Årskrönika 2012

Eller ja, ett försök till något i den stilen i alla fall.
Ni är så grymma på att summera era träningsår. För mig känns det som att alla faller samman i en enda stor, suddig hög… 😉 Men så har jag inte så många lopp eller specifika tillfällen att referera till.

2012 var faktiskt första gången jag var på en bloggträff.  Sara och jag sprang inte en, utan två pass tillsammans. Mycket trevligt! Jag är egentligen inte en teamlöpare. Jag tycker om att springa själv. Sjunga, flåsa som en älg, svära högt, peppa mig själv med konstiga uttalandet. Och just den biten vill jag inte att någon annan tar del av. Så när vi sprang ihop höll jag det för mig själv. Eller ja, jag tror att jag upplevdes som ganska tjötig ändå i och för sig, men inga konstigheter. Tror jag? Jag hoppas det blir fler träffar kommande år, med fler av er Göteborgstjejer (och killar?) Ni hänger väl på? 🙂

2012 var året jag lämnade planmarken och begav mig ut i skogen.
Jag införskaffade mina Salomon Speedcross och är fortfarande grymt nöjd med dem! Sen att jag drömmer om fler terrängskor, det är mer en ”miljöskada” som vi löpare får. Ni vet…? Ja, såklart ni vet. 😉

Som jag har sagt innan; så här i efterhand var nog ett mål på nästan 18 km terräng,  högt uppsatt för någon som knappt hade sprungit terräng (mer än ca 6 mån innan loppet gick av stapeln). Men men… Envishet kan ta en jäkligt långt! Det är inte säkert att det går fort, men man tar sig i alla fall i mål.

Risveden Terräng var en hel makalös upplevelse. (När den var färsk i minnet, kan ni läsa om –> här)
Grymt rolig! Men samtidigt det jobbigaste jag har gjort hittills i livet, tror jag. Inte för intet som man spyr två gånger efter målgång och sedan däckar kroppen och sover 14 timmar i sträck. Det var nog var den behövde, för morgonen därpå mådde jag bra igen. Och hade förvånansvärt lite träningsvärk, även om det kändes matt och orkeslöst i kroppen.

2013 då? 
Den som lever får se. Mer terräng blir det garanterat! Jag återkommer snart med vad som händer! 🙂

Mjukstart!

Det blev ett stilla uppvaknande av kroppen idag.
Jag började med lite uppvärmning på löparbandet. Jämnt, fint tempo och det kändes ok. Nästan bra skulle man kunna säga. Det var ett par veckor sen jag hade så lätt känsla i både ben och lungor. Julmaten har kanske laddat kroppen ordentligt med energi? 🙂

Efter 4 km (vilket tyvärr var allt jag hann med, men det kanske var lika bra, då jag är bra på att ta i för mycket och för länge…) var det dags för 1 timmes Body Balance. Skööönt för kroppen! Och en ny release.

Mer fokus på andning kan man kanske säga. Och bra flow i alla övningar! Jag saknade några rotationsövningar, som jag personligen  ÄLSKAR, men de kan jag ju göra hemma.  I övrigt var det som sagt, flow men ändå ”power”.

Dagens aha-upplevelse; Jag är betydligt stelare i höger höftböjare! Eller blir det stelare baksida på vänster ben(?) Hur som helst; Vi skulle göra fördjupad ”Svanens position”; hålla en fot i handen bakom ryggen och sen lägga ner huvudet på matten. Funkade (förvånansvärt bra) på vänster sida. På höger, inte alls. Jag hade typ 3-4 dm (!) kvar till golvet med pannan…?!? 😮
.

Den här positionen, fast man höll det bakersta benet med en hand och
sjönk sakta ner framåt och lade panna mot mattan:

Glöm inte!

Träna eller inte träna? Det är frågan.

Ni skriver om härliga vinterlöpningar, styrkepass, spinning och yoga.
Jag blir sååå sugen och inspirerad av er! Och här sitter jag och avvaktar något som inte tycks bryta ut…?! Jag har känt mig lite hängig ett par dagar. Lite snuvig och småhostig, men det händer liksom inget mer. Som vanligt ställer man frågan som knappt går att besvara (för det är så individuellt och svårgissat i förhand);
Vågar jag träna?

Jag tänkte göra ett försök imorgon, om jag inte mår sämre förstås. Jag känner mig inte helt hundra, men ändå ok till 98 %. Jag ska göra som kloka Ingmarie tipsade mig om vid tidigare tillfälle;
”Ge det 20 minuter. Känns det sämre, avbryt! Annars kör du på”.
Jag kan ju, som sagt, inte går här och vänta på någon envis baccelusk som ändå inte HELT vill ge sig till känna! Antingen försvinner det, eller så bryter det ut. (Nästan) lika bra, vilket som egentligen.

Vill ni har ett galet tufft hemmapass??

Sofy skrev ett inlägg häromdagen.
Jag fick någon slags hat-kärlek till det vid första ögonkastet! Hon kallar det för ”555” av förklarliga skäl. Kolla in!! Det bränner i varenda muskel i hela kroppen bara vid tanken. Undrar hur det känns om man faktiskt utför det…??  Jag lovar att göra det när jag mår bättre igen.

Hon klarade själv passet på 12 min och 50 sekunder. Dvs 1 repetition var 1,5 sekund, inga vila… 😮  Herregud, lägg på en trekvart till så är jag kanske i mål? Haha! 

Vågar ni testa?! 🙂

PrtSc från uppochhoppa.se