Lördag morgon och jag vaknade med en känsla av seghet.
Jag tänkte:”Det går nog över. Jag är ju definitivt ingen morgonmänniska!” Satte mig i bilen och åkte de 20 minuterna till starten. (Lagom långt. Hehe!) Väl där hämtade jag ut nummerlappen och gick in i min bubbla. Är inte direkt supersocial, när jag befinner mig på lopp.
Trots det stack jag in huvudet i ”Lonesomerunners-tältet” och hälsade på en handfull löpare som jag faktiskt (hör och häpna) har träffat och/eller har sprungit med tidigare. De frågade om jag var taggad och ärligt talat: Nej, det var jag inte. Jag kände mig fortfarande seg och sa att jag kommer se det här loppet som ett vanligt långpass.
När jag stod och tittade på målgången av de båda barnklasserna (1,5 och 3 km) och både rös och nästan lipade, pga av alla tappra ungdomar, hörde jag ett glatt: ”- Men heeej!”
Vände mig om och såg nog lite förvånad ut (även om det inte var min mening). En tjej kramade om mig och sa:
”- Ja, alltså du känner ju inte mig… Men jag läser din blogg!!”
Jag blev superglad och resten av samtalet är tyvärr lite som i dimma; minns inte vad vi pratade om. Hur som helst, så himla kul att ni som läser kommer fram och hälsar! 🙂
Startskottet gick och jag tassade iväg. Helt ok känsla, så långt.
Det var en hel del grusväg första km och även om det inte är särskilt kul, var det nog ganska bra för min del. Lättsprunget. Efter ett par km kom det ikapp en annan tjej och sa att även hon läste min blogg. Att hon tyckte den var så inspirerande, för att ”jag var en sådan som hon.” (Vanlig motionär). Jag blev superglad (igen) och började nästan känna mig lite som en kändis. Haha!
Jag hängde på henne och hennes kompis medan vi tog oss an en av årets nyheter; Den ”lilla väggen”. En rejäl stigning, som redan då (ca 4,5 km in i loppet) började suga musten ur mina ben. En annan tjej som befann sig i närheten sa strax efter vi hade tagit oss upp för den:
”- Väggen gick ju riktigt bra i år!” Jag förklarade att det där inte var den ”riktiga” väggen. Den kommer om ytterligare ca 2-3 km, fick hon veta och vi skrattade lite åt eländet…
Vid ca 7,5 km kom den – Den där berömda V.Ä.G.G.E.N.!
Jag förstår inte hur jag år efter år (!) ”lyckas” förtränga hur lång den är…?! Vid ett tillfälle kommer jag till en öppning, tittar åt vänster och ser en platå. ”Oj, redan uppe? Det gick ju ganska bra.” tänkte jag.
Men i nästa andetag tittade jag åt höger och insåg att, nähä…Jag var ju inte alls uppe. Bara att fortsätta uppför och få ännu mer mjölksyra i benen. Den där backen alltså… Det bränner verkligen, både i lår och vader!!
Väl uppe får man dock en otrolig utsikt!
Jag passade på att njuta en kort stund och tog ett foto. Under tiden hoppades jag att benen skulle återfå lite styrka och göra sig av med mjölksyran. Det gjorde de – i alla fall tillfälligt. Km 8 och 9 kändes faktiskt riktigt bra (och gick väl i ärlighetens namn lätt utför).
Utsikten åt enda hållet, uppe på Klevsjö Loft.
Lika bra som km 8 och 9 kändes, lika tung var känslan under km 10 och 11.
Det gick uppför, uppför och mer uppför, även om det inte var jättebrant. Svagt och långt uppförslut är faktiskt värre, om du frågar mig! Trots att det bitvis var väldigt vackert, var det svårt att ta in det när man är så trött.
Under de här km var det även en hel del (citerar hemsidan) ”lättlöpta km på grusväg”. Lättlöpta km?? Det lutade svagt uppför, var mest raksträcka (nästan det värsta som finns, om du frågar mig) och alltihopa avslutades med en superbrant backe. Branta backar på grusväg är definitivt jobbigare än branta backar i skog. Fötterna glider ju bara bakåt i singelgruset!
Vid den här backen utbrast jag:
”- Åh, herregud..?!” precis när jag såg den. Precis där stod det funktionärer och bjöd på vätska. De skrattade bara åt min reaktion. Jag förklarade att det var fjärde gången jag sprang loppet och varje gång (ungefär vid just den här delen av loppet) frågade jag mig själv varför jag gör det. Det är ju så…sjukt…jobbigt!
På toppen av grus-uppförsbacken sticker banan av åt vänster, in på en smal stig.
”Nu kommer belöningen!” tänkte jag. Jag älskar den svaga utförslöpningen genom naturreservatet som följer här. Döm till min förvåning att första 500 meterna var mer eller mindre kalhygge?! Inte alls det där vackra som jag mindes… Jag tappade modet lite grann och svor över alla j***a skogsägare som tar ner skog överallt.
Strax därefter tätnade skogen och jag kom in i den (i mina ögon) vackraste km i Risveden-loppet! Magisk trollskog.
När man vid ca 12-13 km kommer ut vid en gård, visade det sig att de hade tagit ner mer skog (?!) och dessutom lagt ut 3-5 cm stora singelstenar på den tidigare mjuka skogsvägen. Jag kände hur jag blev irriterad igen… Benen var tunga, tankarna var tunga! Och så en massa stora jävla stenar, som man knappt kan springa på, som krydda på moset?!
Återigen in på stig och någonstans vid alla spänger vid ca 13,5 km fick jag stanna för att…kräkas (?!) Vad kom den känslan ifrån, plötsligt…? Det kom nästan ingenting, heller. Pyttelite galla, men jag kände hur magen inte alls var i fas.
Inte benen heller. Eller andningen… F*n också! Ulkade ett par gånger till för att se om kroppen verkligen inte ville få upp något, men nope. Den verkade nöjd. For now…
Kan man göra något annat än att älska den här sträckan, vid ca 11 km? ❤
Runt 14 km passerade jag en tjej, omgiven av funktionärer.
Hon hade snubblat och ramlat med ansikte och axel före. Tur i oturen att det var mjuka stigar och jag håller tummarna för att det gick bra för henne!
Strax efter blev det någon km grusväg igen. Tidigare år har jag uppskattat de här sträckorna. I år avskydda jag dem. Hårt, enformigt, tråkigt och jobbigt!
Vid 15 km var det dags för årets 2:a överraskning /nyhet vad gäller banan.
Mer stiglöpning! Snitslarna vek av in i skogen och ingen var gladare än jag. Det är ju synd att säga att tempot ökade, men hjärnan fick i alla fall något att fokusera på, istället för att mata grusväg. Det var dessutom en riktigt vacker sträckning, där jag i normala fall hade njutit ordentligt av de mjuka, mossiga ”djurstigarna”.
Nu började jag, här någonstans, istället tänka negativa tankar om andningen.
”Jag kan ju inte utvidga bröstkorgen så mycket som jag vill? Varför känns det som att jag inte får något syre? Inte ens när jag går?! Om jag håller upp sport-bh känns det kanske bättre? Är den för tight? Är det ansträningsastma?”
Sista 3-4 km var ett rent helvete och gick på pannben.
Jag SKA i mål! Om jag så ska gå hela vägen. Och jodå, gick jag gjorde jag. Ganska mycket, men jag försökte få in lite löpning däremellan.
Vid 16 km såg jag att en ambulans hade tagit hand om en yngre kille 😦 Där kände jag bara tacksamhet över att kroppen faktiskt orkade ta sig framåt, oavsett tempo. Tack kroppen!
Jag lyckades nog få till något som åtminstone kan liknas vid en spurt, sista 300 meterna.
Jag såg i ögonvrån att en herre var på väg i kapp. I helvete heller?! Kroppen svarade, men var på väg att kräkas (igen) när jag hade passerat mållinjen.
Ca 6-7 minuter långsammare än förra året.
Men å andra med två betydligt mer tekniska sträckningar, som förra året var grusväg och som nu istället var kuperad, teknisk stig. Så egentligen ska jag nog vara nöjd. Det är nog inte så mycket tempot som irriterar mig, utan mer känslan av att kroppen var så otroligt trött, tung och flåsig…! 😦
Men ändå – Jag tog mig i mål. Inget fel på pannbenet i alla fall! Synd bara, att inte kroppen samarbetade.
Rund är också en form - Trail & Träning 