuter. Sista gången skrattade han bara och sa ”bra jobbat”!
Sedan var det dusch och middag/mingel.
En av tjejerna hade sprungit sin första mil i september och fixade det 2 mil långa långpasset (Heja Anna!) Det firade vi med god mat och en fantastisk god kladdkaka med chokladbitar i. Jag dog nästan en smula…!
Jag vet inte om det var sömnbristen, träningen eller maten (eller en kombo), men när klockan närmade sig 21, var jag heeelt slut! Bad om ursäkt och kraschade sedan i säng.
Söndagen började med morgonjogg.
Även här valde jag faktiskt att stå över. Jag tog en snabb promenad på 3,5 km i ett försök att fräscha upp de stela benen lite. Jag hade siktat in mig på intervallpasset lite senare och ville inte riskera något, efter en ganska intensiv lördag.
Förmiddagen bjöd först på en föreläsning om just styrketräning och rörlighet och vad man ska tänka på för att hålla sig skadefri. Det kompletterade med en workshop där vi fick kolla våra egna kroppar och var vi var stabila, stela eller överrörliga.
Vi kollad på hållning och fick rulla muskler med både foamroller och tennisbollar.
Tennisboll + sätesmuskler = AJ AJ AJ! 😮
Generellt tyckte Madde att det var betydligt bättre att rulla muskler, jämfört med att stretcha dem. Risken om man stretchar en muskel som inte behöver stretchas är att den blir överrörlig och istället skapar problem. Hon sa bestämt att jag skulle rulla och massera min skadade vad. INTE stretcha den! Eum… Ok. Jag lovar! (Från och med nu).
Efter lunchen (där jag inte ens fick i mig all mat! 😮 ) var det ytterligare en föreläsning.
Om hur man bör äta om man tränar uthållighet och vill prestera så bra så möjligt, samt optimera återhämtningen. Mycket matnyttigt (haha!) 😉 Som jag har nämnt tidigare är ju träningen det jag har lätt att ”gotta ner mig i”. Kosten är jag (tyvärr) inte lika intresserad av, därför blir det lätt att man äter något som går snabbt och lätt, utan att tänka så mycket på vad det innehåller. Här hade jag mycket att lära och vi fick många bra tips på hur man skulle tänka!
Söndagen avslutades med ett intervallpass.
Vid det här laget började man känna sig rätt mör. Inte bara fysiskt, utan även lätt mosig mentalt. Kära pannben, var är du, nu när jag behöver dig!? Upplägget var att man skulle köra på en rundbana, där det fanns en uppförsbacke, en flack nedförbacke och sedan lite platt däremellan.
3 x (2 min – 90 sekunder – 60 sekunder – 30 sekunder) med 1 minuts gåvila emellan. Ingen längre setvila, mellan de tre seten utan BARA 1 minuts gåvila passet igenom. På pappret tyckte jag att det lät relativt lätt, men samtidigt hade jag ett svagt minne (förträngt? 😛 ) av ett gammalt intervallpass på 15 x 1 minut, där jag hade lust att lägga mig ner och dö.
Under uppvärmningen kände jag mig rätt seg i benen.
Men när intervallerna väl startade var pannbenet inte så svårstartat. Första stegen gick relativt ”enkelt”, men när jag var på andra 90 sekundaren mådde jag illa och sa till både Madde och Jane att jag troligen skulle spy efter backen. Det var ok sa de, bara jag fortsatte sen. Uja…! 😉
Jag spydde dock aldrig (tack och lov) men klev rejält utanför min komfortzon!
Det går ju inte att mesa sig när det står två PT och peppar järnet (Tusen tack, hör ni!) Benen gjorde ont, utan att få den saken skull göra ont som i ”skadad vad”. Känslan var mer att båda benen blivit överkörda av ett tåg! Fast på ett skönt sätt!
Ett grymt upplägg och en fantastisk helg!
Jag hade inte alls behövt vara nervös. Jane är sprudlande glad, peppande och inspirerande! Madde hade jag föreställt mig som ganska strukturerad, påläst, ”bestämd” och konkret i sättet. (Man ska verkligen inte försöka skaffa sig en uppfattning innan man träffat någon, sorry!) Hon var hur trevlig, öppen och skämtsam som helst! 🙂
Återigen, tusen tack för ett riktigt roligt event! Jag kan lätt tänka mig att komma tillbaka.
Rund är också en form - Trail & Träning 