Det här med att tävla / Spring lopp.

”Köra tävling, när man kan njuta i snigeltempo?”

Så lyder min filosofi i grund och botten. Och visst; man kan ju springa i snigeltempo på tävling också.  Så länge man inte missar ”maxtiden” (om en sådan finns).
Det är väl lite så jag ser på tävlingar – Jag kan springa och samtidigt bli servad med tilltugg och/eller vätska. I övrigt är tävlingar inte riktigt ”min grej”.

Springa en sträcka – Med tidspress, tillsammans med hundra-/tusentals andra och dessutom betala för det? När jag kan springa samma sträcka på egen hand, gratis och helt ensam (eller i ett mindre sällskap) och få njuta lite extra…?

Med det sagt, brukar det  ju bli ett eller ett par lopp per år.
Jag inser dubbelmoralen här. 😉 Men jodå, jag finner glädje i att  springa lopp. Någon gång ibland. Mest för upplevelsens skull. Jag är däremot ingen ”jag-följer-ett-träningsschema-för att-persa”-typen. Alla är vi olika och det är en himla tur det!

(Och ja, på fotot nedan var en av mina ”inte så härliga” tävlingar – Kretsloppet i Borås.
Jösses, vad jag mådde illa under sista halvan av loppet!!)

IMG_0246

Frida är inne lite på samma grej i sitt inlägg – ”Tjejvasan”.
”Jag är nöjd, så  NÖJD, men jag kommer aldrig göra det igen. Jag förstår verkligen inte tjusningen med att åka tillsammans med 10 000 personer i extremt dåliga spår. Nästa gång jag sticker ut blir det på tur med fika på ryggen, det är liksom mer min grej.

Camilla skriver om beslutet att inte tävla.
Det kan vara tufft att ta det beslutet, men ack så klokt ibland, om inte alls känns rätt. Man ska ju kunna njuta. I alla fall litegrann – inte bara ”överleva”.

Och Ida skriver också om tävlingar. Om knasiga lopp som gör henne nyfiken.
Jag kan (också) vara nyfiken på den här typen av tävlingar – Obstacle Races bland annat, men än så länge har jag bara kommit till följande:
Ett lopp ska kännas utmanande, absolut. Däremot ska man (väl?) inte vara rädd innan. Något som den mentala bilden av mig själv springande; Genomblöt, genom ett enormt gäng eltrådar, får mig att känna (i dagsläget)… 😮

Hur tänker ni vad gäller tävlingar?
Positiv eller negativ pepp? Press eller glädje? Eller kanske både och…? 🙂

Annonser

När huvudet är dumt…

…får kroppen lida, heter det ju.
Rastlösheten växer bara, just nu! Jag inser ju att man blir sjuk någon gång ibland. Ingen konstigt i det. Dessutom inte när detta var första gången på evigheter. Trots det, kan jag inte låta bli att bli mentalt frustrerad, när jag tittar ut och ser solen och känner vårkänslorna som spritter i kroppen. Jag…vill…bara…springa!!

När man inte kan springa, får man gå.
Det funkar (ganska bra) som substitut, när man är småkrasslig eller skadad. Jag gick ju en hel del när jag drog på mig en muskelbristning i vaden förra våren. Och även nu, till viss del, när jag har haft problem med höften.
Problemet uppstår väl när man TROR att man är tillräckligt friskt för att ”bara” gå (för i huvudet är det ju fysiskt, jätteenkelt att gå), men 3 km senare (mitt i skogen) inser att jag borde nog inte gått ut…

Det som huvudet tycker är enkelt (och som vanligtvis ÄR enkelt för mig) är betydligt jobbigare fysiskt, när kroppen inte hunnit komma i fas med sig själv. En lätt huvudvärk gjorde sig påmind och halsen ömmade…
Vyerna var magiska och mellan de flåsiga andetagen försökte jag njuta av naturen!
Jag var ju ändå tvungen att ta mig hem, på något sätt.

Det gick inte snabbt…!
De där 6 km som i gå-tempo, brukar ta knappt en timme, tog nästan 1,5 timme. Långsamt var ordet… Samtidigt som det var skönt att vara ute, idiotförklarade jag mig själv. Här brukar man säga till andra att ta de lugnt, när de har haft halskänningar och så kan man inte ta till sig det rådet själv..?! 😦

Love sniffade intensivt vid ett par tillfällen.

Plötsligt infinner sig känslan av att man inte är ensam i skogen…
Jag tittade runt omkring, men såg ingen älg. Tyvärr, måste jag nog säga. Att se dem (lite för) nära ger ordentligt adrenalinpådrag, men att se dem på håll uppskattar jag. De är så himla majestätiska!

Nu blir det fler dagar med vila!
Kroppen var tydlig i sitt budskap. Jag gör den tjänsten att lyssna. Åtminstone, andra gången gillt…

Vad gör ni i helgen? 🙂

My Friday – Sushi and more colour!

Fredags-sushi!

Så himla gott!!  Fast jag måste erkänna att jag är rätt korkad… Jag insåg först för något år sedan att jag, i vuxen ålder, har utvecklat en överkänslighet mot skaldjur. Men eftersom jag har kunnat äta det under mina första 34 år, glömmer jag bort det.  HELA tiden! Därav sushi-biten med kräftstjärt på…

Sedan undrar jag förvånat (?!) varför jag hade sådan himla magknip, när jag var på väg till frisören. Korkad, var ordet. Tur att inget värre händer, även om det gör jäkligt ont en timme eller två!

(Vad gäller lunchfotot – Jag hade glömt mobilen på skrivbordet och frågade närmsta kollegan:
”- Ursäkta. Kan jag….eh….få låna din mobil för att….eh…. fota min mat? *harkel*”  Han tittade lite konstigt på mig och skrattade, men jag fick låna den. Inga följdfrågor, men jag kände mig lite dum! 😮

Hos frisören!

Man känner sig väldigt snygg när man sitter där i stolen, med kletigt färgmedel i håret. Vågar ta en selfie på salongen och allt… Med min EGEN mobil, den här gången. Haha!

img_8821

När jag kom hem blev jag mer blyg.
Tog ”efter-frisören”-selfies på toa, så inte sambon skulle se. Hur tänkte jag där?! 😛
Därav det dåliga ljuset och gryniga bilden, men ja ja. Ni fick ett hum om det i alla fall, även om det var svårt att ge färgen rättvisa.

Jag är så himla glad att jag har hittat en frisör jag trivs med.
Har gått till samma i säkert 7-8 år nu. Att han har min sjuka humor är ju liksom bara en bonus. 😀

img_8817

Utomhus och vårkänslor!

När jag vaknade imorse kände jag mig lite bättre.
Huvudvärken var borta och nästan halsraspet också. Även sonen mådde bättre. Så himla skönt! Vi hade tänkt att ta en lugn hemmadag ändå, men när solen strålade in med all sin kraft genom fönstren kunde jag inte låta bli. En kort, jättelugn promenad fick det bli.

Det var verkligen obeskrivligt vackert och ljuvligt ute!
Nattfrosten droppade från träden, fåglarna kvittrade och solen värmde mot huden. Underbart! Och så värt det. Jag hoppas inte att jag behöver ångra utgången nu bara. I övrigt är tacksam över att det gick över såpass snabbt. 2,5 dag ska man inte klaga över. *peppar peppar*

Tanken är även att det blir jobb imorgon, fredag.
En kort, men förmodligen intensiv avslutning, av den här ”vardagsveckan”. Som dessutom (med största sannolikhet) även kommer att bjuda på lite sushi till lunch..! 🙂

Att tänka på när man springa trail!

Nu är det snart 4 år sen jag förälskade mig i traillöpningen!
Ni som har hängt här ett tag vet att det var ganska brutal  ”love at first sight”, då jag började springa i skogen på vår/sommar 2012 och då inte alls särskilt långa pass. För att sedan tycka att det var en bra idé att anmäla mig till ett 18 km långt traillopp i september samma år (?!) Det är nog det mest galna jag har gjort i min löparkarriär… Men jodå, det gick ju det med. 😛

Jag älskar att inspirera andra, vad gäller trail !
Att upptäcka naturen,  njuta av den i ett snigeltempo med  ett par löparskor på fötterna; det finns inget bättre!
Därför blev jag så himla glad när jag såg Annas blogginlägg: ”Jag är nyfiken på traillöpning”.  Om hon bara visste vad mycket härligt som väntar. Ok, en del jobbigt också…! 😉

Trailporr och björnskräck
Magi, sen gick jag vilse…

IMG_7024

Hur härligt det än är, händer det (faktiskt) att man frågor sig vad tusan man håller på med.

  • När man plötsligt vurpar ensam i skogen och tackar högre makter att man inte skadat sig mer än genom ett par skrapsår, eller en öm handled/ömt knä.
  • När backarna aldrig tar slut och man bara svär över ens ”för små lungor” eller klena/brännande muskler.
  • När man ser fram emot en torr, fin, teknisk stig men möts av litervis av vatten och/eller lera. (Minns ni min mentala träning/citat: ”Embrace the mud!” Viktigt att komma ihåg för att inte sura ihop där mitt i skogen).
  • Det har (tack och lov) inte hänt så många gånger, men känslan när man inte riktigt vet vart man befinner sig… Tack och lov för eniro-kartan/mobilsändning… En dag är jag kanske inte ”just as lucky”…?
  • Känslan när man känner sig bevakad, när man är mitt ute i ingenstans. Björn, kanin, rådjur, zombi, varg, människa, spöke…??  Alla logiska och ologiska förklaringar dansar vilt i huvudet..

Sååå, nu när jag skrämt upp er… Haha Sorry! 😉
Här kommer mina bästa tips, från ett tidigare inlägg :

7 tips om traillöpning