Varför jag springer?

Jag sprang faktiskt en del redan som yngre.
Och med yngre menar jag när jag var i 20-årsåldern. Då bodde jag i hyreslägenhet inne i stan och hade 500 meter till ett område med elljusspår. (Vad ska man skylla på då?) Men ofta blev det samma runda, nästan samma tid och samma längd; ca 4,5 km 2-3 gånger i veckan. Och så småningom tröttnade jag. Inte så konstigt nu när man ser tillbaka.

Efter det hade jag ett tiotal år när jag nästan inte tränade alls.
Det föddes tre grabbar under den tiden och jag ”hade inte tid” att träna (= Jag prioriterade familjen och är väl i grund och botten rätt lat…)

Nästa gång jag ”gav det en chans” var våren 2011.
Jag började i väldigt lugn takt, bara 3 km rundor i början och lååångsammare än långsamt. På hösten samma år, sprang jag ett 5 km lopp i Borås och det kändes som att jag höll på att dö… Både fysiskt och av tristess. Efter det letade jag mig ut i skogen och insåg ganska snart att det var ÄNNU jobbigare. Haha! Trots det ”fastnade” jag:
* Känslan av att springa i nästan ren tystnad.
* Man kan aldrig exakt veta hur nästa steg ska kännas under foten.
* Man vet inte hur de såg ut bakom kröken: Trollskog, sjö, backe eller lera?
* Ingen runda eller stig är den andra lik.  Love it! ♥

När jag anmälde mig till Risveden Terräng 2012 visste jag nog inte vad jag gav mig in på. (Kanske tur det?)
Det året var jag fullkomligt helt slut (!) när jag kom i mål. Lyckades ta mig hem, men sen spydde jag ett par-tre gånger, låg i soffan hela eftermiddagen utan att få i mig någonting (!) och somnade redan vid 19-tiden och sov i 15 timmar..!?! Dagens efter mådde jag (faktiskt) bra igen, men kroppen var nog inte helt nöjd med mitt val.

Att jag valde att ställa upp i år igen, kanske var ren idioti?
Eller också ville jag bevisa för mig själv att jag KUNDE klara det. Igen. Och med bättre förutsättningar. Sommaren bestod av fler långpass och jag slog min gamla tid med över 5 minuter. Inte sååå mycket kan tyckas, men jag var oerhört nöjd med det! Och känslan efteråt var betyyydligt (!) bättre i år än förra året. Visst, kroppen var trött, men inte fullständigt slutkörd!

Varför jag springer var frågan?
För att jag älskar det! För att jag har kommit över den där jobbiga ”tröskeln”  som finns där i början (och jodå, den finns där för alla). Numera kan jag fortfarande behöva pusha mig själv för att ge mig ut (det är inte så att motivationen ALLTID är bra)!
Jag blir oerhört rastlös om jag inte får springa och för att jag mår så jäkla bra varje gång jag har varit ute! Kroppen tackar mig och jag tackar kroppen! 🙂