När smärtan i benen kommer, innan lungorna ger upp!

Mitt problem när jag ger allt på tuffa pass brukar vara att:
1. Mina lungor ger upp först. (Blir galet flåsig).
2. Alt. att jag mår illa och/eller kräks

Jag har hört hur andra nämner hur deras ben stumnar och hur de värker av mjölksyra. Själv har jag aldrig känt att jag har nått den punkten . Förrän nu…
I slutet på gårdagens spinningpass; Gudars skymning, vad det värkte (!) och brände i mina lår…?! Nu förstår jag verkligen vad andra menar med smärta vid hög ansträning! 😮 (Samtidigt som man vet att det inte är en farlig sådan).

Upplägget / ”hemligheten” var:
Set 1: 2 x 2 minuter, samt 2 x 1 minuter med 2 min vila.
Set 2: 4 x 70 sekunder med 20 sek vila
Set 3: 4 x 30 sekunder med 15 sek vila

Nu gäller det bara att få kroppen att uppleva det under ett löppass också. Det känns som att tuffa backintervaller nog är det enda sättet (för lite extra motstånd).
På cykeln är det ju ”lätt” att köra lite tyngre. Kör jag ”bara” snabbdistans/intervaller inom löpningen tar (som sagt) lungorna slut först.

När jag klev av cykeln och var på väg ut ur salen sa jag till instruktören:
”- Det där var det värsta jag har gjort på länge…!”
Han flinade bara och sa:
”- Bra! Det är så jag vill att det ska kännas”. 😛

Hur brukar ni uppleva det när ni tränar?
Ben eller lungor som ”tar slut” först?

När kroppen får bestämma!

Vilken helg vi har haft, eller vad säger ni!
September är en favoritmånad oavsett väder (pga av den stillhet som infinner sig, både inom mig och i naturen) men när det är gyllene soltimmar och ljumna vindar, blir den så där extra härlig!

Som jag nämnde tidigare, hade jag lite förkylningskänningar i fredags, när jag egentligen hade tänkt träna. Därför blev det vila hela fredag, hela lördagen och nästan hela söndag.

På söndag morgon kände jag mig fortfarande inte sämre. Eller rättare sagt, t.o.m. bättre. YAY!
Jag vågade dock inte köra något löppass. Istället blev det en promenad med Love och de två äldsta barnen. Vi passerade grannens islandshästar, som var nyfikna. Extra nyfikna på Love…! 😛

Efter promenaden kändes kroppen fortfarande bra.
Och rastlös…! Därför valde jag att dra till gymmet senare på kvällen med den tydliga planen: ”Testa kroppen. Om den säger stopp, så stoppar jag. Direkt!”
Jag började med cykel. Av någon anledning känns det mer skonsamt än löpning, även om det också innebär konditionsträning. Jag bestämde mig att inte överstiga 65-70 % av min maxpuls. Lugnt och fint. (Och svårt, då jag så gärna vill ”kötta” på när jag cyklar…

Kände efter. Fortfarande ok känsla? Japp!
Det blev lite prehab-styrka; tåhävningar och flera olika coreövningar. 20 minuter senare – Fortfarande rastlös. Hur kan jag fortfarande vara rastlös??
Satte mig i benpressen, med tankarna: ”Styrketräning är inte lika jobbigt för kroppen. Många och lätta repetitioner”. (Eum…)

Och när kroppen överraskar!

Började med 85 kg. Det kändes förvånansvärt lätt…
Höjde till 109 kg. Fortfarande inga problem med 15 repetitioner. Höjde förbryllat till både 125 och 141 kg. Vad är det som händer? Jag kan fortfarande köra på samma antal repetitioner (15 stycken)…?!
Vid 149 kg. För där började det kännas lite jobbigt. Började kännas jobbigt?? Nu ska jag låta det vara osagt, men har för mig att mitt PB på benpressen ligger på 149 kg? Och då pratar vi typ ett fåtal – Ca 4-5 repetitioner.

Just den här dagen vågade jag inte prova mig på en ökning.
Utan körde 3 set x 15 reps (!) på 149 kg. Men gissa om jag var sugen på att testa typ 165 kg?! Den som väntar på något gott……? 😛

Hypokondri & alternativ intervallträning!

Vi är nog ganska många som blir hypkondriska inför planerade tävlingar.
Senaste löparpassen har jag tyckt mig känna av både löparknä (höger), hopparknä (vänster), benhinnor (från vandringen?) samt en nerv i kläm i ena höften… Om det verkligen ÄR något jag behöver ta hänsyn till eller inte, vet jag inte riktigt. Det är svårt att skilja på verklighet och inbillning ibland.

Oavsett vilket, tog jag det säkra före det osäkra!
Jag ville få till ett intervallpass, men vågade inte köra ett tufft löparpass så här nära inpå, med risk att skada mig. Därför bokade jag in mig på gårdagkvällens spinningpass, med inriktning ”intervaller”.

Wow, vilket roligt (men jobbigt pass)!
Vi skulle bemästra 19 st toppar/backar och intervallerna var alltifrån 30 sekunder upp emot 3,5 minuter långa. Även vilan emellan var olika långa, beroende på intensitet.
Jag älskar sådana här pass! Där jag verkligen kan maxa, men ändå vet att jag får vila snart, som belöning. Det passar mitt pannben bättre, på något sätt. (Fast det är väl då jag egentligen behöver träna på att köra tuffa snabbdistanspass)… 😛

Hur tänkte jag…?!

Ni vet jag och planering…
I 9 fall av 10 går jag enbart på känsla. Det vet ni säkert, om ni hängt här ett tag. Att hitta det som funkar för en själv; det är det som är det viktiga. Vissa gillar planering och struktur i träningen. Hade jag planerat min träning, hade jag tappat bort träningsglädjen på vägen. Jag behöver gå på känsla.

Idag hade jag (preliminär)bokat yoga. 
Men när jag klev in genom dörrarna till gymmet kände jag:
”Nä, jag känner inte för att köra yoga idag!”
I receptionen frågade jag därför om det var ok att jag bokade om till något mer fartfyllt. Som 30 minuter ”Les Mills Sprint” (Högintensiva intervaller på spinningcykel). Och det gick bra, sa hon.

Mjölksyraträning!

Uppvärmningen kändes…jag vet inte…inte riktigt som en uppvärmning.
Eller så var jag lite disträ…?  Efter den började vi med 40 sekunders intervaller med tyngsta möjliga motstånd. Efter det lades det till 15 sekunders maxsprint på samma motstånd (om man orkade, annars fick man lätta på motståndet lite). Lååånga 15 sekunder!
Detta (40 + 15 sek) kördes 4 gånger med kort (!) vila emellan. Jösses, mjölksyra överallt i kroppen!!

Efter den sista av dessa kombinerade intervaller mådde jag riktigt illa! 
Den där ”jag kommer spy”-känslan, som jag annars bara får när jag kör riktigt tuffa löparpass (eller på löpartävlingar). Aldrig (tidigare) när jag kör(t) spinning, men jodå, tydligen går det också. 😛

Den första, längre intervallen efter ”mittvilan” fick jag fuska mig igenom.
Sorry… Men jag HADE spytt annars. När mjölksyran lagt sig lite, kunde jag i alla fall avsluta passet. Jösses vad jag svettades! Det kändes inte som att det droppade av mig, utan rann…?!

Yoga byttes mot hårdintensiva intervaller alltså. Bra byte? Ja, det tycker jag. Efteråt… 😉

Lite röd…

Mjukstart efter ultraloppet!

Varför är det så himla svårt att ta det lugnt?

Jag har varit rastlös ändå sen i måndags eftermiddag, då den värsta stelheten släppte. Att det ösregnade häromdagen, vilket resulterade i VÄRLDENS härligaste luft (!) fick ju mig inte direkt att längta mindre efter att få ge mig ut att springa! Trots den där pockande känslan, tänkte jag till och valde den kloka vägen. Att ge kroppen den vila, den så väl behövde.

Igår gav jag (äntligen) mig själv tillåtelse att träna.
Först cykel i luuuugnt tempo! Trampade igång, men efter 10 minuter kom de där tankarna igen. Bara pressa – liiiite? NEJ! Inte pressa. Jag tog envetet tag i pulshandtagen och lät inte pulsen dra iväg. Tvingade mig själv att inte gå över 135-140 slag/minut (jag har rätt hög maxpuls, så lugn nu om du eventuellt satte kaffet i halsen). 😉
Jag lyckades i alla fall snigelcykla i 14 km. (Svårare att snigelcykla, än att snigelspringa… Haha)! Den där behagliga endorfinkänslan spred sig i kroppen. Den som bara konditionsträning kan ge. Härligt så!

Älskade yoga!

Efter cyklingen tassade jag in i yogasalen.
Första kvarten var kroppen så galet stel (förvisso med all rätt), men sedan hände något. Den slutade spjärna emot och bara mjuknade. Så himla skönt! Idag är ytan mellan skulderbladen så där härligt öm och uppmjukad (som den ALLTID blir när jag kört yoga med mycket rotationsövningar).
Jag sov dessutom som en gris natten som var. Inte konstigt kanske. Även mjukstarter kan vara jobbiga. 🙂

Yogamysig kissekatt.