Springa i Värmland!

Det finns löprundor och så finns det löprundor!
Dagens springtur var den första på två veckor, men märkligt nog kände jag inte någon större skillnad, vad gällde flåset?

Nu var det ju ren och skär njutningslöpning, så ingen press utav kroppen. Då hade det säkerligen känts annorlunda (och varit jäkligt korkat). Jag kunde i alla fall tassa på i lugnt tempo och njuta av omgivningarna, utan att känna att kroppen blev trött. Hösten här i Värmland bjuder verkligen på sin allra bästa sida – Vilken tajming! Strålande sol och + 4-5 grader. Love it! 🙂

Utsikt över klarälven

En annan som njöt av löprundan var Love.
Som vanligt tyckte hon att jag var alldeles för långsam, men det är ju en konstant uppfattning, från hennes sida… Haha! Sprintar man iväg i typ 2,50-tempo, får man faktiskt skylla sig själv lite grann, att matte halkar efter… 😉
Ca 8 km skramlade vi ihop och sedan sov vi båda middag. En perfekt start på helgen!

Långpasset som (äntligen) blev av – 20 km härlig höst!

Flera helger i rad har jag tänkt köra ett långpass.
Det har inte blivit av. Det har varit ont om tid, andra planer och tja… någon helg t.o.m. aktivt portprioriterat, pga en galet trött och sliten kropp. Trots det har jag ändå känt att jag behöver få till minst ett par längre löppass innan halvmaran i november. Senast jag sprang längre än milen var… Oj då. Det var visst halvmaran i Sälen för 6 veckor sedan . Hur länge kan man leva på det, tro…? 😛

Septemberkänsla!

Första 8-9 km kändes kroppen riktigt pigg!
Det kändes som den tassade på av ren och skär löparglädje. Naturen är ju så fantastisk att man knappt har tid att tänka på om det eventuellt skulle vara jobbigt eller inte. Fast med tanke på den (fortfarande) mer grön(!)-gula nyansen känns det mer som början av September än Oktober.

Bästa löparsällskapet – Inga krav, bara glädje! ❤

Mellan km 9 och 11 blev det lite mer teknisk terräng.
Och kände genast hur mycket jobbigare det blev! Pulsen slog i taket och benen fylldes med mjölksyra. Tänk om jag hade sprungit mer platta rundor och/eller asfalt; vad ”lätt” det hade varit (i jämförelse)! Inte för att det lockar, men tanken slog mig ändå, när skillnaden blev så oerhört påtaglig.

Årets första och enda älgfluga satte sig på min tröja här (men flög av lika fort – blä!). Nästan mitt i stan (fast ändå i skogen). Märkligt, med tanke på hur mycket ”riktig” skog-skog jag har sprungit både under sommar och höst. Och dessutom fått höra av andra att det finns maaassor av älgflugor därute. Jag har inte sett någon… Lucky me!

Någonstans runt 15:e km började jag känna av avsaknaden av långpass.
Det blev segt och tungt. En tendens till lätt huvudvärk började också infinna sig. Pucko-jag hade innan passet, tänkt att jag nog inte behövde ta med mig varken energi eller vatten, eftersom det inte var så varmt.
Men eftersom mina långpass på 20 km inte tar 90 minuter, som det gör för många, utan närmare 2,5-3 timmar så hade det nog inte skadat.

Att kunna springa en halvmara, när man vill.

Vid km 18-19 kände jag hur musklerna började värka så där ”skönt-ont” (kanske mest ont… Haha!) som de ofta gör när jag springer längre än vad jag är van vid. Sista kilometerna var ordentligt sega, men det kändes ändå som ett riktigt bra kvitto inför Österlen Lyser.
Det är ju inte så att jag (vanligtvis) tränar målinriktad mot just en specifik halvmara, men det känns rätt häftigt att veta att man fixar dryga 2 mil (och säkerligen mer därtill) bara ”sådär”, när man känner för det. 🙂

Love körde lite ”Sprada” vilket jag är övertygad om att även Ingmarie gör, typ, året runt. (Så länge det inte är någon is). Själv fegar jag ur, den här tiden på året…

Oktoberlöpning på Holleden!

I och med månadsskiftet har vi passerat in i Oktober månad.
Det märks. Solsken och regndroppar avlöser varandra, inte sällan med minuters mellanrum. Frågar du mig, är det lite charmen med att springa på hösten. Man vet liksom aldrig riktigt vad man får; Vindstilla och sol, åskskurar eller ösregn och stormbyar.
Ska man springa väldigt långt kan det vara bra att förbereda sig, med vind/regnjacka och ullstrumpor t.ex. Men ska man ”bara” ut på rundor under en timme behöver man oftast inte lägga ner sin själ vad gäller planeringen. Visst, man blir blöt, men så länge man håller sig i rörelse, förblir man hyfsat varm.
Jo förresten, man kan tydligen bli full också… 😉

Gårdagens runda kändes verkligen ”höstig”!
Den innehöll just den där blandningen. Sol i ena sekunden, för att sedan få regndroppar i ansiktet, för det tredje se mööörka moln torna upp sig. Skräckblandad förtjusning.

Jag sprang delar av Holleden, där jag tillbringat rätt många timmar vid det här laget.
Rundan ligger ca 5-10 minuter hemifrån (med bil). Och om någon undrar; jo, det går nog att springa dit och hem också, men då blir det lite omvägar och det landar på ca 25-30 km. Inte en runda man gör varje gång alltså. Men en dag, kanske.

Holleden – den är verkligen ljuvlig!

Har ni vägarna förbi Alingsås, tycker jag ni ska ta en sväng på den. Vill ni ha (snigel)sällskap, så hojta! 🙂
Att det, förutom själva leden, finns ännu fler stigar i området som man kan utforska, gör ju inte saken sämre! Bara man vågar testa att vika av från de orange-rödda markeringarna, kan man hitta riktiga pärlor.

Love letade upp den enda vattenpölen på vägen. Lycklig vovve… Haha!

Första km var verkligen seeega! 
Tempokurvan på runkeeper talade (i efterhand) sitt tydliga språk! Sett från första till sista km, gick varje km lite fortare. För att avsluta den sista kilometern med ett tempo som var ca 1,5 minut snabbare per km… Ja, ja, bättre sent än aldrig, säger man väl? 😀

Vi mötte kalvar på grönbete!

De var rädda, men samtidigt sååå nyfikna; särskilt på Love. Vi försökte gå fram och hälsa, men de var inte alls 100 % säkra på att det var en bra idé. Däremot när vi gick ifrån dem, började de springa (!) efter oss och Love fick lite smått panik… Haha!
Så söta. Jag hade lätt kunnat tänka mig att ha kalvar/kor hemma vid/runt huset. De har liksom någon avslappnande effekt, där de går runt i slowmotion och idisslar.

Totalt 10 km trail in på kontot!
Med tanke på den oerhört tröga starten, nöjde jag mig med det.

Min helg – I text och bilder!

Shopping med familjen!

Om veckorna går fort (och det gör de) går helgerna, om möjligt, ännu fortare!
Vi hade ingenting inplanerat den här helgen, ändå känns det som att det har ”gått i ett”. I lördags var hela familjen på stan och ska jag vara ärlig, vet inte när det hände senast. Det blev lite shoppande av inne-gympaskor, hockeygrejer och en ny väska till mig.
Jag köper oerhört sällan saker till mig själv (som inte är träningsrelaterat, vill säga…) men då dragkedjan på den gamla väskan har gått sönder och öppnar sig i ”fel ände” hela tiden, var det verkligen på tiden. Det vore ju väldigt tråkigt att upptäcka att nycklarna (eller något annat viktigt) har ramlat ut, trots att man har dragit igen dragkedjan… 😛

Terränglöpning!

Efter att vi kommit hem från stan, föll jag in i någon form av matkoma. Jag var galet trött och funderade allvarligt på att sova middag. (Det händer ett par gånger per år, men oerhört sällan). Mot bättre vetande (?) blev det ingen tupplur. Istället försökte jag väcka kroppen till liv genom att ge mig ut på en kravlös (!) löprunda.

Och då menar jag verkligen (!) att den var kravlös.
Om jag ville gå i ett uppförsbacke, fick jag göra det. Det här var bara ett sätt att ta mig ut och transportera mig ett par km (eller dryga åtta, som det faktiskt blev).
Det kändes ändå ok, när jag väl kom ut, även om kroppen var aningens seg. Det var en otroligt skön eftermiddag/kväll med gyllene solstrålar och perfekt temperatur!

Det slog mig under rundan att jag var glad över att jag sprang i skogen, där ingen såg mig.
Vita strumpor i löparskor är verkligen inte snyggt… Haha! (Det var de enda rena strumporna jag hade. Japp, sambon behöver tvätta).
Jag förstår verkligen inte hur vita strumpor är ett ”must have” inom cykelsporten. Det är inte snyggt (där heller)…  Med tanke på att jag har funderat på att börja cykla i typ 2-3 år, kanske det här var ett bra sätt att mentalt förbereda mig på de vita strumporna. Eller så kör jag på svarta strumpor, även om/när jag skaffar en cykel, bara för att jävlas med alla ”ritkiga” cykelnördar..? 😉

Grillning!

Söndagen började med ett tidigt besök i affären. Inhandling av grillkol, tändvätska och en present. Mellansonen skulle på kalas senare på eftermiddagen, men innan dess skulle vi hinna med grillning med vänner!
Jag är, ärligt talat, piiinsamt dålig på att hålla en regelbunden (och relativt tät) kontakt med mina vänner. 😦 Det är nästan så jag skäms ibland, men det är så mycket annat i livet som ska hinnas med.
Hur brukar ni göra? Bara att prioritera in – Är det så ”lätt”? 

Mina två yngsta grabbar sysselsatte sig med att ”förbättra” stenmuren i vattnet i ett par timmar. Hehe! Lättroade barn. Men en smått nervös mamma som hela tiden bad dem att vara försiktiga. Små barn och hala stenar är en bra kombination, har jag hört….. 😮

Äldsta sonen och en av hans kompisar fiskade, vilket kändes som en lugnare aktivitet. I övrigt njöt vi av grillad korv (vissa mer grillade än andra…), grillad ananas, choklad och kaffe. Gott!

Love var kompis med alla och höll sig sysselsatt med hundratals apporteringar, simning och att ”valla” barn. Damen i fråga var rätt trött när vi väl kom hem… 😀

Har ni haft en bra helg?

Stiglöpning – Holleden!

Kommer ni ihåg inlägget jag skrev häromdagen – När kroppen får bestämma.
Den här gången var det mer: ”När huvudet får bestämma”. Och då ska jag förklara vad jag menar, lite längre ner i inlägget.

Det här är en sådan där intensiv vecka, där man i förväg tror att man inte kommer hinna träna alls. Det är mycket på jobbet, föräldramöten x 2 (!) och jag skulle vara både ridmorsa och fotbollsmorsa. Känslan då, när jag man faktiskt lyckas klämma in ett löppass på ren vilja (och lite tur). YAY!

Dessutom hade jag varit förutseende (ok, kanske mer glömsk…)
Jag hade nämligen en träningsväska i bilen (som jag glömde ta in vid ett tidigare tillfälle) med träningskläder. Oanvända alltså!
”Kanonbra! Då kan jag parkera vid den där sjön, på vägen hem, för att testa lite nya vägar/stigar!” tänkte jag.

Sagt och gjort. Det började bra. Jag hittade både tights, linne, sport-BH och skor. Sedan insåg jag att:
1. Jag har inga strumpor
2. Jag har ingen mobilhållare
3. Jag har ingen nyckelficka på de här tightsen…

Det jag menar är alltså; När hjärnan får bestämma, glömmer man hälften… What to do?
Jo, jag sprang utan strumpor (med en liten rädsla att få skav), plus att jag fick ha bilnyckeln i ena handen och mobilen i den andra. Samtidigt som jag höll tummarna för att inte snubbla över någon rot, då båda händerna var ”upptagna”.
Så ni ser. Är man finurlig, så kan man lösa det mesta! Haha! 😉
Det värsta hade nog varit att glömma skorna. Eller nä, förresten. Barfota i skogen hade nog funkat. Däremot inte springa utan sport-BH. Det är hemskt och gör fysiskt ont!

Vissa delar har jag sprungit innan (delar av Holleden) men jag letade mig även in mig på några nya avstickare också.
Och så hittar man de mest ljuvliga, grön- och guldsprakande skogspartierna. Naturhjärtat bara smälter…!

Med tanke på att passet var ”inknött” (som vi säger här nere), hade jag tyvärr ganska bråttom tillbaka till bilen. 7 km lyckades jag skrapa ihop, även om de 45 minuterna nog var de kortaste 45 minuter, jag har upplevt på länge. Jag ville ju springa meeer!

Jag säger samma sak som Mari skrev i sitt inlägg – Första passet med löparjacka
Efter loppet i Sälen har de (förvisso bara) två passen jag hade fått till, känts riktigt bra. Kroppen känns lätt och uthållig! T.o.m. backarna känns bra. En troligt förklaring av väl att man förmodligen är smått miljöskadad, efter alla höjdmeter. 😛