Dagens plan!

Imorse när jag vaknade funderade jag på att ta bort inlägget från gårdagkvällen.
Tänkte att det kanske kändes flummigt, omoget, böligt och ”icke passande på en träningsblogg”. Men så upptäckte jag (till min stora förvåning) att jag hade massor av kommenterar nu på morgonen och blev alldeles varm i hjärtat över att ni bryr er. ❤ Därför får det ligga kvar… För jag vill ju att bloggen ska spegla livet och då inte bara när det är sådär fantastiskt. Livet är ju faktiskt så här också; Ibland har man RIKTIGA skitdagar!

Efter en hyfsat god natts sömn, känner jag att jag behöver (!) träna.
Planen för dagen är att ta med mig barnen till gymmet. Först köra lite styrka, med fokus på rygg och core och sedan kötta ur benen i spinningsalen efteråt.

= Hej endorfiner! (Hoppas jag)

Längtar egentligen efter en ordentligt skogspass (både jag och Love)
Men det får tyvärr bli en annan dag… Och styrka är ju nyttigt det också.

IMG_4123

Annonser

Hejdå September!

Idag lämnar vi ett fantaaastiskt September bakom oss!
Sett ur ett löparperspektiv har den dock inte varit fantastiskt. Trots det magiska (!) sensommarvädret har jag sprungit förvånansvärt lite (totalt 56 km…?!) och jag vet inte riktigt varför?
Istället har jag (omedvetet) kört betydligt mer styrka än vanligt och en del yoga. Det går väl i perioder det där; ibland ”fastnar” man lite mer i en träningsform, än det egentligen var tänkt.

Jag insåg häromdagen att det redan är en månad (!) sen jag sprang Bagheeras halvmara i Sälen.
Som jag längtar tillbaka; Jag blev totalt, fullständigt ”fjällbiten”! På något märkligt sätt känns det som det var igår, samtidigt som en evighet sedan. Men nya äventyr planeras… 😀

img_1753

I mitten av September sprang jag sedan Risveden terräng.
Inte alls samma känsla av lätthet som jag hade haft under fjälloppet, trots många vackra stigar och mer trail än tidigare år. Mådde riktigt dåligt, med huvudvärk och kräkningar, när jag kom hem. Revansch ett annat år. Kanske?

Hej Oktober!

Oktober då – Älskade månad (My second favorite, efter September)!
Jag hoppas att den kommer bjuda på lugn, ro och ett stilla sinne. Något som inte har infunnit sig, varken under Augusti eller September. Man borde väl vara utvilad efter semester och laddad inför hösten (?) men jag känner mig verkligen inte laddad.
Det enda jag har längtat efter är att vara ledig och njuta av fjällen i två veckor till. Såg att Katta hade lite samma känsla. Det kanske hör årstiden till?

Fjällvandring i Grövelsjön 2015. Ljuvligt (det också)!

Lyssna på kroppen!

Det känns nästan som jag ”tjatar” om mitt sätt att träna;
Det här med att jag (nästan) aldrig planerar, utan går på känslan för dagen. Jag har sagt det förr, men det är verkligen det sättet som fungerar för mig. Och det är ju det viktiga. Att man hittar det som funkar för en själv. Som gör att träningen blir av!
Att känna mig styrd och låst i träningen, får mig att tappa träningslusten helt. Hellre att det blir en ändring, än inget pass alls. Medan andra blir motiverade och drivna av att ha struktur på sin träning. Whatever works. 🙂

Och vara snäll mot sig själv!

Igår gick jag inte ens på känslan för dagen.
Mer känslan för STUNDEN. Ombytt och klar traskade jag rakt in i gymmets styrkedel, bland lösa vikter och skivstänger. För att bara få magkänslan:
”Nä, jag orkar inte det här idag...” Fortsatte förbi alla som stod där och lyfte och gick till yogasalen istället. La mig på en matta 5 minuter innan klassens början och hörde/kände när jag la ner huvudet:
”Nu gjorde du ett bra val. Tack!”  Varsågod, kroppen! ❤

img_8357

Uppföljning – Veckoplanering 38!

Jag försökte ju mig på att planera min träningsvecka förra veckan.
Här kommer uppföljningen. Dels känns det kul att själv se hur det faktiskt blev och sedan var det några läsare som var nyfikna på resultatet… 🙂

  • Måndag – Till stallet och ”sniffa häst” med äldsta sonen (as usual).
    Hur det egentligen blev: Japp, stallet blev det. Sonen red en ”tung” häst och var heeelt slut efter lektionen! Där stod jag på marken och önskade jag hade kunnat sitta upp själv och få henne att skärpa till sig…
  • Tisdag – (Ofrivillig) fotbollsmorsa. Eventuellt ett löppass efteråt. Om jag orkar (har väldigt svårt att komma ut om jag inte tränar direkt efter jobbet)…
    Hur det egentligen blev: Tja, efter mycket (!) frustration över (icke existerande?) fotbollsplanering(en) blev det istället ett löppass. Intervallstege som utmanade pannbenet! (Längre intervaller i början, kortare i mitten för att sedan blir längre på slutet igen. När man är som tröttast.
  • Onsdag – Global Mala Yoga for Peace”. 108 (!) solhälsningar för fred. En yogaklass på gymmet, som samtidigt pågår över hela världen. Klassen är gratis, men man får donera om man önskar och just deras insamling går till ”Läkare utan gränser”.
    Hur det egentligen blev: Yogapasset hade verkligen varit en bra grej, både för mig, men även pga att det gick till bra ändamål. Men jag var så himla trött att det blev en (oplanerad) vilodag istället.

img_2264

  • Torsdag – Löpning i någon form. Kanske långa tröskel-intervaller, om kroppen känns fräsch.
    Hur det egentligen blev: Sista-minuten-planerare och känslomänniska som jag är, blev det ett styrkepass på gymmet. Det där galna (idiotiska) benpassset där jag omedvetet gjorde ett galet PB. Som i sin tur gav mig träningsvärken från helvetet. Och först idag (tisdag) är jag i princip ”återställd”. Liite trycköm fortfarande. Helt overkligt!
  • Fredag – Eventuellt spinning, eller vila.
    Hur det egentligen blev:  Vila – utan diskussion!
  • Lördag – Långpass, ca 15-17 km, eller Liseberg (Kan det också räknas som långpass?)
    Hur det egentligen blev:  Definitivt den dagen träningsvärken peakade! Kände mig, på riktigt, handikappad. Låg mest i soffan och bad äldsta sonen hjälpa de yngre förmågorna med ditten och datten…  Tog en promenad med hunden på kvällen. Välbehövligt, men robotliknande gång.
  • Söndag – Löpning (långpass eller morgonjogg), 90 minuters yogapass eller Liseberg.
    Hur det egentligen blev: Liseberg – till barnens stora glädje! Vi var där när de öppnade, klockan 11 och gick hem när de stängde vid 20.00. Nio timmars promenad måste väl ändå räknas liiite som långpass. Typ-ish! 😉 För att inte tala om den mentala påfrestningen av att åka Helix (tror ingen har missat det nu?) Om ni, mot förmodan, har gjort det kan ni läsa om det i inlägget ”Att man ska (försöka) utmana sina rädslor”.

Om jag följer planen?

Tja… Som ni ser blir det inte alltid som man har tänkt.
Om jag är extraordinär var gäller att inte följa planen, kan jag nog inte svara på själv, eftersom jag bara har mig själv att jämföra med. Men det är nog oerhört sällan jag följer den detaljerat. I (väldigt?) grova drag, kan man nog säga att jag följer den… Eller? 😛

Vad säger ni? Följer ni (oftast) planer till punkt och pricka? 

En kropp som skriker vila, när huvudet säger träna!

Varför är det så svårt att vara i fas med sig själv?
Det händer ju (ganska) ofta att huvudet ber: ”Vi kan väl vila idag..?” när kroppen egentligen är frisk, hel och i behov av att röra sig! De där viktiga dagarna, när man behöver pusha sig själv lite extra, för det är då man behöver träningen som mest. Och det är då det (oftast) känns som bäst efteråt!

Det ologiska i en hjärnas logik.

Hur kan huvudet då få för sig att säga: ”Klart vi ska träna idag!” när kroppen är känns som en säck potatis? Det är tre dagar sedan jag sprang ett terränglopp och mådde skit! Och så sitter jag och kollar in eftermiddagens gruppträningspass, trots att jag knappt orkar hålla ögonen öppna. Ibland undrar jag faktiskt om hjärnan är lite dum i huvudet…! (Hm…Kan en hjärna vara dum i huvudet?)

Jag sov som en gris inatt (på ett bra sätt alltså) och vaknade med en riktigt bra, utvilad känsla! Just då. Ett par timmar senare kände jag mig helt slut (igen). Kroppen känns inte alls återhämtad efter helgen pärs. Jag tycker den är seg, trött och musklerna känns ”långsamma” på något sätt. Även när jag går.
För att inte tala om huvudet. Jag har ingen huvudvärk eller så, men hela hjärnan känns liksom totalt energilös. Förutom när den tillfälligt gör mun-mot-mun-metoden med sig själv och får för sig att den ska övertala kroppen att träna, då…(?!) 😛

För en gång skull; tacksam över VAB!

Idag ringde stora grabben till jobbet strax innan klockan 14 och ville bli hämtad från skolan.
Han mådde inget bra, sa han. Det blev alltså ett par timmar VAB på eftermiddagen. Och självklart är det synd om sonen (som nu ligger utslagen i soffan) men ska jag vara ärlig var det rätt skönt att jag fick kort(are) arbetsdag. Ett par timmars extra vila – Obeskrivligt nödvändigt!

Ikväll gör jag som Bosse Bus – chillar! 

katt