Då var det dags igen. Halsont. Igen. Visst är det hääärligt med höst/vinter-säsong?
Bara att vänta på att magsjukan slår till inom de närmaste månaderna, så har vi lyckats riktigt bra. (Nej då, jag är inte bitter)… 😉
Först vad det 45 min spinning inbokat. Jag som brukar gå på 60 min-passen tänkte att ”det här blir lugnt och fint”. Mmhm…. Eller inte! :-O
Sista minuten (sittande och stående attacker) var jag uppe i 94 % av maxpulsen. Oooops! Grymt jobbigt, men riktigt, riktigt roligt!
Hur konstigt just ordet ”roligt” än må låta tillsammans med 94 % av maxpuls… 😉
Efter det körde jag sista skiten ur benen med sittande benspark och bencurl. Samt bålträning, triceps och lite bröst som avslutning.
…det var tänkt den här gången. Till skillnad från sist. 🙂
Ett ”långpass” (ur mina preferenser mätt); drygt 8,3 km på 54,59 minuter. Jag funderade ett tag på om jag skulle ge mig på milen, men i slutet av rundan bråkade mina knän lite, så jag avvaktar med det. Det får bli en annan dag.
Däremot blev ju sluttempot 6,34 min/km. Jag tyckte i och för sig att det kändes relativt ”lätt” från ca 3 km och fram till runt 7 km. Men inte att det skulle gå så ”fort”.
Det är ju nästan samma tempo som mina kortare (4-5 km-rundor) går i…?! Och med senaste intervallpasset färskt i minne (med 4,30-tempo som snitt) börjar jag fundera på om jag ”mesar” under de kortare passen? Man behöver kanske köra på mer som ett RIKTIGT snabbdistans-pass och stärka pannbenet lite??
Att de känns tunga kanske beror på dålig uppvärmning och/eller att det sitter mentalt…? *funderar*
Sista kilometrarna sprang i mer eller mindre skymning/mörker. En helt ny upplevelse, men inte så ”skrämmande” som jag hade trott. (Mörkrädd som jag är…)