Morgonjogg – Än slank hon ner i diket!

img_0220

(Nej, fotot är inte fejkat. Fick till en rejält skarp solstråle rätt in i kameran). 🙂

Så… Hur det gick med morgonjoggen?
Jodå, jag kom faktiskt ut. Fotot kanske gav en hint om just det? Det är faktiskt så att jag chockade mig själv! Men har man skrivit det i bloggen, kan man ju inte balla ur liksom. Det hade ju varit hur pinsamt som helst!
Jag ställde klockan på 05.30. Efter det vet jag inte HUR många gånger jag vaknade och trodde att jag hade försovit mig. Haha! Jag vaknade även 5 minuter innan larmet skulle ha startat. Ingen idé att somna om då.

Vem är det som kör egentligen? – Det är ju JAG som kör!

Det är synd att säga att jag var pigg. Det är nästan så att man överdriver, när man säger att jag var vaken… Första kilometern var nästan obehaglig. Jag kände att benen rörde sig under mig, men jag kunde knappt varken tänka eller styra kroppen. Kanske därför jag sprang för nära dikeskanten och ramlade (jodå, det är sant!) Fast jag landade mjukt i mossan, fnittrade åt mig själv och min (sovande?) kropp. Efter det var jag lite mer ”awake” och det gick faktiskt oväntat bra.

Att inte äta innan frukost.

En runda fylld med stillhet, fågelkvitter, sommardofter och magi.
Och hunger. Jag sprang ju innan frukost och när jag närmade mig hemmet igen, efter nästan 7 km, var jag så hungrig att magen knorrade, kurrade och hotade med illamående. (Som snabbt gick över, när jag kom in och fick något i magen). Mums!

Om jag gör om det?

Man ska aldrig säga aldrig. Kanske inte mitt förstaval ändå. Halv 6 är galet tidigt! (Ni som springer ännu tidigare – Respekt!) Men om tidsbrist dyker upp är det helt klart ett alternativ. Inte för långpass, intervaller eller så. Men som lugna distans/återhämtningspass – Definitivt! 🙂

Annonser

Helgen som var och veckans planer!

Som vanligt ”swoschar” dagarna förbi. Därför kör vi i listform. 🙂

Helgen som var:

  • Sociallöpning på Holleden. As you may already know.
  • Vi satte upp vårt nya tält, från fjällräven.
    Fjällvandringsplaner smids och jag längtar ihjäl mig! Att traska i fjällmiljö, har verkligen gett mersmak. Detta trots alla myggjävlar… 😉
  • Jag nojade (lite till) över att det bara är 2 veckor (?!) kvar till Hallands Ultra.
  • Sovmorgon på söndagen.
    Skönt och välbehövligt!
  • Mors dag.
    Den passerade, ärligt talat, rätt obemärkt förbi. Vi firar oerhört sällan annat än födelsedagar. Men jag och min mamma träffades dock och hon fick hembakad kladdkaka och jag fick lite fina sommarblusar av henne. Bra byte!

Veckan som är/kommer:

  • Måndag – Blev min första ”klänningsdag” för året.
    Jag kände mig typ naken… 😛
  • Tisdag – Morgonjogg. I brist på träningstid.
    Imorgon tisdag, är det tänkt. Och om jag har skrivit det måste jag göra det. Right? Även om det innebär klockan 05.30. Uja…?!
  • Tisdag & Onsdag – Sommarfest 1 och sommarfest 2.
    Alltså dessa sommarfester på skola och dagis. Mysiga på sitt sätt, men den här årstiden känns det som att man har tillräckligt mycket planerat ändå…
  • Torsdag – Löpning. 
    Distans, långpass, fartlek eller intervaller…? Vi får se, går nog på känsla. Som vanligt. Hehe!
  • Fredag – Yoga, spinning eller styrka.
    Den planerande sidan av mig talar. Det märker ni va…? Haha!
  • Lördag – Långpass.
    Sist långpasset innan nästa helg. Velar mellan att korta ner eller förlänga. Hur tusan kan man korta ner något som aldrig har förlängts, liksom?! Det lutar åt ett något längre pass, än tidigare helger. (Om bara andningen är med mig).
  • Söndag – 90 (!) minuters yoga
    Mmm… *längtar*

Socialjogg på Holleden!

Holleden har hunnits springas rätt många gånger av mig, senaste åren.
Dock aldrig med sällskap (av den mänskliga sorten). I helgen hände även detta för första gången. Eftersom jag är lite av en ensamvarg, när det gäller träning, kändes det lite läskigt att möta upp någon som jag aldrig hade träffat IRL. Jag var oväntat nervös innan jag väl kom dit. ”Outside the box” och allt det där… 😛

”Är jag för långsam?”

Hon var inte så farlig (såklart) och jag slappnade av efter en stund, när jag insåg att hon inte alls hade några krav på ett visst tempo. Skönt!  Särskilt med tanke på att min andning fortfarande spökar… Plus att jag, även utan andningsbekymmer, nojar mig över att springsällskap ska tycka att jag är tråkigt långsam…
img_0184

Leden är verkligen vacker och jag tror att jag, trots den insikten, har blivit lite ”hemmablind”.
Mitt sällskap sprang rundan för första gången och lät helt betagen! Allt är sådär skirt, ljusgrönt nu. Försommar alltså. Det gör verkligen naturen sådär extra vacker!

Note to self! Kolla upp ansträningsastma.

Min andning kändes ändå ok, men uppförsbackarna var tuffa(re än vanligt).
Jag gick i de brantaste uppförsbackarna och trots det kändes andningen begränsad när jag kom upp på ”toppen”. Däremot gick det bättre på flacken nu, än de gjorde för 3-4 veckor sedan. Lite framsteg i alla fall.

Mitt sällskap tyckte ändå att jag skulle kolla upp det längre fram (om det eventuellt är ansträngningsastma). Jag har ju själv funderat på det flera gånger och nu när jag äntligen försökte kolla upp det (för några veckor sedan), tyckte ju läkaren att jag skulle avvakta till augusti-september (efter värsta pollensäsongen). Will do.

Djup granskog a-la-John-Bauer i all ära.
Men jag har en personlig förkärlek till tallskog! Det finns tyvärr inte så mycket tallskog i mina hemtrakter, men en bit där på holleden kan jag njuta lite extra! Samt att Nordvärmlandsleden har den här öppna, vackra känslan som jag älskar, med en matta av blåbärsris. 🙂

”Vad gör du milen på?!”

Sällskapet hade en underbar inställning till löpning.
Vi kom in på det här med att många inte kan springa utan klocka. Att man känner att man ”måste” mäta tempo. Att man ”måste” bli bättre/snabbare/springa snyggare. Eller att att antalet km är viktigare än tiden man är ute. Istället för att lyssna på kroppen, fokusera på känsla och möjligen mäta i tid istället. Att den som är snabbast på milen vinner. Typ…

Hon är definitivt snabbare än mig (kallas ”hinden” på fejjan!) 😮
Jag blev såklart lite nyfiken. När jag frågade ungefär vilket tempo hon brukar hålla när hon springer själv, svarade hon bara:
”- Jag vet faktiskt inte. Jag springer oerhört sällan med klocka. Och när någon frågar mig: ”-Vad gör du milen på?”, brukar jag svara: ”-Vilken mil menar du? Midnattsloppet på asfalt, Milspåret i Skatås eller en rejält kuperad, offtrail-mil…?”

Boom! EXAKT så…!! 😀
14,6 km skrapade vi ihop och jodå, kroppen känns (faktiskt) ok. Nu är jag mest nojig över andningen, som verkar funka bra ena dagen, men som krånglar igen nästa dag… Men den som lever får väl se, helt enkelt.

Plötsligt händer det!!

Hur snabbt går veckorna egentligen?
Redan fredag! När jag lämnade jobbet igår var jag inte alls sugen på att träna. Frågade en arbetskamrat om han inte kunde träna ÅT mig (men det funkar tydligen inte så…) 😉

Stumma, stela vader..?!

Bytte om redan innan jag satte mig i bilen.
Jag har lärt känna mitt ”träningsjag” såpass mycket, att jag vet att det är större chans att jag kommer ut, om jag inte mellanlandar hemma emellan.

Så iväg, parkera bilen och skutt iväg! Första km kändes sådär.
Flåset var ok, men däremot blev mina vader knôkefulla med mjölksyra första 4-5 km… Vet att jag kände så ibland när jag började springa, men nu var det längesen. Märkligt…
Ungefär samtidigt som vad-stelheten upplevde jag även att magen knorrade lite. ”Nej, jag orkar inte leta upp en toalett”, tänkte jag (sprang ju i stan för första gången på länge. Go figure…) Tack och lov släppte både magknipet och ”vadkrampen” efter knappt en halvmil. (Det låter ju länge, när man beskriver det så… Haha!) 😛

Fokus på hållning och andning.

Det flöt på bra och jag försökte (emellanåt) tänka på hållning och andning.
Djupa andetag, avslappnade axlar och blicken långt fram. Jag har ju en tendens att spänna axlarna och titta ner i marken en bit framför mig. Jag gör det fortfarande ”av vana”, men har funderat på att båda dessa (o)vanor är det som gör att jag lätt får huvudvärk, särskilt vid längre pass.

Personbästa – 12,1 km / 5,59-tempo!

Känslan var oförskämt bra!
Med tanke på hur en del pass har känts det sista är det nästan så att man börjar förvänta sig att det ska vara tungt, bara för att inte bli besviken. Men nu… Wow! Skrapade ihop dryga 12 km och upptäckte i efterhand att passet hade gått strax under 6-tempo.
What?? Tror aldrig att jag har sprungit ett (kortare) långpass så snabbt. Plötsligt händer det!  Häftig känsla!!

Det här bådar gott.
Kan man, på något sätt, spara den här känslan i en liten burk och ta fram om två veckor? 😀

Det var ju det här med planering…

I grund och botten är det ju traillöpningen jag brinner för.
Med det sagt är jag nog ändå en rätt ”velig” träningsperson. Jag älskar ju att springa i skogen. Men älskar även att känns mig stark i gymmet. Tycker att det är underbart att köra yogapass och landa i mig själv. Och att…. osv.
Variation är superbra, men det resulterar nog i att jag aldrig blir 100 % mitt bästa jag i något utav det? Inte för att jag bryr mig särskilt mycket, det är bara ett konstaterande. 🙂

Träningsformer man (nästan) glömmer.

Det jag vill komma till är att det pga det här ”velandet” ibland går väldigt långt mellan vissa typer av pass. Som spinning. Jag tycker (i motsats till mång andra?) att det är superroligt! När jag väl är där. Det brukar ofta gå rätt långt emellan, vilket gör att jag inte ens har införskappat ordentliga cykel/spinningskor. Trots att jag kört det sporadiskt, men ändå regelbundet i typ 5 år…
Igår var det dags igen. Om jag inte minns fel, var det första spinningpasset för året. Vad jag däremot INTE såg, var att passet var benämnt med ”Spinning – Intervall”.
Jahopp… Cykelintervaller dagen efter löpintervaller alltså… Malin = 100 % planering? Haha! (You know me by now)… 😉

Hur som helst. Bättre cykelintervaller dagen efter löpning än tvärtom, tänkte jag.
Och kroppen kändes trots allt, riktigt pigg! Fick dessutom låna pulsband och pressade upp pulsen till 196 slag/min. Trött? Ja! På ett bra sätt? Yepp! 🙂

IMG_4221