Springa i Värmland!

Det finns löprundor och så finns det löprundor!
Dagens springtur var den första på två veckor, men märkligt nog kände jag inte någon större skillnad, vad gällde flåset?

Nu var det ju ren och skär njutningslöpning, så ingen press utav kroppen. Då hade det säkerligen känts annorlunda (och varit jäkligt korkat). Jag kunde i alla fall tassa på i lugnt tempo och njuta av omgivningarna, utan att känna att kroppen blev trött. Hösten här i Värmland bjuder verkligen på sin allra bästa sida – Vilken tajming! Strålande sol och + 4-5 grader. Love it! 🙂

Utsikt över klarälven

En annan som njöt av löprundan var Love.
Som vanligt tyckte hon att jag var alldeles för långsam, men det är ju en konstant uppfattning, från hennes sida… Haha! Sprintar man iväg i typ 2,50-tempo, får man faktiskt skylla sig själv lite grann, att matte halkar efter… 😉
Ca 8 km skramlade vi ihop och sedan sov vi båda middag. En perfekt start på helgen!

Annonser

Min lördag – Tunga ben, lätt hjärta!

Natten som gick gav mig 10 timmar underbar sömn.
Åh, vad skönt det var att vakna och känna som att man sovit som en klubbad säl…  Eller heter det ”sovit som ett barn”? Hehe! 😛
När klockan passerade nio, ringde sambon (som redan befann sig nere i ishallen med mellansonen) och undrade om jag kunde köra in lillkillen en timme senare (då det var hans tur att vara med på hockeyskola).

Lite sömndrucken tänkte jag att: ”Om jag ändå behöver ta på mig och åka in till stan, kan jag ju lika gärna passa på att köra en morgon- nåja, förmiddagsjogg. Jag kände mig hyfsat pigg och tänkte att det fick bli en runda, utan några som helst krav! Inte något specifikt tempo eller särskild längd. Bara njuta av den höga luften och de vackra färgerna! ❤

Tvärtemot hur det brukar kännas (segt i början och lättare mot slutet) var det precis motsatsen idag.
Första 3-4 km kändes relativt lätta, medan sista hälften kändes betydligt tyngre! Jag var inte ens i närheten av flås; därmemot var benen väldigt tunga! Troligtvis hade benpasset, från tidigare i veckan, ett finger (?) med i spelet. Har fortfarande en sådan där jobbigt ömmande träningsvärk..!

Puma Speed 500 Ignite!

Trots det var det ändå skönt att vara ute i en timme och få några km i benen.
Jag fick dessutom prova mina nya skor! (Ni som följer mig på instagram, vet redan). Recension kommer, så fort jag har sprungit i dem lite mer, men de verkar helt klart lovande!

Resterande del av den här lördagen har jag… Inte…gjort…någonting…!
Tagit det oerhört lugnt och t.o.m. blir bortskämd av min sambo, som drog till stan med barnen och sa till mig att ta det lugnt och sova middag. 40 minuters powernap var inte helt fel.

Långpasset som (äntligen) blev av – 20 km härlig höst!

Flera helger i rad har jag tänkt köra ett långpass.
Det har inte blivit av. Det har varit ont om tid, andra planer och tja… någon helg t.o.m. aktivt portprioriterat, pga en galet trött och sliten kropp. Trots det har jag ändå känt att jag behöver få till minst ett par längre löppass innan halvmaran i november. Senast jag sprang längre än milen var… Oj då. Det var visst halvmaran i Sälen för 6 veckor sedan . Hur länge kan man leva på det, tro…? 😛

Septemberkänsla!

Första 8-9 km kändes kroppen riktigt pigg!
Det kändes som den tassade på av ren och skär löparglädje. Naturen är ju så fantastisk att man knappt har tid att tänka på om det eventuellt skulle vara jobbigt eller inte. Fast med tanke på den (fortfarande) mer grön(!)-gula nyansen känns det mer som början av September än Oktober.

Bästa löparsällskapet – Inga krav, bara glädje! ❤

img_2428

Mellan km 9 och 11 blev det lite mer teknisk terräng.
Och kände genast hur mycket jobbigare det blev! Pulsen slog i taket och benen fylldes med mjölksyra. Tänk om jag hade sprungit mer platta rundor och/eller asfalt; vad ”lätt” det hade varit (i jämförelse)! Inte för att det lockar, men tanken slog mig ändå, när skillnaden blev så oerhört påtaglig.

Årets första och enda älgfluga satte sig på min tröja här (men flög av lika fort – blä!). Nästan mitt i stan (fast ändå i skogen). Märkligt, med tanke på hur mycket ”riktig” skog-skog jag har sprungit både under sommar och höst. Och dessutom fått höra av andra att det finns maaassor av älgflugor därute. Jag har inte sett någon… Lucky me!

Någonstans runt 15:e km började jag känna av avsaknaden av långpass.
Det blev segt och tungt. En tendens till lätt huvudvärk började också infinna sig. Pucko-jag hade innan passet, tänkt att jag nog inte behövde ta med mig varken energi eller vatten, eftersom det inte var så varmt.
Men eftersom mina långpass på 20 km inte tar 90 minuter, som det gör för många, utan närmare 2,5-3 timmar så hade det nog inte skadat.

Att kunna springa en halvmara, när man vill.

Vid km 18-19 kände jag hur musklerna började värka så där ”skönt-ont” (kanske mest ont… Haha!) som de ofta gör när jag springer längre än vad jag är van vid. Sista kilometerna var ordentligt sega, men det kändes ändå som ett riktigt bra kvitto inför Österlen Lyser.
Det är ju inte så att jag (vanligtvis) tränar målinriktad mot just en specifik halvmara, men det känns rätt häftigt att veta att man fixar dryga 2 mil (och säkerligen mer därtill) bara ”sådär”, när man känner för det. 🙂

Love körde lite ”Sprada” vilket jag är övertygad om att även Ingmarie gör, typ, året runt. (Så länge det inte är någon is). Själv fegar jag ur, den här tiden på året…

Som värsta Running Snow White!

Och då menar jag inte att jag är oskuldsfull och försiktig.
Mer att jag under en enda timme stötte på en nötskrika, ett rådjur, en ekorre (som satt 5 meter ifrån mig och bara tittade?!), en skogsduva och en hare. Hade jag stämt upp i sång hade de kanske kommit närmare och ställt sig i en ring runt mig? (Eller inte) Haha! 😛

Förutom (tack vare?) djur-kaskaden; vilken runda!
När jag lämnade jobbet kände mig seg och mosig och funderade allvarligt på att bara åka hem och vila. Som tur var tänkte jag på det som kloka Ingmarie brukar tipsa om; Att prova en kort runda/kort stund och se hur det känns.
”3 km kan jag ju springa vilken dag som helst. Efter det får jag sluta om jag vill”.

Första 2 km var lite sega (och gick, till mitt försvar, bara uppför) men efter det rullade det på riktigt bra. Efter 3 km ville jag ju inte alls sluta längre. Bara tassade på och njöt av det fantastiska höstvädret! Det är verkligen nu jag trivs som bäst. Sol, guldfärgade eftermiddagar och +8 grader. Pigga ben och glada lungor – Dryga 8 km ren och skär magi! ♥

.
Lite ursäkta för fotona nedan. Detta var ändå de två bästa, trots att det ser ut som at jag ska vrida nacken ur led på ena fotot.
På ett tredje såg det ut som jag typ stod och bajsade (?!) så jag besparade er den. Photogenic – not so much! 😀

Oktoberlöpning på Holleden!

I och med månadsskiftet har vi passerat in i Oktober månad.
Det märks. Solsken och regndroppar avlöser varandra, inte sällan med minuters mellanrum. Frågar du mig, är det lite charmen med att springa på hösten. Man vet liksom aldrig riktigt vad man får; Vindstilla och sol, åskskurar eller ösregn och stormbyar.
Ska man springa väldigt långt kan det vara bra att förbereda sig, med vind/regnjacka och ullstrumpor t.ex. Men ska man ”bara” ut på rundor under en timme behöver man oftast inte lägga ner sin själ vad gäller planeringen. Visst, man blir blöt, men så länge man håller sig i rörelse, förblir man hyfsat varm.
Jo förresten, man kan tydligen bli full också… 😉

Gårdagens runda kändes verkligen ”höstig”!
Den innehöll just den där blandningen. Sol i ena sekunden, för att sedan få regndroppar i ansiktet, för det tredje se mööörka moln torna upp sig. Skräckblandad förtjusning.

img_2321-2

Jag sprang delar av Holleden, där jag tillbringat rätt många timmar vid det här laget.
Rundan ligger ca 5-10 minuter hemifrån (med bil). Och om någon undrar; jo, det går nog att springa dit och hem också, men då blir det lite omvägar och det landar på ca 25-30 km. Inte en runda man gör varje gång alltså. Men en dag, kanske.

Holleden – den är verkligen ljuvlig!

Har ni vägarna förbi Alingsås, tycker jag ni ska ta en sväng på den. Vill ni ha (snigel)sällskap, så hojta! 🙂
Att det, förutom själva leden, finns ännu fler stigar i området som man kan utforska, gör ju inte saken sämre! Bara man vågar testa att vika av från de orange-rödda markeringarna, kan man hitta riktiga pärlor.

Love letade upp den enda vattenpölen på vägen. Lycklig vovve… Haha!

Första km var verkligen seeega! 
Tempokurvan på runkeeper talade (i efterhand) sitt tydliga språk! Sett från första till sista km, gick varje km lite fortare. För att avsluta den sista kilometern med ett tempo som var ca 1,5 minut snabbare per km… Ja, ja, bättre sent än aldrig, säger man väl? 😀

Vi mötte kalvar på grönbete!

De var rädda, men samtidigt sååå nyfikna; särskilt på Love. Vi försökte gå fram och hälsa, men de var inte alls 100 % säkra på att det var en bra idé. Däremot när vi gick ifrån dem, började de springa (!) efter oss och Love fick lite smått panik… Haha!
Så söta. Jag hade lätt kunnat tänka mig att ha kalvar/kor hemma vid/runt huset. De har liksom någon avslappnande effekt, där de går runt i slowmotion och idisslar.

Totalt 10 km trail in på kontot!
Med tanke på den oerhört tröga starten, nöjde jag mig med det.