Den här ”Mjölk är farligt” – diskussionen?

Överlag är jag nog en rätt skeptisk person.
Jag ifrågasätter ofta saker och ting. Framför allt när jag ser att många andra ”köper det” rakt av, utan krussiduller. Som när svininfluensa-vaccinet tillverkades med kort varsel, efter all mediahysteri. Ett vaccin som inte alls hade hunnit beprövas i den omfattning som det borde ha gjorts.
Jag drog öronen åt mig, läste, läste och läste lite till. Det lilla man skrev om vaccinet. Om riskerna att bli sjuk i influensan. Efter det tog jag beslutet att varken jag eller mina barn skulle vaccineras. Missförstå mig inte; Vaccin kan vara en bra lösning och i vissa fall nödvändigt, men då ska man ha hunnit bearbeta det under en längre tid, så vi vet vad vi får i oss!

Likaså är jag skeptisk till LCHF-dieten.
Jag håller delvis med; att vi ska undvika lättprodukter med sötningsmedel och inte vara rädda för fett! Men… Dels finns inga långsiktiga undersökningar på hur fettrik kost påverkar oss (framför allt invändigt, enligt mig). Och samtidigt tänker jag: ”Frukost innehållande smörskivor, inlindade i ost och fet-kaffe…??”  Mycket skeptisk…

Och så den här senaste nyheten om mjölk nu då.
Jag erkänner; jag har inte lusläst den, men tydligen är den ”sanning”… Enligt de allra flesta. När jag läser artiklarna dyker det upp en massa frågor i huvudet:
”Har de som drack tre glas mjölk samma levnadsvanor som den andra gruppen? Var de lika aktiva? Tog de olika risker? Hur gamla är människorna? Det pratas om höftfrakturer (så gamla?), drack de mjölk som yngre?”  Osv osv.

Jag säger inte att mjölk i orimliga mängder är bra.
ALLT bör ätas med måtta. Och det är säkert jättebra för vissa att äta laktosfritt. Men jag blir lite fascinerad över hur många som helt sonika accepterar undersökningar och studier som sanning?!

Vad tänker ni om mjölk?
(Och om hur människor agerar i såna här frågor?)
*nyfiken*

Annonser

Söndagskänsla och träningsstress.

Underlig känsla när man vaknar upp och tror att det är söndag.
Fast det egentligen är fredag. Höstlovssyndromet. 🙂 Känslan när man inser att man dessutom ha hela helgen kvar. *YEAY!*

Familjen besökte pappa/farfar/svärfar igår.
Vi ville fira att han hade gått i pension. När jag satt där gnagde det lite i mig. Jag hade packat träningsväskan ”just in case” och den låg nere i bilen. Men timmarna rullade på och vi hade så trevligt att vi blev kvar. Ändå kunde jag inte låta bli att känna lite smått ångest över att jag inte tränade.
Varför tänker man så…?! Jag försökte tänka:
Herregud, jag kan väl träna vilken dag som helst, förutom just när vi sitter hos en familjemedlem och firar? Vad är det för fel på mig?”

Träningen ska ju vara glädjefylld och ge energi! Det VET jag ju ! (Och allt som oftast är det ju just precis så). Det ska inte vara ett krav, ett måste, något som omvandlas till negativ energi. Tyvärr är det inte alltid så lätt i praktiken, när de här tankarna och rastlösheten väl gör sig påminda. Även Charlotta Sofia var inne lite på samma ämne häromdagen.

Brukar ni vara bra på att slå borta sådana tankar (om ni har dem)?

IMG_0533.JPG

Ser ni en löpare – Herregud, ring genast polisen!

Logik efterlyses? En tråd på jogg.se tog upp om man som löpare blivit stoppad av polisen.
Vissa av berättelserna känns väl rätt ”ok”, men andra fick mig att skaka på huvudet och/eller skratta högt. VARFÖR ringer man exempelvis polisen när/om man ser någon springa runt i stan helt barfota? Läskiga mördare/rånare brukar jogga runt utan skor har jag hört…… Eh?
Här kommer mina favoriter från tråden:

1. […]Snälla människor, sluta avla med grannen/kusinen/halvsyskonet. Tackar för mig.
Har även hänt att civilpoliser kört mysko nära ett par kilometer när en varit ute på tidiga rundor ute i ingenstans. Tycker folk borde ha större vett.   Nej, men jag begår många inbrott i flashiga löparkläder. Med reflexer. Med reflexväst. Och med pannlampa. Idioter…

2. Vid ett löppass genom Jonsered utanför Göteborg sprang jag på en GC-bana. På vägen utanför stod polisen och hade hastighetskontroll med laser. Polisen med lasern såg mig riktade den mot mig, tittade sedan på mätaren, skakade på den, tittade igen på mig och ropade med ett stort flin: ”Du får springa snabbare, jag får inget utslag på mätaren!”

Foto; runningsweden.se

Nostalgi & The Military way!

Tanken var egentligen att jag skulle kört Yoga idag.
Men när jag närmade mig gymmet och märkte att himlen var molnfri, nymånen tittade fram och det var +13 grader (Wow!) blev löpsuget för stort! Bytte om och drog iväg på gatorna i utkanten av stan.

Det blev en nostalgi-tripp, även jag sprang lite på måfå.
Mitt omedvetna förde mig förbi mitt barndomshem, min gamla låg- /mellanstadieskola och området där min första lägenhet låg. Det är inte ofta jag springer i stan, på asfalt. Och skogen slår det mesta, men ändå: Jag erkänner. Det var rätt mysigt faktiskt!

löpning

Jodå, jag är mörkrädd (även i stan) fast på ett annat sätt.
Jag blir lite nojig när jag möter folk. Visst, älgar och vildsvin är inte att leka med, men lite ”crazy” människor är värre..! Alla jag mötte idag verkade dock ok. Jag känner mig faktiskt mest lugn när jag möter andra löpare. 😉

En annan tanke som slog mig var relativitet.
När jag sprang sträckor som jag som barn uppfattade som jääättelånga. Eller backar som kändes jäääättebranta.  Eh… Not so much! Om jag hade kört militär-stilen hade jag skrikit till mitt unga jag:
”- Men för helvete unge, det här kan ju inte ens KALLAS för backe..?!?!”
Mitt lugnare jag småler lite och tänker; allt är ju relativt. Och alla kuperade skogsmil har jag gjort mig miljöskadad. Haha! 😀