Oplanerade höjdmeter…!

Att hitta nya stigar är det bästa jag vet!
Det är (tyvärr) inte alltid jag tar mig tiden att utforska vart en stig leder. Just för att man där och då inte har just det. Tid alltså. Någon väntar hemma eller så är det på väg att bli mörkt.
Ska jag utforska nya stigar vill jag känna att jag har gott om tid på mig, ifall något går snett. Att den skulle visa sig vara längre än vad jag trodde, eller att jag eventuellt skulle springa ”lite” vilse.  (Om man nu kan springa vilse, olika mycket). 😉

I onsdags eftermiddag körde jag ett benpass på gymmet.
(Som jag inte har hunnit blogga om). Men trots att jag inte bloggade om det, så hände det faktiskt. (Shocking, eller hur…? Haha!) och träningsvärken har varit brutal. Därför valde jag att ta en promenad igår, istället för att springa. En ”lugn” sådan, var planen.

Ca 2 km efter att jag lämnat stugan såg jag en mindre skogsväg sticka av åt höger.
”Hm, jag har sprungit förbi där massor av gånger, men aldrig sett den. Måste testa och se om den leder någonstans!”
Och jodå, det gjorde den. Den går från byn upp på berget. (Eller vice versa då). Nedför gick ju relativt lätt. När vi sedan vände (för att undvika stadsplanerat område och trafik) blev det lite tuffare. Det gick uppför…

Och mer uppför?! Gick det verkligen så här mycket nedför för en stund sen?

 

Tja, varför inte gå uppför lite till…?

Och liiiite till…?!

Det slutade med 76 höjdmeter på lite dryga 500 meter.
Bra lutning och bra träning, alltså. Och det,  trots att jag bara GICK uppför! Flåsig och svettig var jag, när jag kom upp på grusvägen igen.
Inte alls något jag hade planerat. Jag hade tänkt ta det lugnt, så att jag inte skulle behöva duscha efteråt. Tänk vad lurad man kan bli, när man letar stigar i skogen!  En riktigt skön tur blev det ju i slutändan, trots allt.

PS. Varför vara som andra, när man kan vara unik? 🙂

 

Backintervaller för den lata.

Så tänkte jag när jag gav mig ut.
”Vad ska jag köra? Jag orkar inte springa långt idag. Backintervaller, det blir bra. 8 stycken, det är ju inte så mycket. 30 sekunder ståvila. Busenkelt…!”

Eh… Hur tänkte jag? Hur tusan tänkte jag?!
Först dryga 1,5 km uppvärmning. Som dessutom gick lite för fort. Lika lugn som jag kände mig under årets första mörkerlöpning i skogen, lika jäkla uppstressad och nojig kände jag mig den här gången.
Det kändes som jag sprang och sprang, men aldrig kom fram till vägskälet där jag skulle vända. Obehaglig ”matrix-känsla”, typ…

Efter uppvärmningen var det dags för backen.
8 x 200 meter. A piece of cake. Eller hur var det nu igen… Det är nog tur att jag TRODDE att det skulle kännas relativt enkelt.
De 2-3 första kändes rätt ok. Men sen… Det blev tyngre och tyngre. Någonstans runt 6:e var andningen katastrofsnabb.  Efter både 7:e och 8:e var jag nära att kräkas…!

Nerjogg kan knappt kallas för jogg.
Mer stapplande / väldigt nära gång-lufsande.  Jag hade inte tittat på tempot under intervallerna, utan upptäckte i efterhand att de hade legat runt 3,35-tempo. I uppförsbacke (även om den inte är särskilt brant)?! Plötsligt kändes det inte så konstigt att känslan blev som den blev. Men var kom tempot ifrån?

Har ni överraskat er själva? Vad hände? *nyfiken* 🙂

”Nej… Jag dör!”

Sist jag körde spinning var det ett ”vanligt” 60-minuterspass.
Den här gången var det bara (…) 45 min och jag tänkte att det här blir nog rätt lugnt.
Eh… NOT! Två låtar uppvärmning och ungefär lika lång nedvarvning. Däremellan? 30 minuter backe….!?!

Ok, vi fick kanske en minuts vila, två, tre gånger.
Men i övrigt. Stå, stå, stå! Till slut visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta.
”Alltså, skämtar hon?!” kom jag på mig själv att tänka. ”Jag orkar inte mer. Jag dör!”
Fast det gjorde jag ju inte (såklart). När hjärnan skriker att man ska lägga ner, klarar kroppen mycket mer! Så även nu. Och betydligt mindre känningar i vaden, trots att jag stod upp nästan hela passet. *YEAY* Bra kroppen!

Däremot såg det ut som jag hade stått i en dusch, när passet var över.
Någon som vill kramas? 😉

Backintervaller! Sista passet?

Jag hade planerat in backintervaller igår.
Hör ni? PLANERAT!! Mycket ska man höra innan öronen faller av… 😉 Det var väldigt nära att jag struntade i alltihopa. Kroppen kändes galet seg, så jag funderade starkt på att bara mysjogga…! Men slut blev det av, efter lite övervägande och lurande av hjärna:
”– Jag kan ju bara springa två backintervaller. Två är ju ingenting..!”

När jag väl kom igång gick det bra.
12 stycken lyckades jag skrapa ihop och konstigt nog kändes benen piggare och piggare för varje intervall. I så fall borde det ju inte bero på pollen, som jag har trott (?)
Fokuserade på tekniken (som alltid när jag kör backe) och som vanligt går det oväntat snabbt. Märkligt det där, men antar att den perfekta (…*harkel*…) tekniken gör det. 😀

Om ni undrar varför jag har långärmad tröja?
Tja, alltså. Jag har inget bra svar på det. Dum i huvudet? 😉 Det var, hur som helst, alldeles för varmt!!  Test av nya brillor dessutom; återkommer med en liten ”första-gångs-recension”. Promise!

Jag kände inte direkt något under passet.
Kanske lite grann. Ett litet ”stickande” på insida vaden, men inte så att det störde. Men efteråt. Och framför allt idag; Aj..?!! Molande värk i underbenet. Och ömhet på mitten av insida vad, där skenbenet möter muskeln.
Jag inbillar mig stressfraktur (man ska INTE googla…) men pratade med lite ”löparnördar” på jobbet idag och de tyckte att det lät som en inflammation. I really, really hope so!!

Ska testa Voltaren i 10 dagar, samt löpvila. Så detta var nog det sista passet på ett par veckor. Så trist! Men jag inser ju att jag inte kan springa, som det känns nu. 😦

När man lyckas hitta tiden. Kort och intensivt = Backe!

Jag trodde ju att jag skulle få springa först idag, torsdag.
Men igår såg jag möjligheten att köra ett kort pass vid halv 6-tiden. ”Kort och intensivt”, tänkte jag och planerade in ett backintervallpass!

Vår-stassen på! Det var ju trots allt +12 grader. 🙂
Trekvartsbyxor och t-shirt och det var (faktiskt)  riktigt skönt. Ca 2 km uppvärmning och sedan 10 stycken a 180 meter backe. Inte den brantaste som finns (precis utanför hemmet, för att spara tid) men ändå tillräcklig lutning för att det ska vara jobbigt (men ej maxat).

Jag fokuserade mer på teknik än på tempo.
Även om tempot automatiskt blir högt, varje gång jag kör backe. Jag har nog skrivit om det förut; att jag ofta springer fortare i backe, än jag gör när jag kör intervaller på flacken… Märkligt, men jag klagar inte..!

Höga knän, fram med höften, armpendling och blick upp/framåt.
Det kändes riktigt bra! Och känslan efter ett backintervaller är ju fantastisk, oavsett hur många gånger man undrar vad man håller på med, under passets gång…!  😛