Nej men, vilken överraskning.

Då var det dags igen. Halsont. Igen. Visst är det hääärligt med höst/vinter-säsong?

Bara att vänta på att magsjukan slår till inom de närmaste månaderna, så har vi lyckats riktigt bra. (Nej då, jag är inte bitter)… 😉

Stegringslopp och attacker. Oj oj!

När jag väl kom iväg gick det bra. Riktigt bra faktiskt! 

Först vad det 45 min spinning inbokat. Jag som brukar gå på 60 min-passen tänkte att ”det här blir lugnt och fint”. Mmhm…. Eller inte! :-O

Instruktören la upp passet som ett stegringslopp i två steg. Först 5 låtar där vi skulle öka från 70 upp till 85 % av maxpuls. Sen en 2 min lång återhämtning och sen ytterligare en stegring från 75 – 90 % av maxpuls.

Sista minuten (sittande och stående attacker) var jag uppe i 94 % av maxpulsen. Oooops! Grymt jobbigt, men riktigt, riktigt roligt!
Hur konstigt just ordet ”roligt” än må låta tillsammans med 94 % av maxpuls… 😉

Efter det körde jag sista skiten ur benen med sittande benspark och bencurl. Samt bålträning, triceps och lite bröst som avslutning.

  • Ländpress 45 kg, 3×12 rep.
  • Sittande bencurl 25 kg (båda benen): 2×15 rep.
  • Sittande bencurl 11,5 kg (ett ben): 1×15 rep per ben.
  • Benspark 25 kg, 3×15 rep.
  • Tricepscurl (maskin) 11,5 kg: 3×12 rep.
  • Tricepscurl (5 kg:s vikt över huvudet): 2×15 rep.
  • Mage (maskin) 25 kg: 2×15 rep (superset)
  • Plankan: 70 sekunder
  • Sidoböj med kettlebell 12 kg: 2×15 rep (på varje sida)
  • Bröstpress (maskin) 18 kg: 4×15 rep.

Det blev i alla fall som….

…det var tänkt den här gången. Till skillnad från sist. 🙂
Ett ”långpass” (ur mina preferenser mätt); drygt 8,3 km på 54,59 minuter. Jag funderade ett tag på om jag skulle ge mig på milen, men i slutet av rundan bråkade mina knän lite, så jag avvaktar med det. Det får bli en annan dag.

Däremot blev ju sluttempot 6,34 min/km. Jag tyckte i och för sig att det kändes relativt ”lätt” från ca 3 km och fram till runt 7 km. Men inte att det skulle gå så ”fort”.
Det är ju nästan samma tempo som mina kortare (4-5 km-rundor) går i…?! Och med senaste intervallpasset färskt i minne (med 4,30-tempo som snitt) börjar jag fundera på om jag ”mesar” under de kortare passen? Man behöver kanske köra på mer som ett RIKTIGT snabbdistans-pass och stärka pannbenet lite??
Att de känns tunga kanske beror på dålig uppvärmning och/eller att det sitter mentalt…? *funderar*

Sista kilometrarna sprang i mer eller mindre skymning/mörker. En helt ny upplevelse, men inte så ”skrämmande” som jag hade trott. (Mörkrädd som jag är…)