Det här vill jag säga om skolgympan, till mitt tonårsjag!

Som yngre var jag definitivt ingen ”träningsperson”.
Jag testade faktiskt inte en enda aktivitet/sport som liten. Däremot var jag ute jämt. Alltid! Sprang omkring på lekplatser, gungade, klättrade upp på skoltaket (Ooops…), klättrade i träd, lekte vildhästar och grottmänniskor (?!) och Gud vet vad… Haha!

Vad gäller skolgympan (som är veckans tema i Blogger Om Hälsa) har jag några minnen och tankar som sticker ut.

Mycket lek!

På låg- och mellanstadiet var det mycket lekar (Bl.a. mycket olika typer av jage-lekar, där man skulle samarbete i lag).
Och hinderbana. Jag ääälskade hinderbanor! Hoppa bock, klättra i rep och springa med höga knän, så länge man orkade i den tjocka mattan. Tokjobbigt, men märkligt nog tyckte jag att det var galet roligt!

Jag var inte tekniskt bra på bollsporter, men minns att jag ändå var jäkligt envis och burdus. Därför blev jag alltid vald bland de första, för att de ville ha mig som back i sitt eget lag. Inte möta mig och mina fällningar/tacklingar. Nä, man får inte tacklas i fotboll, jag vet det. Nu… 😛

Vi hade även ”avslappningståg” emellanåt.
Man släckte ner lokalen och gick sedan med händerna på varandras axlar, i en lång rad, samtidigt som man blundande. Man fick i tur och ordning en hand på sin axel (av läraren) och då fick man lägga sig ner, där man var. Och bara vara… Bara slappna av. En klar favorit, men jag tror inte att vi gjorde det så ofta (tyvärr).

Me, back in those early days!

Mer prestation…

På högstadiet blev det betydligt mer prestationsinriktat.
Killar i kombination med bollar och deras j**la hormoner! Här kände jag mig lite ”lost” även om jag fortfarande tyckte bollsporter var rätt kul. Det var ju inte så att man blev passad jätteofta, men några killar i klassen var i alla fall betydligt bättre på att passa, än andra…

Löpningen då? Vi sprang inte så ofta under gymnastiklektionerna.
Minns dock ett tillfälle, där vi skulle springa till en lyktstolpe, vända och springa tillbaka, så snabbt vi kunde. Jag vet inte hur långt det var, kanske ca 1,5-2 km? Man fick ta med sig ett stoppur i handen, så vi kunde mäta själva (?)
Det kändes jättebra de första hundra meterna sedan dog jag flås- och mjölksyradöden.
Troligtvis sprang jag betydligt fortare då, än jag gör nu, men gick ändå ut alldeles för hårt för en tjej som inte löptränade (eller tränade över huvud taget). Vet att jag stoppade stoppuret och vilade lite när jag kommit halvvägs. För att sedan starta den och seeeegt springa/gå tillbaka till gympalektionen. Där fick vi skriva ner tiden i en pärm.

Inte mitt högstadie-jag, men det är rätt många år sen. Blond och allt.

Jag vet inte om detta ”löptest” låg till grund för vårt betyg? Jag hoppas inte…
Dels för att jag var mer kass på att springa, än jag var på övriga gympalektioner (i mitt eget tycke). Men framför allt för att man nog inte skulle stoppat klockan halvvägs. *harkel*

Gympaläraren vi hade på högstadiet förresten – Loved him! Bästa gympaläraren jag har haft. (Per-Anders, om du läser detta; Tack för all pepp! 🙂

Idrotten på gymnasiet sen då? 
Helt ärligt… Det enda jag minns är att vi tjejer spelade volleyboll så fort vi fick chansen! I övrigt minns jag…eh…ingenting. Inte ens vem jag hade som lärare? Är inte det lite tragiskt…?
Till mitt försvar får jag nog säga att fokus, vid den här tiden i livet, var lite mer på killar (kille). Den första stora kärlek glömmer man inte i första taget. Den kan nog få en att glömma mycket annat som pågår runtomkring…

Vad vill jag säga till mitt tonårsjag:

• Tro på dig själv och lita på din kropp. Du klarar mer mycket än du tror!
• Säg till när du känner dig ”bortglömd”. Ropa högt att du vill bli passad t.ex.!
• Jämför inte din kropp med de andras, när ni duschar. Du är vacker som du är!
• Jag vet. Du vågar relativt mycket (med tanke på att du är extremt blyg) men försök våga ännu mer. För din egen skull!
• Du kommer älska löpning om 20 år! Jo (…) Jo (…) Jo (…) Jo, det är säkert, jag ljuger inte! 🙂

Sammanfattning:

Jag har själv inte haft några direkt dåliga minnen från gympan. Detta trots att jag inte var en atletisk person, på något sätt.

Jag vet (och förstår!) att många har dåliga minnen från skolgympan. Det är verkligen ett ämne som behöver en engagerad lärare och förstående/snälla klasskamrater. Framför allt behöver man förändra lektionsupplägget och göra träningen rolig – För alla! Inte bara för ”idrottsnördarna” i klassen.

Om du springer 2 km på 8 eller 15 minuter ska inte ha någonting med ditt betyg att göra.
Det är egentligen kämpaglöden, glädjen viljan och hjärtat som ska ligga till grund för ett betyg, i ett ämne där alla har olika förutsättningar – Både fysiska och mentala!

Läs även Helenas: Skolgympan och längdskidorna!
Läs även Idas:  Det här vill jag säga om skolgympan, till mitt tonårsjag!

4 sätt att hitta träningsinspiration!

Vi har alla något som inspirerar oss lite extra.
Veckans tema i Bloggar om Hälsa är ”Inspiration”. Ida tipsar bl.a. om sina favorit-träningsböcker. Läsa är (tyvärr) något som jag själv är dålig på. Inte bara ur träningssynpunkt, utan mer generellt (även om jag faktiskt (!) fick läst ett par böcker under semestern i somras)… 😛

Mina bästa tips för att få inspiration är:

1. Gör sådant du verkligen tycker om!

Man kan göra hur många nystarter som helst, men om det innebär att man försöker tvinga sig själv att tycka om något som man egentligen är döööötråkigt, kommer träningen ändå inte funka i längden.

Sedan är det inte alltid man älskar något från första stund. Men ge det t.ex. 10 gånger eller 1-2 månader. Känner du då att det fortfarande inte är något för dig då, testa något annat! Det finns maaaasor av träningsformer; inte bara löpning eller styrketräning. Yoga, streetdance, hockey, balett, bågskytte, cykel, karate, boxning, promenader….! Love what you do! 🙂

2. Läs/följ träningsbloggar och/eller instagramkonton

Och mitt tips är att följa konton/bloggar som du blir inspirerad av. På ett bra sätt! Nu är ju ”hälsosamt” kanske inte något som är objektivt, men det jag menar är: Om någon tränings/hälsoprofil ger dig mer ångest och dåligt samvete, än de ger dig positiva tankar och energi – Avfölj!

Det finns jättemånga fantastiska bloggar (t.ex. mina kollegor i nätverket Bloggar om Hälsa) men några av mina (andra) favoriter just nu är:

• Anna / Piggelina – Hon skriver nästan alltid med en humoristisk underton! Jag kommer ofta på mig själv att skratta högt (och igenkännande) när jag läser hennes inlägg.
• Katta / Bucketlife – En blogg som andas entreprenörskap, själslig frihet och kloka tankar.
• Johanna / Slow Fashion – En blogg som jag hittade ganska nyligen och som inriktar sig på slow fashion (hållbart och långsiktigt mode), entreprenörskap och (favoritdelen) Slow Living.
• Louise / Lugn och fin – En blogg som innehåller både intressanta artiklar vad gäller bloggar och entreprenörskap, men även inlägg där Louise skriver och beskriver, hur det är att vara introvert i en (alltmer) extrovert värld.
• Rania / Rowan Tree – Hon bytte storstadslivet i Göteborg emot den norrländska glesbygden och bjuder på foton som gör att man tappar andan!
• Nina / Yoga hjärta löpning – Min sociala-medier-soulmate. Vad jag önskar att vi hade bott närmre varann!

3 Träna med andra!

Att bestämma träff med andra gör att träningen blir av, de gånger det känns jobbigt. Träna med såna du redan känner, eller varför inte; med såna du inte känner. Jag tycker själv det har varit lite läskigt, men de jag har träffat har varit supertrevliga.

För egen del handlar det kanske inte så mycket träna med andra, var och varannan vecka utan mer någon gång då och då. Min introverta sida föredrar att springa ensam och jag har ju kommit såpass långt i min träning att jag vet att jag kommer ut, även om jag är ensam.

Att däremot springa en fjäll(halv)mara med fantastiska bloggvänner, det är nog mer min grej. Bland det roligaste jag har gjort, faktiskt! 🙂
Eller att träffa bloggkollegor/nya människor på events, såsom t.ex. Blogger Boot Camp. Så himla kul! Och alla kan vara med, oavsett nivå!

4. Inspiration kommer inte (alltid) till dig. Det är något som skapas!

Det är en ganska vanlig föreställning (särskilt när man pratar med människor som ännu inte har ”fastnat” i träningen) att man ska KÄNNA inspiration. Om det tar emot, känns tungt, eller om man är trött – Då är man inte inspirerad och väntar till nästa dag. Eller nästa, eller nästa.

Så här är det! Det är inte alltid man känner inspiration. Det är då man måste SKAPA inspiration. Att sitta och vänta på att den ska hitta dig, innebär i de flesta fall att man väntar förgäves. Ju mer man tränar, desto oftare kommer man dock att känna den där inspirationen. Hemligheten är att ge sig iväg, när man inte känner sig inspirerad.

 

Inte utan min…

Veckans tema i Bloggar Om Hälsa är ”Inte utan min…”
Det här var nog det svåraste ämnet hittills (enligt mig). Samtidigt som jag hade massor av idéer, var det oerhört svårt att välja. Det går ju att välja vitt och brett bland ämnen såsom: ”Inte utan min(a) barn”, ”Inte utan min löpning”, eller ”Inte utan min mobil/blogg” och så vidare…
Ska man skriva om en person, en sak, eller en känsla? Eller något helt annat? Så himla svårtolkat, fast samtidigt så himla lätt. Mycket velig och förvirrad Malin… 😛 Av en slump vaknade jag mitt i natten med tanken:

”Inte utan mina misstag!”.

Jaa, men så klart det är det som ska vara min röda tråd, den här veckan. Lustigt hur något så självklart kan dyka upp precis när man sovit och processat en massa tankar. Fast ändå så logiskt på något sätt.

Jag är väldigt mycket känslomänniska.
Ett par ord kan göra min dag. Ett par ord kan rasera min dag. Jag har, med åldern, lärt mig att hantera det och oftast väljer jag att inte bry mig om orden som sägs för att kanske irritera, eller såra mig. Men så har man ju de där dagarna när allt når innanför huden…

Som känslomänniska har jag låtit känslor styra mitt liv väldigt mycket; särskilt när jag var yngre. När jag ignorerade de där logiska tankarna, som ibland ändå försökte göra sig hörda, blev resultatet därefter. Ogenomtänkt och tja… ibland väldigt bra! Ibland mindre bra…

Nu, X antal år senare kan jag ändå tänka tillbaka och tänka:
Jag ångrar ingenting – Faktiskt. Rent logiskt kanske jag borde ångra vissa saker, men samtidigt känner jag: ”Det är ju de där misstagen / ogenomtänkta sakerna som har format mig till den jag är idag!”
Hade jag inte tillåtit mig själv att vara mitt tonårs-/ungdomsjag, hade jag kanske inte heller varit den jag, jag är idag.

I en värld där man alltid ”ska” vara online…!

Veckans tema i Bloggar om Hälsa-nätverket är ”Var är du offline?”
Ämnet om att vara online/offline kom faktiskt upp nu i helgen, under kalaset. Diskussionen gick rätt hett till mellan föräldrar och tonåringar, där den ena ansåg att den andra aldrig släppte sin telefon och (faktiskt) vice versa!
Intressant att lyssna på. Själv satt jag mest tyst, för jag insåg att jag i det läget bara kunde erkänna: Jo, en stor del av min tid är jag faktiskt online.”No use in arguing about it…”

Däremot har jag aldrig med mig telefon eller dator in i sovrummet. Vi har inte någon tv där heller. Där sovs det – inget annat! (nåja)… 😛
Helena har (också) nyligen infört mobilförbud i sovrummet. Och det är en oerhört viktig detalj för att sova bättre, tror jag. Något som även Ida är inne på (som just nu kan komma på sig själv att kolla sociala medier, när hon vaknar mitt i natten).

Med ansiktet i mobilen, när man borde vara med/titta på sina barn.

Jag kommer på mig själv att ofta ”snabb-scanna” sociala medier. Inte att jag sitter lång tid i sträck, utan mer att jag bara ”kollar av”. Som att jag skulle missa så himla mycket om jag inte kollar en gång i halvtimmen/timmen? Det är mest en (o)vana…

Däremot försöker jag verkligen (!) tänka på det, när jag/vi är iväg någonstans med barnen. Att jag faktiskt vill se när han gör det där snygga dribblingen/ målet och strax efter tittar upp på läktaren för att se om jag såg! 🙂
Då vill jag inte vara den där föräldern som sitter och är fokuserad på något helt annat (oväsentligt).
Eller som Malin nämner, att man lägger ifrån sig mobilen när man är ute med barnen; Ur ren säkerhetssynpunkt.

Tillbaks ämnet: ”När och var är du offline”.
Det är många som kör nolltolerens efter ett visst klockslag, t.ex. inga sociala medier efter klockan 20-21. Det funkar inte riktigt för mig, känner jag.

• Dels lägger sig barnen mellan 19.30-21.00 (olika tider, efter varandra beroende på ålder). Så jag har ofta inte möjlighet att sitta med bloggen förrän efter det. (Men då har jag inte heller varit online under läggdags).
• Dels gillar jag det nog för mycket (Det är ju himla kul, även om det tar tid och inte ska ta ALL tid från verkligeten) och…
• Dels har jag skapat mycket nya bekantskaper som jag tycker om att hålla kontakten med (mest) via sociala medier.

Var är jag offline?

1. När jag springer! Visst, jag har med mig telefonen, men det är för att kunna fotografera – inte kolla facebook!
2. När jag befinner mig på fjället. Och då ofta obönhörligt offline. 😛 När vi var i Jotunheimen fast ingen täckning – ALLS! Men så avslappnad man var, på ett helt annat sätt än man är van vid, när vi väl kom tillbaka till civilisationen igen. Häftig och märklig känsla, på en och samma gång.
3. När/innan jag ska sova.
4. På hästryggen (jag borde rida oftare!)
5. Och delvis när jag är med barnen på olika ”utflykter”. Inte 100 %-igt (än), men jag försöker, som sagt, verkligen tänka på det.

Matvaror jag alltid har hemma!

Jag är en person som älskar god mat!
Problemet är att jag är aningens för lat för att ta mig (tillräckligt med) tid för att laga den… Att äta ute är en lyx, som jag inte unnar mig (tillräckligt) ofta. Att ha en personlig kock hade varit drömmen, men det ligger (också) utanför de ekonomiska ramarna. Man kan ju få drömma. 🙂

Fast på sätt och vis har jag ju en personlig kock;
Min sambo lagar mat betydligt oftare här hemma. När jag väl gör det blir det oftast spagetti & köttfärsås eller pannkakor (jag är dock grym på att göra tunna, frasiga pannkakor!)

Trots (min) brist(en) på matlagning, finns det en hel del råvaror som jag/vi i princip alltid har hemma. En bra grund liksom. Jag äter sällan halvfabrikat, även om det kan slinka ner lite färdig pytt-i-panna med ägg eller stekt falukorv med makaroner emellanåt (bor man med tre barn så gör man). 😛

Det här finns alltid i min kyl:

• Grekisk yoghurt
• Ägg
• Krossade tomater
• Mjölk
• ”Riktigt” smör
• Skinka
• Gravad lax
• Kidneybönor
• Keso
• Makrill i tomatsås

Det här finns alltid finns i min frys:

• Lax
• Kyckling
• Köttfärs
• Hallon
• Blåbär
• Mango

Det här finns alltid i mitt skafferi:

• Pinjenötter
• Potatis
• Chiafrön
• Fiberhavregryn
• Cashewnötter
• Pasta
• Jordnötssmör
• Vetemjöl / Socker / Bakpulver / Vaniljsocker/ Kakao m.m. (bakingredienser alltså)
• Körsbärstomater
• Curry
• Olivolja

Här kan ni även läsa om mina bloggkollegors matvanor. :-)

• Alltid i mitt frys – Ida
• Fem varor jag alltid har hemma – Annika
• 10 råvaror jag alltid har hemma – Malin E