Kaos och höstlov!

Det är torsdag och jag/vi är höstlovslediga.
Känns lite märkligt måste jag säga. Pga ledigheten blandar jag ihop dagarna (första lediga dagen. Haha!) och tror att det är typ lördag idag… Mamma-hjärna-varning på den? 😉

Det känns lite smått kaotiskt i mitt liv just nu, på flera fronter.
Så ledigheten var definitivt välkommen! Trots det har jag lite svårt att slappna av. Det kryper i kroppen och allt jag hade velat nu när jag är ledig (perfekt ju) är att dra ut på en löprunda. Och det funkar ju sådär just nu. ”Typiskt!” som nasse skulle ha sagt.

Foten känns faktiskt a.n.i.n.g.e.n.s. bättre idag. Jag märker att jag omedvetet går annorlunda, vilket jag försöker att INTE göra! Jag vill ju inte fel/snedbelasta kroppen på något annat sätt. Men som sagt; idag gick det jag t.o.m. en liten stund nere i Göteborg och GLÖMDE av att jag hade ont. Det måste ju vara ett bra tecken?

Och ja, jag vet att jag borde kolla upp det. Ni har rätt!
Men jag är sjukhus-nojig. Och kanske lite snål…(?) Jag tänker att om jag vilar så läker det. Om inte VILAN hjälper, då söker jag hjälp. Deal…? 😉

Inte riktigt färdigtränad.

Styrketräning i all ära.
Men just som rubriken säger; så kände jag efter senaste passet. Musklerna var trötta, men kroppen kändes inte trött. Man blir lätt bortskämd med löpkänslan där hela kroppen fått jobba och endorfinerna flödar. Styrketräning är riktigt roligt, men det ger INTE samma känsla. Jag får tänka positivt och tänka:
”Vad stark jag kommer vara om en månad…!” 

Dessutom var jag oerhört välmatchad (helt omedvetet). Haha! 😉

Passet såg ut så här:
Bäst kontakt i bröstövningar. Det är ju även det jag kör mest sällan så träningsvärken är ett faktum. 🙂

* Assisterande chins: 4×5 reps.
* Smal rodd, skivstång: 3×10 reps.
* Bred rodd, skivstång: 3×10 reps.
* Sittande rodd: 4×8 reps.
* Latsdrag: 4×8 reps.
* Lyft fram (skivstång)+ drag emot sig: 3×8 reps.

* Biscepscurl: 3×10 reps.
* Hantelcurl: 3×8 reps.
*Tricepscurl hantel: 3×8 reps.
* Tricepscurl (vikt över huvudet): 3×12 reps.

*Bänkpress: 3×8 reps.
* Hantelpress: 2×8 reps.
* Flyes, hantel: 2×8 reps.
* ”Crossover” CC: 3×8 reps.

Ingen mer löpning…

Ibland blir man ju bara trött på sig själv.
Förbannad över hur korkad man är och ledsen över konsekvenserna… Jag har kört en hel del löpning det sista. Inte så våldsamt stor ökning i km räknat, men känslan har varit bra och därför har snabbare pass (både, tröskel-, snabbdistans och intervaller lockat).
Jag har verkligen märkt skillnad vad gäller utvecklingen. Och det är nog första gången på….ja, jag vet inte riktigt när. Det är inspirerande i sig. Så klart! 🙂

Däremot har jag haft lite känningar i hälsenan.
Ändra sen i våras faktiskt, ser jag nu när jag tittar tillbaka. Inte konstant, men lite från och till. Det har varit lite stelt, ”knorrande”, inte direkt smärta, men ändå en något oroväckande känsla. Jag har kört tåvhävningar och stretchat. Och tja, kanske även fuskat lite emellanåt, både vad gäller tåhävningarna och stretchen…

Förutom ett lite högre tempo, har jag kört betydligt mer långpass under sommaren.
Och sist men inte minst, har jag kört mer pass i mina nya Inov-8 skor med endast 3 mm drop. Sammanfattningsvis: NOT SO GOOD. Men som sagt, det är lätt att vara efterklok… 😦

På söndagens tusingar kände jag halvvägs in i passet en ”dragande” känsla under foten. Fram på fotbladet nästan. Jag har känt av det någon gång tidigare, men efter ett par minuter släppte det och jag fortsatte. Funderade på att avbryta, men nä… ”Jag är ju snart färdig”, tänkte jag och pressade på. F-n också… Kände inget mer just där och då.

När jag kom hem körde jag först lite tåhävningar, sedan lite stretch av vad och fot.
Sedan masserade sambon foten, för den senan/musklerna under foten kändes stel/a. Jag kände inget särskilt då heller, en efter en stund när jag skulle sätta ner foten var det som om någon hade kört in en tjock nål på EN, LITEN specifik punkt.

Nästan mitt i hålfoten (nära främre fotbladet). Inte bak mot hälen, som man läser är symptomen för hälsporre.
Jag kunde knappt sätta ner foten och nu; ett dygn senare känns det OK. Jag kan GÅ och gå i trappor och så, men så fort jag böjer foten för mycket (ungefär som när man skjuter ifrån i ett löpsteg) gör det ont igen. Fan, fan, fan…. 😦 Har jag tur kanske jag kan springa till jul…?

Jag vet att man inte ska googla och självdiagnostisera sig själv men…
Kan en bristning i Plantar Fasciit kännas så här?

 

Silva Trail Runner – Recension

Med hjärtat i halsgropen sprang jag ju min första runda med pannlampa förra veckan.
Jäkligt kul på ett sätt, att trumma på i pannlampans sken, men som sagt: Jag är ju så jäkla mörkrädd, vilket gjorde hela grejen lite mer ångestfyllt.

Men om vi återgår till själva pannlampan.
Jag har inget att jämföra med då detta är den första i min ägo. 100 lumen och 50 meter räckvidd enligt förpackningen. Och jodå, den kändes helt ok om man tänker på priset jag gav! Jag såg både en bit fram och även ganska bra åt sidorna. Det som irriterade mig lite (i alla fall till att börja med) var att ljuset ifrån lampan lite grann ”sipprade” ner genom anordningen och ner mot ögonen. Istället för att skärma av helt nedtill så att 100 % av ljuset styrs framåt.

Det finns säkerligen bättre lampor på marknaden, men den får absolut godkänt.
Kanske mina förväntningar var något höga? För en mörkrädd som jag, skulle jag helst vilja ha samma ljuskägla och styrka som jag har på bilen + EXTRALJUS! ”In my dreams”, eller hur? 😉

Älskade tusingar!

Jag måste lära mig att ta det lugnt.
Tanken från början var inte alls ett kvalitets-pass. Men när uppvärmningen kändes bra och benen springsugna så körde jag på. Tusingar. Hatkärlek! Det enda som är värre (för någon som gillar kort, hårt arbete och sedan vila) är egentligen bara ÄNNU längre intervaller. 😉

Den näst sista kändes riktigt jobbig och den sista gick på ren vilja!
Nöjd med passet och skön känsla; när man väl är klar.  🙂
Men den här gången blev smaken efter passet lite ”bittersweet”. Mest bittert faktiskt… Är huvudet dumt får kroppen lida. Jag återkommer i ärendet.