Tänkvärt! ♥ Det är inte alltid snabbast som är bäst.

inspiration3

Annonser

Det är tanken som räknas?

Jag satt och njöt för fulla muggar på altanen igår eftermiddag/kväll.
Vilket underbart väder vi har! Sol och LAGOM (!) varmt. Inte 30 grader hett. I like! ♥ När jag satt där och filosoferade och insåg att jag inte kunde träna nu i eftermiddag (det är after work med jobbet) tänkte jag: ”Imorgon bitti ska jag ut och springa!” Inspirationen var på topp i solskenet!

I morse när jag vaknade 05.20 var inspirationen… inte så mycket på topp…
Jag VET ju att ni har rätt i att när man väl kommer upp och kommer ut är det skönt!!  (Eller…?) Men ändå kunde jag inte förmå mig att lämna kudden. Den var såå varm och skön just då och jag var såå trött! Jag sov därför en timme till, innan jag gick upp och åkte till jobbet. Med lite smått ångest faktiskt. Hur svårt kan det vara, liksom??? 😦

Dessutom blev morgonen stressig och jag hann inte äta frukost hemma.
Det blev ”köpemat”; keso med nötter och bär + en smoothie. Vi provar på nytt en annan dag, helt enkelt!  Kanske redan imorgon, lördag. Då finns möjligheten till morgonlöpning, fast inte 05.20, utan kanske 08.00. Liiite lättare!

image

Friskt vågat…

…hälften vunnit?
Jag vet att jag sa att jag skulle vänta till helgen innan jag testade hälsenen. Men jag KUNDE inte låta bli… Springsuget blev för stort! Och så tänkte jag som så:
”Ska jag klara att springa 18 km om 2,5 vecka måste ju foten åtminstone klara att springa kortare sträckor nu”.

Sagt och gjort; jag begav mig ut med ett leende på ansiktet.
När jag kom hem var leendet ännu större. Lite knappa 7 km terräng och jag fick STOPPA mig själv från att springa längre. Egentligen var tanken från början ca 5 km, så jag hade redan kört lite för långt. Liten känsla av ”stelhet” i hälsenan sista km hem, men inte så att det gjorde ont. Yeay! 🙂

image

image

Smickrande vinkel (ovanifrån),  don´t you think…? 😉
Tanken  med bilden var bara att visa att det var premiär för löpning i kortbyxorna!
.

Det är jag och Anders Szalkai…!

I senaste ”Runners World” fanns en artikel där de intervjuat några elitlöpare.
Hur det laddar in för lopp. Framför allt vad gäller maten. Jag kom på mig själv att nicka igenkännande när jag läste Anders Szalkais svar; hur han gjorde efter målgång.

”Ingenting om jag har sprungit bra. Jag blir ofta illamående efter målgången och brukar inte kunna äta något på några timmar. Jag försöker dricka, men det är inte säkert att magen klarar ens det. Jag mår dåligt efter nio maror av tio – om jag har kutat bra.”

Nu menar jag inte på något vis att mina prestationer går att likna en elitidrottares.
Men om man inte tänker på träningsupplägg och tempo utan ”bara” ansträngningsnivå så kände jag igen mig. Efter risveden-loppet i höstas, (som jag nämnt innan) spydde jag två gånger och sedan sov jag ungefär 14-15 timmar (!)  utan avbrott; från ca klockan 19 på kvällen till ca kl 10 dagen efter.  Snacka om att kroppen var helt slut…! Sedan kan det väl diskuteras huruvida det var ”nyttigt” eller inte.

Min svärfar tyckte (i halvsträng ton) att: ”Det KAN inte vara bra”…? Han kan ju ha rätt, men jag vet i alla fall att jag gav allt.  (Även om jag inte hade en kanontid).

Vad är ert värsta tävling/träningsminne? (Även om känslan är bra efteråt, så klart). 🙂

 

image