Stress – Att våga välja bort saker i vardagen!

Jag sitter och stirrar på datorskärmen och försöker formulera första meningen.
Varför är det så svårt att hitta orden? Kanske för att ämnet är svårt. Fast ändå så himla ”lätt” och viktigt. Psykisk ohälsa och stress. Och med ”lätt” menar jag att det borde vara så självklart att sätta sig själv först och lyssna inåt.

Efter att ha skrivit mina inlägg: ”Sårbarhet” och ”Det här med stress – Att längta men inte orka”  (och fått massor av kommentarer – Tack för att ni bryr er! ❤)  har jag funderat en del på hur balansen ser ut i mitt liv.
Jag har ju alltid haft hög stresströskel.Att bli ”överstressad”, sådant händer ju bara andra, inte mig? Har jag verkligen haft mycket att göra? Om ja; Vad är det som jag borde ha gjort, men inte har gjort? Omprioritera? Skala ner? Eller ordet som de nämnde på nyhetsmorgon idag,; ”Avmåstefiera”.

img_9525

Dålig sömn, huvudvärk och yrsel.

Senaste tiden har jag känt mig trött.
En trötthet som inte försvinner när jag sover/vilar. Jag har inga problem att somna (tack och lov), men har vaknat på nätterna och vridit och vänt på mig, innan jag till slut lyckats somna om.
Jag har haft huvudvärk från och till. Mest till, de senaste två veckorna. Trots det försöker jag undvika Alvedon/Ipren. Jag tänker att jag missar kroppens eventuella signaler, om jag stoppar i mig en massa tabletter… Och så en del yrsel emellanåt.

Hade någon annan skrivit det här hade jag skrikit: Men bromsa nu då!!
När det gäller mig själv, försöker jag hitta logiska förklaringar och tänker:
Visst, jag har haft mer på jobbet, men det har jag ju varje höst. Och jag har sovit lite sämre, men det gör jag ju från och till. Och yrseln, det är säkert inbillning. Nu åkte jag ju dessutom på barnens virus, med halsont och ont i bröstet som följd. Yrseln hänger nog ihop med det. Fast ärligt talat, var det lite skönt att jag blev sjuk, för då kan jag ta det riktigt lugnt ett par dagar.

img_9612

Att behöva välja bort det som är roligt?

Det hänger säkert ihop med det som Mari nämner i ett inlägg idag ”Psykisk ohälsa – Acceptans”; Att man har svårt att acceptera och inse det, när det kommer till en själv.

Någonstans innerst inne har jag nog ändå börjat inse att jag måste hitta en balans. Skala bort, välja bort och tacka nej. Vilket egentligen blir = Tack ja, till mig själv och mitt välbefinnande. Nu, innan det hinner gå längre!
Jag pratade om det med en kollega, på jobbet, häromdagen. Alla ”måsten” som finns. (Linnéa skrev också om detta häromdagen – ”Hur gör alla andra???”).
Det här med att välja bort och dra ner på ”måsten”. Det blir ju liksom automatiskt det roliga man drar ner på. Jobbet är som det är (även om det snart är lågsäsong, tack och lov). Men det är svårt att påverka arbetsbelastningen. Barnens aktiviteter är ju deras roliga, så den blir kvar. Det som ryker, för att jag ska orka blir ju indirekt;

  • Träffa vänner
  • Orka leka med barnen
  • Träning
  • Gå på stan
  • Shoppa
  • Resor/utflykter
  • Föreläsningar
  • Sociala medier

Och det känns ganska tråkigt… Jag vill ju inte skala bort (alla) de sakerna. Det är ju mycket av det som är mina pärlor i livet! Hade jag fått välja helt fritt, hade jag ju hellre dragit ner på arbetsbelastningen först, t.ex…

”Jag är lite utbränd”

PT-Fia har också skrivit ett klokt och tänkvärt inlägg inom samma ämne: Det finns inget som heter ”jag var lite utbränd. Sedan måste jag nog ändå säga; På sätt och vis kan man nog vara ”lite utbränd”.
Inte i den rätta bemärkelsen kanske (när man redan dragit rätt in i den där väggen), utan menar mer att det kanske kan beskriva känslan när man är på väg i 120 km/h och väggen (fortfarande) är ett par mil bort…?

Annonser

Alla snubbar vill ju vara katt…!

Det var inte bara gårdagen som gick ett extremt långsamt tempo.
Vår katt, Bosse Bus, och jag har haft ungefär samma tempo idag. Dvs mestadels varit hemma och slappat. Det känns lite som Aristocats ”Alla snubbar vill ju vara katt”. Idag ville jag verkligen vara en katt. Tänk vilket härligt liv (under förutsättning att man tas om hand om, av en familj förstås). Springa omkring utomhus och sedan slappa inomhus.

Efter gårdagens 10 timmar sömn, sov jag nästan 12 timmar natten som var! Troligtvis välbehövligt, även om gränsen mellan mycket sömn och för mycket sömn förmodligen kan vara hårfin (?)

Kladdkaka! Och lite mer choklad…

På förmiddagen njöt av jag kladdkaka tillsammans med mina föräldrar och min bror.
Trots det faktum att jag verkligen har försökt ta det (extra) lugnt, kände jag mig märkligt yr till och från, under eftermiddagen. Det värsta är faktiskt att inte veta om det beror på att jag känner efter och inbillar mig, eller om det är på riktigt…?

För att bli av med den jobbiga kombinationen av yrsel, trötthet och rastlöshet (som trots allt fanns i kroppen?!) valde jag att ta en lugn skogspromenad. Så himla skönt och välbehövligt!

Nu då…? Nu blir det film, choklad och ett glas rödvin.
Japp, det är helg på riktigt. 🙂

 

Min lördag – Tunga ben, lätt hjärta!

Natten som gick gav mig 10 timmar underbar sömn.
Åh, vad skönt det var att vakna och känna som att man sovit som en klubbad säl…  Eller heter det ”sovit som ett barn”? Hehe! 😛
När klockan passerade nio, ringde sambon (som redan befann sig nere i ishallen med mellansonen) och undrade om jag kunde köra in lillkillen en timme senare (då det var hans tur att vara med på hockeyskola).

Lite sömndrucken tänkte jag att: ”Om jag ändå behöver ta på mig och åka in till stan, kan jag ju lika gärna passa på att köra en morgon- nåja, förmiddagsjogg. Jag kände mig hyfsat pigg och tänkte att det fick bli en runda, utan några som helst krav! Inte något specifikt tempo eller särskild längd. Bara njuta av den höga luften och de vackra färgerna! ❤

Tvärtemot hur det brukar kännas (segt i början och lättare mot slutet) var det precis motsatsen idag.
Första 3-4 km kändes relativt lätta, medan sista hälften kändes betydligt tyngre! Jag var inte ens i närheten av flås; därmemot var benen väldigt tunga! Troligtvis hade benpasset, från tidigare i veckan, ett finger (?) med i spelet. Har fortfarande en sådan där jobbigt ömmande träningsvärk..!

Puma Speed 500 Ignite!

Trots det var det ändå skönt att vara ute i en timme och få några km i benen.
Jag fick dessutom prova mina nya skor! (Ni som följer mig på instagram, vet redan). Recension kommer, så fort jag har sprungit i dem lite mer, men de verkar helt klart lovande!

Resterande del av den här lördagen har jag… Inte…gjort…någonting…!
Tagit det oerhört lugnt och t.o.m. blir bortskämd av min sambo, som drog till stan med barnen och sa till mig att ta det lugnt och sova middag. 40 minuters powernap var inte helt fel.

Det här med stress – Att längta, men inte orka!

Efter att vardagen drog igång igen efter semestern i Augusti, upplever jag att tempot i kroppen har ökat.
Eller i kroppen förresten; tempot i hjärnan, är nog en bättre beskrivning. Och det har liksom ökat successivt, så att jag nästan inte har reflekterat över det. Inte förrän nu.
Vi är mitt i en extrem högsäsong på jobbet och nu när den har pågått i 2 månader (och når sin kulmen typ nu) har jag börjat känna mig smått dränerad. Lägger jag till mörkare morgnar, dålig sömn, privata orosmoln och allmän deppig-/trötthet. Det gör att jag känner att:
Jag…måste…nog… bromsa…snart…!
Tänka efter om det här (och det där) är något jag verkligen vill? Har jag tid och energi till detta? Och lära mig att säga nej, när jag vill säga nej.

Träningen ska ge energi!

Jag som (nästan) alltid brukar längta efter att ge mig ut på en löprunda, har istället känt:
”Nej, jag orkar inte…” Och då menar jag inte ”orkar inte” som i latmask, utan mer ”orkar inte” som i jag har ingen som helst ork…
När jag ändå har tvingat mig själv (vilket jag egentligen inte vill) har det känts bra och skönt precis under tiden och efteråt! Bara för att sedan lämna mig, kanske inte tröttare, men i alla fall lika trött igen.

Jag vill ju att träningen ska GE mig energi!
Att den ska göra att jag orkar mer. Hjärtat längtar ju efter att (just) längta, men resten av kroppen orkar inte längta. Bara utföra det som krävs just där och då.

Samtidigt är frågan om jag verkligen kommer vara/ bli piggare om jag ”bara” låter bli att träna?
Snart lugnar det nog ner sig på jobbet i alla fall. I övrigt behöver jag nog hitta lite mer balans i livet. Och jag verkar (tyvärr) inte ensam om det.

Läs Claras inlägg: Stresshantering.
Och Idas inlägg inom samma ämne: Stressad.

Jag som ville TOKNJUTA av löppassen nu i höst, har inte fått till så många rundor…

IMG_0257

Dagens plan!

Imorse när jag vaknade funderade jag på att ta bort inlägget från gårdagkvällen.
Tänkte att det kanske kändes flummigt, omoget, böligt och ”icke passande på en träningsblogg”. Men så upptäckte jag (till min stora förvåning) att jag hade massor av kommenterar nu på morgonen och blev alldeles varm i hjärtat över att ni bryr er. ❤ Därför får det ligga kvar… För jag vill ju att bloggen ska spegla livet och då inte bara när det är sådär fantastiskt. Livet är ju faktiskt så här också; Ibland har man RIKTIGA skitdagar!

Efter en hyfsat god natts sömn, känner jag att jag behöver (!) träna.
Planen för dagen är att ta med mig barnen till gymmet. Först köra lite styrka, med fokus på rygg och core och sedan kötta ur benen i spinningsalen efteråt.

= Hej endorfiner! (Hoppas jag)

Längtar egentligen efter en ordentligt skogspass (både jag och Love)
Men det får tyvärr bli en annan dag… Och styrka är ju nyttigt det också.

IMG_4123