Hejdå September!

Idag lämnar vi ett fantaaastiskt September bakom oss!
Sett ur ett löparperspektiv har den dock inte varit fantastiskt. Trots det magiska (!) sensommarvädret har jag sprungit förvånansvärt lite (totalt 56 km…?!) och jag vet inte riktigt varför?
Istället har jag (omedvetet) kört betydligt mer styrka än vanligt och en del yoga. Det går väl i perioder det där; ibland ”fastnar” man lite mer i en träningsform, än det egentligen var tänkt.

Jag insåg häromdagen att det redan är en månad (!) sen jag sprang Bagheeras halvmara i Sälen.
Som jag längtar tillbaka; Jag blev totalt, fullständigt ”fjällbiten”! På något märkligt sätt känns det som det var igår, samtidigt som en evighet sedan. Men nya äventyr planeras… 😀

img_1753

I mitten av September sprang jag sedan Risveden terräng.
Inte alls samma känsla av lätthet som jag hade haft under fjälloppet, trots många vackra stigar och mer trail än tidigare år. Mådde riktigt dåligt, med huvudvärk och kräkningar, när jag kom hem. Revansch ett annat år. Kanske?

Hej Oktober!

Oktober då – Älskade månad (My second favorite, efter September)!
Jag hoppas att den kommer bjuda på lugn, ro och ett stilla sinne. Något som inte har infunnit sig, varken under Augusti eller September. Man borde väl vara utvilad efter semester och laddad inför hösten (?) men jag känner mig verkligen inte laddad.
Det enda jag har längtat efter är att vara ledig och njuta av fjällen i två veckor till. Såg att Katta hade lite samma känsla. Det kanske hör årstiden till?

Fjällvandring i Grövelsjön 2015. Ljuvligt (det också)!

Annonser

Nästa äventyr – Österlen Lyser, halvmaraton!

God morgon! Vad tror ni om att springa på skånska Österlen i November? 
Det är lite som att be om det, va…? Risken att det kommer regna och blåsa storm, känns rätt överhängande. Eller kanske t.o.m. snööö…
Trots det sa det ”klicke-li-klick” på tangentbordet för någon vecka sedan, efter lite facebookchattande. Nästa (inplanerade) äventyr blir alltså en halvmara på skånska landsbygden. Tänk att man är så lättövertalad…?! 😛

Starten går inte förrän efter mörkrets inbrott, så pannlampan ska definitivt få nya, fräscha batterier innan dess!
Loppet då, undrar du kanske? Det blir Österlenmaran,som är en del av Österlen Lyser.

Märkligt nog ser jag verkligen fram emot det här loppet, trots riskerna ovan och det faktum att jag fortfarande är rätt mörkrädd (hur tänkte jag här egentligen?) Eller tja… Fast kanske inte så märkligt ändå, när jag tänker efter:

  1. Jag får springa! Bara det! Det är inte så bara.
  2. Jag får träffa (nästan) alla tjejerna från Sälen-äventyret igen. YAY! (Men vi kommer sakna dig, Ida!) 😦
  3. Att tillsammans får vi uppleva en halvmara full med marschaller, lyktor och eldar längs vägen, känns som en fantastiskt häftig upplevelse!

Är det någon annan som befinner sig i närheten och som är sugen på att hänga på – Bara gör´t så ses vi! 

osterlenlyster

Foto: Funbeat.se

Jag tror att jag vill göra slut…

Sviterna efter helgens lopp då. (Några av er som följer mig på instagran, vet kanske redan).
Jag lyckades ta mig hem från Sjövik, men så fort jag kom innanför dörren fick jag rusa till toaletten och kräkas.
Efter det lyckades jag, på något magiskt sätt, ändå duscha av mig (tack och lov) fast då sittandes i duschen. För strax efter fick jag världens huvudvärk. Försökte äta flertalet gånger, men fick inte behålla någonting. Inte ens vatten. Kräktes ytterligare ett par gånger innan jag somnade, helt utmattad.

Efter att ha sovit ca 1,5 timme, först då kunde jag äta och fick behålla det jag åt. Det blev inget avancerat, utan jag försökte vara snäll emot magen; vitt rostbröd med ost + vindruvor och lite chips. Inte lika bra som ”riktig” mat, men bättre än inget…

De har en av de snyggaste medaljerna jag sett! 

img_1984


Vad det är som gör att jag mår så här dåligt efter just Risveden-loppet?

För det är nästan bara efter det här loppet som jag får huvudvärk och kräks…?!
Att det är tuffare? Mer kuperat, fler höjdmeter och/eller mer teknisk, vilket gör att kroppen tar fullständigt slut…?
Fast jag tycker ju ändå att kroppen kändes mer slutkörd, efter ultraloppet i juni och då mådde jag ju inte så här dåligt…

En annan sak slog mig. Det är ju faktiskt bara två veckor sedan (jag trodde faktiskt att det var tre!) som jag sprang en halvmara i fjällen. Som för övrigt kändes helt magisk och var en rejäl utladdning! Kanske var det inte helt rättvist att ställa så här höga krav på kroppen, så nära inpå…?

Det var 4:e gången jag sprang det här loppet. Just nu känns det som att jag inte kommer springa det här loppet en 5:e gång. Risveden – Jag är hemskt ledsen, men jag tror faktiskt att jag vill göra slut…

Någon som har haft samma bekymmer med migrän/illamående, som har några tips?
De tas tacksamt emot!

Race report – Risveden terräng 2016!

Lördag morgon och jag vaknade med en känsla av seghet.
Jag tänkte:”Det går nog över. Jag är ju definitivt ingen morgonmänniska!”  Satte mig i bilen och åkte de 20 minuterna till starten. (Lagom långt. Hehe!) Väl där hämtade jag ut nummerlappen och gick in i min bubbla. Är inte direkt supersocial, när jag befinner mig på lopp.
Trots det stack jag in huvudet i ”Lonesomerunners-tältet” och hälsade på en handfull löpare som jag faktiskt (hör och häpna) har träffat och/eller har sprungit med tidigare. De frågade om jag var taggad och ärligt talat: Nej, det var jag inte. Jag kände mig fortfarande seg och sa att jag kommer se det här loppet som ett vanligt långpass.

När jag stod och tittade på målgången av de båda barnklasserna (1,5 och 3 km) och både rös och nästan lipade, pga av alla tappra ungdomar, hörde jag ett glatt: ”- Men heeej!”
Vände mig om och såg nog lite förvånad ut (även om det inte var min mening). En tjej kramade om mig och sa:
”- Ja, alltså du känner ju inte mig… Men jag läser din blogg!!
Jag blev superglad och resten av samtalet är tyvärr lite som i dimma; minns inte vad vi pratade om. Hur som helst, så himla kul att ni som läser kommer fram och hälsar! 🙂

Startskottet gick och jag tassade iväg. Helt ok känsla, så långt.
Det var en hel del grusväg första km och även om det inte är särskilt kul, var det nog ganska bra för min del. Lättsprunget. Efter ett par km kom det ikapp en annan tjej och sa att även hon läste min blogg. Att hon tyckte den var så inspirerande, för att ”jag var en sådan som hon.” (Vanlig motionär). Jag blev superglad (igen) och började nästan känna mig lite som en kändis. Haha!

Jag hängde på henne och hennes kompis medan vi tog oss an en av årets nyheter; Den ”lilla väggen”. En rejäl stigning, som redan då (ca 4,5 km in i loppet) började suga musten ur mina ben. En annan tjej som befann sig i närheten sa strax efter vi hade tagit oss upp för den:
”- Väggen gick ju riktigt bra i år!”  Jag förklarade att det där inte var den ”riktiga” väggen. Den kommer om ytterligare ca 2-3 km, fick hon veta och vi skrattade lite åt eländet…

Vid ca 7,5 km kom den – Den där berömda V.Ä.G.G.E.N.!
Jag förstår inte hur jag år efter år (!) ”lyckas” förtränga hur lång den är…?! Vid ett tillfälle kommer jag till en öppning, tittar åt vänster och ser en platå. ”Oj, redan uppe? Det gick ju ganska bra.” tänkte jag.
Men i nästa andetag tittade jag åt höger och insåg att, nähä…Jag var ju inte alls uppe. Bara att fortsätta uppför och få ännu mer mjölksyra i benen. Den där backen alltså… Det bränner verkligen, både i lår och vader!!

img_1968

Väl uppe får man dock en otrolig utsikt!
Jag passade på att njuta en kort stund och tog ett foto. Under tiden hoppades jag att benen skulle återfå lite styrka och göra sig av med mjölksyran. Det gjorde de – i alla fall tillfälligt. Km 8 och 9  kändes faktiskt riktigt bra (och gick väl i ärlighetens namn lätt utför).

Utsikten åt enda hållet, uppe på Klevsjö Loft.

img_1967

Lika bra som km 8 och 9 kändes, lika tung var känslan under km 10 och 11.
Det gick uppför, uppför och mer uppför, även om det inte var jättebrant. Svagt och långt uppförslut är faktiskt värre, om du frågar mig! Trots att det bitvis var väldigt vackert, var det svårt att ta in det när man är så trött.

Under de här km var det även en hel del (citerar hemsidan) ”lättlöpta km på grusväg”. Lättlöpta km?? Det lutade svagt uppför, var mest raksträcka (nästan det värsta som finns, om du frågar mig) och alltihopa avslutades med en superbrant backe. Branta backar på grusväg är definitivt jobbigare än branta backar i skog. Fötterna glider ju bara bakåt i singelgruset!

Vid den här backen utbrast jag:
”- Åh, herregud..?!” precis när jag såg den. Precis där stod det funktionärer och bjöd på vätska. De skrattade bara åt min reaktion. Jag förklarade att det var fjärde gången jag sprang loppet och varje gång (ungefär vid just den här delen av loppet) frågade jag mig själv varför jag gör det. Det är ju så…sjukt…jobbigt!

img_1966

På toppen av grus-uppförsbacken sticker banan av åt vänster, in på en smal stig.
”Nu kommer belöningen!” tänkte jag. Jag älskar den svaga utförslöpningen genom naturreservatet som följer här. Döm till min förvåning att första 500 meterna var mer eller mindre kalhygge?! Inte alls det där vackra som jag mindes… Jag tappade modet lite grann och svor över alla j***a skogsägare som tar ner skog överallt.
Strax därefter tätnade skogen och jag kom in i den (i mina ögon) vackraste km i Risveden-loppet! Magisk trollskog.

När man vid ca 12-13 km kommer ut vid en gård, visade det sig att de hade tagit ner mer skog (?!) och dessutom lagt ut 3-5 cm stora singelstenar på den tidigare mjuka skogsvägen. Jag kände hur jag blev irriterad igen… Benen var tunga, tankarna var tunga! Och så en massa stora jävla stenar, som man knappt kan springa på, som krydda på moset?!

Återigen in på stig och någonstans vid alla spänger vid ca 13,5 km fick jag stanna för att…kräkas (?!) Vad kom den känslan ifrån, plötsligt…? Det kom nästan ingenting, heller. Pyttelite galla, men jag kände hur magen inte alls var i fas.
Inte benen heller. Eller andningen… F*n också! Ulkade ett par gånger till för att se om kroppen verkligen inte ville få upp något, men nope. Den verkade nöjd. For now…

Kan man göra något annat än att älska den här sträckan, vid ca 11 km? ❤

img_1965Runt 14 km passerade jag en tjej, omgiven av funktionärer. 
Hon hade snubblat och ramlat med ansikte och axel före. Tur i oturen att det var mjuka stigar och jag håller tummarna för att det gick bra för henne!
Strax efter blev det någon km grusväg igen. Tidigare år har jag uppskattat de här sträckorna. I år avskydda jag dem. Hårt, enformigt, tråkigt och jobbigt!

Vid 15 km var det dags för årets 2:a överraskning /nyhet vad gäller banan.
Mer stiglöpning! Snitslarna vek av in i skogen och ingen var gladare än jag. Det är ju synd att säga att tempot ökade, men hjärnan fick i alla fall något att fokusera på, istället för att mata grusväg. Det var dessutom en riktigt vacker sträckning, där jag i normala fall hade njutit ordentligt av de mjuka, mossiga ”djurstigarna”.

Nu började jag, här någonstans, istället tänka negativa tankar om andningen.
”Jag kan ju inte utvidga bröstkorgen så mycket som jag vill? Varför känns det som att jag inte får något syre? Inte ens när jag går?! Om jag håller upp sport-bh känns det kanske bättre? Är den för tight? Är det ansträningsastma?”

Sista 3-4 km var ett rent helvete och gick på pannben.
Jag SKA i mål! Om jag så ska gå hela vägen. Och jodå, gick jag gjorde jag. Ganska mycket, men jag försökte få in lite löpning däremellan.
Vid 16 km såg jag att en ambulans hade tagit hand om en yngre kille 😦 Där kände jag bara tacksamhet över att kroppen faktiskt orkade ta sig framåt, oavsett tempo. Tack kroppen!
img_1984

Jag lyckades nog få till något som åtminstone kan liknas vid en spurt, sista 300 meterna.
Jag såg i ögonvrån att en herre var på väg i kapp. I helvete heller?! Kroppen svarade, men var på väg att kräkas (igen) när jag hade passerat mållinjen.

Ca 6-7 minuter långsammare än förra året.
Men å andra med två betydligt mer tekniska sträckningar, som förra året var grusväg och som nu istället var kuperad, teknisk stig. Så egentligen ska jag nog vara nöjd. Det är nog inte så mycket tempot som irriterar mig, utan mer känslan av att kroppen var så otroligt trött, tung och flåsig…! 😦

Men ändå – Jag tog mig i mål. Inget fel på pannbenet i alla fall! Synd bara, att inte kroppen samarbetade.

 

Dagen efter raceday!

Ni som följer mig på instagram, kanske redan har koll på att jag tävlade igår (igen).
Risveden Terräng – 18,6 km kuperat, teknisk terräng.
Herregud, jag tvivlade många gånger om jag skulle ta mig i mål eller inte! Trött och seg kropp, som är ännu mer trött och seg idag. Race rapport kommer, jag måste bara återuppliva kroppen först! Och sätta ord på alla känslor som jag hade under dagen.

Har ni haft en bra helg? 🙂

Innan loppet var jag förvisso otaggad, men ändå relativt pigg.