Kontraster – Värmland vs. Kapstaden

Vi har kommit fram till de värmländska skogarna.
Hela den här dagen har jag landat; både fysiskt och mentalt. En extremt lugn dag, med en kortare promenad, allmänt slappande, en massa ätande och en tupplur efter middagen. (Varför sover man aldrig powernaps hemma?!) Kroppen är sååå nöjd! 🙂

Jag återkommer med mer blogginlägg och bilder senare.
Men så länge: Dog lite grann inspo-döden när jag ser bilderna från Sara och Kenneths vistelse i kapstaden! Ni är säkert många som redan varit inne och läst om det, men om ni mot förmodan har missat. Gå in och kika!
Alltså, vilken otroligt upplevelse det måste vara! So on my bucket list!

Deras hike vid Lions head .
Upplevelsen från Kapstadens kåkstäder.
&  besöket vid Godahoppsudden.

Samtidigt som jag drömmer om sådana här äventyr, njuter jag (såklart) minst lika mycket av naturen runt omkring mig. Ser verkligen fram emot helgen! 🙂

Lions Head. Foto: en.wikipedia.org

 

Bucketlist – April!

• Ack, Värmland, du sköna!
  En långweekend i norra Värmlands skogar. Längtar ihjäl mig! 🙂
  Hur långt våren har kommit där, återstår väl att se. Packar metalldubbade skor, just in case!
• Premiärloppet i Skatås!
  Jag är inte anmäld, men när det gäller lopp som ligger i närheten av hemmet, brukar jag efteranmäla mig. Troligtvis kommer jag springa, bara kropp och knopp känns bra. Här kan ni läsa förra årets –> Race rapport Premiärloppet 2015.
• Köra mer yoga!
  Varför har jag lagt så lite tid på yogan det sista? Tidigare hade jag bara problem att få till hemmayogan. Sista månaden har jag knappt fått till de där grupp-yogapassen heller…?! 
  Hjärnan har gått på högvarv sista tiden. Det har jag bl.a. märkt då jag:
  1. Har börjat vakna på nätterna (händer nästan aldrig annars).
  2. När jag vaknar på nätterna rusar tankarna i 110 km/h. MÅSTE HEJDA TANKARNA! Yoga, here I come!
• Linnémaraton Borås!
  Återigen, om kroppen känns bra. Det är A och O just nu. Tog mig runt förra året, med några arbetskamrater. (–> Linnémarshen 2015).
  Några av dem har redan annat planerat den helgen, så vi får väl se om vi resterande kommer iväg, men det lutar åt det. Otroligt härlig (kuperad) natur!
• Lägga mig i tid! (Minst 7 timmars sömn)
  Jag brukar vara relativt bra på att lägga mig i tid, men jag kan bli bättre. Jag lägger mig som senast kl 23.30, men oftast runt kl 22.30-23.00. Däremot kan jag ibland vara trött redan vid 21.30, men istället för att lägga mig ”tvingar jag mig själv” att vara uppe en timme till.
  ”Man kan ju inte lägga sig halv tio, som vuxen…?!  Eh… jo, varför inte, egentligen?

Den perfekta kombon!

Tajmingen har varit sämre än sämst sista veckan.
När jag inte har haft möjlighet att springa har det varit strålande solsken. ”Såklart”… När jag sedan får en stund över, ser det ut så här. Varje gång. Why?! 😛

Oplanerad fartlek!

Senaste löprundan var ändå rätt skön, ska erkännas.
Fast lite ”ruggig” och en jäkla massa motvind. Pannbensbyggande och bra för självkänslan.
Såg i efterhand att det diffade en hel del vad gällde km-tiderna. Mellan långsammaste och snabbaste km (som för min del, faktiskt blev relativt snabb!) diffade det 1,5 min/km?! Vad hände där?
Visst kändes det lite tyngre bitvis, men att det skiljde såå mycket hade jag inte ens kunnat gissa. Nästan 7 km omedveten fartlek, alltså.

Bästa kombon – Löpning ♥ Yoga!

Efter löppasset avslutades kvällen med 1 timmes Yin Yoga!
Magiskt! Det var ett tag sen jag gick på yin yoga (varför?!) och det märktes. Inte så mycket fysiskt egentligen, utan mest mentalt. Varje gång vi skulle hålla positionen i ca 5 minuter gick vara 2-3 minuterna bra. Sedan började huvudet ”tjattra”. Både genom att säga:
”Den här positionen är obekväm. Ta dig ur den. Nuuu!” Eller: ”Kliar det inte lite bakom örat. Klia, klia, klia…!”

Och var det inte sådant tjatter, var det minnen som flashade förbi i 130 km i timmen. Gamla minnen. Från när jag var ca 20 år. Helt ologiskt, men säkert av någon anledning? (Som jag inte känner till ännu).
Ett välbehövligt pass, hur som helst. Sinnet var skönt stilla efteråt! 🙂

Påskhelg!

Äpplepaj!

Måndag, ledighet och fika.
Den typen av måndag jag hade kunnat  vänja mig vid.  Fast med tanke på mängden äpplepaj och vaniljsås, kanske det är tur att jag inte är ledig varje måndag… Hehe!   Himla gott var det, hur som helst. En extra sats med smuldeg ovanpå är dock ett måste. Smuldegen är ju det godaste! 😀

Den här helgen försvann galet snabbt.
Var det verkligen fyra dagars ledighet, eller har vi blivit lurade? Det kändes som två på sin höjd. Den har dock varit rejält lugn, vilket jag så väl behövde. Så trots halvkrassliga barn; inget ont som inte har något gott med sig, antar jag.

Länkkärlek!

På tal om äppelpaj, förresten… (Nä, förlåt jag hittade ingen bättre koppling. Haha!) Har ni läst om träningstipset hos Jeanna? –> Step up på låda.
För mig som (tyvärr) inte är särskilt förtjust i utfall (men som såå väl skulle behöva just dessa) – Detta är ju en perfekt övning! Att den (i mina ögon) dessutom känns betydligt roligare än utfall är ju bra. Ett tecken på att de faktiskt kan bli av.

Har ni haft en bra påskhelg?
Jag avslutar min med en repris av en gammal Johan Falk-film. Där Joel Kinnaman fortfarande är med. Plus i kanten. 😛

Påsk-långpass! Varning för trailporr!

En påskhelg som inte alls blev som vi hade tänkt oss. 
Fast ändå precis som vi hade tänkt oss. Vad jag menar? Vi hade planerat en lugn helg och jodå, det fick vi verkligen.
De två yngsta barnen däckade huvudvärk, feber och magont.  Vi hade planerat påskdagsmiddag med vänner, men även den blev avbokad (såklart). Idag är barnen lite piggare igen, tack och lov, men nu har helgen varit så lugn att jag blir rastlös istället. Aldrig är man nöjd… Haha!

För att få lite frisk luft laddade jag med ett långpass.
Under förra helgens terrängpass var ju benen obeskrivligt tunga. Framsteg: De var pigga nu! Istället var flåset inte alls med. Varför kan inte kroppen samarbeta med sig själv…? Please tell me why?
Men återigen; Jag antar att jag måste ta på mig klokhatten och inse att jag måste ta hänsyn till mitt ganska långa löparuppehåll. Inte konstigt att det inte känns på topp. Det är bara det att det är vår och jag vill så mycket!

Jag släppte därför kraven helt och njöt av omgivningarna!
Valet föll på ett av mina favvospår här hemma – Vildmarksleden. Den är tyvärr lite för kort (i mina ögon)  – 10 km. Minst det dubbla hade varit trevligt, tycker en långsam trailsnigel som jag. Samtidigt som jag inser att många löpare (och vandrare) tycker att den är precis lagom.
Jag kan ju faktiskt springa den två varv, men det blir liksom inte riktigt samma sak. 🙂

Den var dock oväntat torr!
(Skriver jag under just den här bilden…?!)  Visst, det var (uppenbarligen) lite blöt och lerigt på några ställen, men jag har föreställt mig något helt annat. Dels pga att den leden brukar vara rejält blöt (i alla fall från och till). Och dels med tanke på allt smältvatten efter vintern. Men ok, jag klagar inte.
När jag kollade under magen på Love, efter rundan, insåg jag att det måste varit lerigt ändå… 😉

Med lite egna stig-komponeringar blev det ytterligare ett par km.
Passet landade på totalt 13,2 km. Det är det längsta jag har sprungit sedan början på Januari (precis innan höften började krångla). Det känns så himla skönt och jag är oerhört tacksam över att jag kan springa igen! Även om jag fortfarande är ganska försiktig med vad (och hur mycket) jag vågar och inte vågar göra.

Love kör en: ”I´m the king of the world!!!” 

Ja, men höften då? Jag känner av den lite grann fortfarande.
Med betoning på lite. Oftast känner jag av den i början och i slutet på passen. I början för att den inte är uppvärmd och i slutet, för att jag blir trött och tekniken fallerar (och för att även höftmuskleraturen blir trött antar jag).
Under det här passet kände jag ingenting, under ca 8-9 km där i ”mitten”, så helt klart flera steg i rätt riktning!

PS. Är det någon av er som jag ”känner” (i alla fall lite grann) som skulle vara sugna på att svänga förbi Alinge-texas (Alingsås) i sommar. På en genomresa eller så; hojta! Vi kör en trailrunda i snigeltempo! Ok? 🙂