Racerapport! Hallands ultra – Del 2

Läst först:   Racerapport Hallands Ultra Del 1. 🙂

Vid 30 km var det slut på den ”snälla”, (relativt) platta resan.
Backe, backe och lite mer backe. I princip bara uppför, ”såklart”. Här fanns även den första backspurttävlingen på ca 1,5 km. ALDRIG I LIVET! Haha! Kanske fick jag jumbopriset här?
Men den mentala dippen var i alla fall över och jag kände mig relativt pigg igen. Sprang lite grann där det var platt eller nedför och försökte gå på raskt uppför. Kände mig ganska stark här och fokuserade på nästa stopp (för att få sippa mer cola). 😛

Strax innan 36 km passerades vi av två tjejer som ropade:
”Kom igen, ni är snart framme!” De antog nog att vi (liksom dom) var inne på vår sista km, då sista sträckan sprangs två gånger. Det var vi ju inte. Lite knäckande att inse att de hade typ 800 meter kvar, medan vi hade 14.800 meter kvar. Kände mig långsammast i världen, där och då!

img_0389

Försökte samla mod och jävlar anamma och sa vid 36 km-depån (där man även kunde se målet… Fy tusan, vad mentalt jobbigt!):
”-Har jag kommit så här långt SKA jag bara i mål, om jag så ska krypa!” Funktionärerna och några ultralöpare sa att jag hade helt rätt inställning.
”- Vad kan vi ha kvar? 14 km, så ca 2 timmar?” sa jag till mitt sällskap.
”- Två timmar är vad vi springer det på en bra träningsdag”, sa plötsligt en av orienteringssnubbarna.
Jag och mitt sällskap tassade iväg och vi började diskutera den där sista meningen. Hur kan det ta två timmar för gasellsnabba orienterare att springa 14 km?! Det känns ju helt overkligt!

Mina sista ”happy thoughts”!

Nästkommande 3-4 km ner mot Torvsjön rullade ändå på hyfsat, även om jag började bli rejäl trött.
Försökte peppa mitt sällskap som sa att det kändes jobbigt att vi fortfarande skulle ha 7 km kvar, när vi nådde nästa depå.
”-  Vi får tänka halva sträckan. 3,5 km går ju jättefort! Och sedan är det bara 3,5 km kvar till mål. Det kommer gå bra”, sa jag. Just då kände jag verkligen så. Att ett fåtal km var överkomligt.

img_0390

Strax därefter kom dock nästa mentala dipp. Det kändes återigen som att vi gick och gick men inte kom någonstans. Depån vid 43 km kom aldrig. Vi började fundera på om vi hade varit ute så länge att funktionärerna hade packat ihop och gått hem…??

Räddad av nötcreme!

Mitt i skogen möttes vi av branta trappor!
Jag försökte tänka positivt, även om luften gick ur mig lite. ”Ok, Malin. Trappor är lättare än branta backar utan trappsteg!” Kroppen höll inte riktigt med… Flåsade som en älg när jag kom upp och började få svårt att andas / hade ont (?!) i lungorna när jag försökte ta djupa andetag.
På toppen stod två stora plastspåsar. En med uppätna nötcreme och en med oöppnade nötcreme. Tur för oss att det fanns några oätna kvar på botten. Satte mig på bänken som fanns där och smaskade i mig dem.

img_0388

Någonstans vid maradistansen började jag svettas igen.
Något jag knappt hade gjort på hela loppet, trots att jag bäljade i mig både resorb och vatten. Behövde dessutom kissa för första gången vid ungefär samma sträcka. Såg det som positiva reaktioner från kroppen. För jag BEHÖVDE fokusera på det positiva.

Bara smärta…!!

I övrigt gjorde det nämligen ont – ÖVERALLT! Ok, nu ljuger jag. Från midjan och uppåt var det ok. Men allt nedanför midjan gjorde ont. Muskler, senor, skavsår, blåsor, tryckömma fötter. Fötterna… Alltså, jag försökte hela tiden planera vart jag satte ner dem. Minsta lilla felsteg, rot, sten eller snubbling (vilket var tvunget att resultera i en parering) gjorde sååå jäkla ont!

Bokskogarna här var magiska! Ändå hade jag svårt att ta in allt det vackra.
Fokuset sista 7-8 km var bara att fortsätta framåt. Kroppen skrek på alla sätt den kunde, att jag skulle stanna. Sätta mig ner. Viiiiila! (Vilket jag gjorde några gånger, vilket egentligen bara var korkat, då det inte gjorde någonting lättare)…!

(Försöker le…)

img_0387

Hallucinationer…?!

Vid backspurt nr 2 (som kändes ännu mindre troligt, än den första!) hände något läskigt.
Vi längtade ihjäl oss efter sista depån, men den kom ju aldrig. Ovanför spurtbacken såg jag plötsligt något/någon som rörde sig. H*n gick fram till backen, tittade ner på oss och satte sig sedan ner på huk.
”- Titta! Där sitter någon där uppe. Vi är nog framme vid depån!” utbrast jag glatt. Mitt sällskap tittade uppåt, men förstod ingenting. Han såg inte någon. När vi kom upp för backen, såg jag inte heller någon (längre). Men jag var ju säker på att jag hade sett någon gå där…?! Creepy mindgames…? 😮

Jag tappade räkningen på hur många gånger jag började gråta sista halvmilen. Känslorna var på utsidan och ett SMS från sambon vid typ 47 km (då jag borde varit i mål) fick mig att storböla. ORKADE INTE SVARA!! Bara…gå….mot…mål…nu…! Ett steg till, ett steg till. Vill inte, orkar inte. Men måste!

img_0386

Dagen innan loppet hade jag (smått ironiskt nog) sagt:
”Har man bara tagit sig till 45 km ska det ju väldigt mycket till att man ska ge upp.”  När jag nu befann mig ca 2 km från mål var det en liten del av mig som tänkte just så.
”Nä, jag sätter mig ner här. Jag skiter i det här nu. Jag orkar verkligen inte. Det är inte roligt längre!”  Nu dagarna efter förstår jag inte alls hur jag kunde tänka så. Med 2 km kvar. Det är ju ingenting. Tänk vad fort man förtränger hur jobbigt det är/var…?! 😛

Tro alltid på en orienterare!

När vi hade lite drygt 1 km kvar, kom det två funktionärer gående.
Nu kommer de och letar efter oss, tänkte jag och fnissade lite (för första gången på mååånga km)! Lite nya människor gjorde gott för humöret och sista km gick något snabbare (Dvs snigelsnabbt). Tiden på sista halvan är (jämfört med första 25 km) nästan pinsamt långsam! Men jag skyller dels på den kuperade, tekniska terrängen. Nästa gång en gasellsnabb orienterare säger att det tar två timmar för dem att springa en slinga, kommer jag inte fundera över varför. Jag lovar!
Men framför allt är jag ju inte tränad för 50 km. Vårens träningsupplägg har ju inte alls blivit som jag hade tänkt mig.

Jag är Ultra!

Lyckades ändå få till en oerhört stel, (något som åtminstone kan liknas vid en) spurt 100 meter innan mål. Sedan dog jag ultradöden på gräsmattan! För att ett par minuter senare återfödas på nytt. Såååå jävla stolt över mig själv, min kropp och mitt (delvis svajande) pannben! Jag…är…ultra!! 😀

img_0396

Annonser

43 thoughts on “Racerapport! Hallands ultra – Del 2

  1. Ping: Jag tror att jag vill göra slut… | Rund är också en form - Trail & Träning

  2. Ping: Önskeinlägg: Så börjar du med fjällöpning! | Rund är också en form - Trail & Träning

  3. Ping: Transportlöpning med extra allt – Yoging

  4. Ping: Långpass – När man råkar springa längre än det var tänkt! | Rund är också en form - Trail & Träning

  5. Ping: Bucketlist Juni – Hur gick det? | Rund är också en form - Trail & Träning

  6. Fy tusan vilket lopp och vilket pannben du har 💪👏👏👏👏👏
    Jag är tokimponerad av dig och ditt lopp. Vilken utmaning. Vilken prestation. Jag både lider och gläds med dig. Grymt bra jobbat!

  7. Ping: Efter löparfokus kommer längtan till gymmet! | Rund är också en form - Trail & Träning

  8. Äntligen har jag haft tid att läsa din race-report! Så underbart roligt och bra skrivet! Konstigt nog blir jag inspirerad. Men så är jag lite störd…

  9. Sjukt imponerande! Blir konstigt nog riktigt springsugen när jag läser om alla krämpor och grejer, hehe… Men fy vad läskigt med hallucinationer!

  10. AAH jag är så omåttligt imponerad!! Och tänker att trots att jag är störtkär i löpningen just nu så har jag ändå det bästa framför mig, det inser jag ju när jag läser sånt här. Att springa ett ultralopp har stått på min bucketlist ända sedan jag var 12, och jag tror bannemig att jag ska anmäla mig till Halland nästa år om jag klarar min mara i höst 😀

  11. Grattis till Ultra!
    Jag kutade också, och sista 20 km var minst sagt brutala. När jag kom in en bit i back”spurt” 2, så bara skrattade jag. Den stigningen var helt absurd. Men ett halt fantastiskt lopp, och suveränt väder!

  12. Åh jäklar vad grymt! HÄftigt! STORT GRATTIS!!! Vilken mental resa det verkar vara alltså (ja, fysisk också, haha). Tror inte jag skulle klara det, men man klarar ju mer än man tror.
    Otroligt impad hursomhelst! Grattis igen!

  13. Stort grattis! Du gjorde det! Och det ser ut att vara ett lopp i härliga omgivningar. Jättefina bilder! Jag har själv prickat in ett 50 km:s traillopp i augusti, och det känns otroligt skrämmande. För två år sedan sprang jag ett lopp på drygt 50 km, men det var inte alls lika kuperat som det jag min knäppskalle nu har tänkt ge mig in på.

  14. Vilken fantastisk racereport, Malin – och vilken fantastisk bedrift! Du är så sjukt mycket ultra!! Mycket, mycket mer ultra än de som tassade igenom loppet på halva tiden, för du har ju verkligen övervunnit smärta, tvivel och hallucinationer (läskigt!).

  15. Jaaa du är ultra och ska vara så jäkla stolt över dig själv, fasiken vad bra!!!! Jag kan knappt tänka vilken smärta i kropp och fötter, fyy!!
    Kram

  16. Heja heja! Grymt bra! Så sugen jag blev, banstreckningen verkar ju hur bra som helst, ja minus de där backarna då… Hoppas träningsvärken går över bums.

  17. Grymt bra kämpat! Jag kan riktigt känna hur trött du var de sista kilometrarna, och fy vad läskigt det måste varit att se folk som inte fanns där… Detta blir helt klart målet för 2017 för min del, det verkar vara ett fantastiskt lopp! PS. Hur går det att gå i trappor nu dagarna efter? 😉

  18. Man klarar mer än man tror! Och man lär sig av allt man går igenom. Dessutom sprang du förbi ”min” fina sjö (Torvsjön) och i den fina skogen. Bara det är värt stela ben. 😉

  19. Du är så grym!!!!! Super imponerad att du tog dig igenom! Det är verkligen inte alla som klarat denna distans till fots, även utan alla backar. För ja, du är verkligen ultra!!

  20. Ping: Racerapport! Hallands ultra – Del 1 | Rund är också en form - Trail & Träning

  21. Först och framstående, starkt jobbat! Du fångade upplevelsen oerhört träffsäkert. Har läst båda delarna och cliffhangern kom precia vid rätt tillfälle, bra retorik!
    Jag kände exakt likadant under loppet.. Nu tänker jag mer, nästa år! Återigen, var enormt stolt över dig själv! 🙂

  22. Fantastisk läsning med hög igenkänningsfaktor men framför allt – BRA JOBBAT! Det ser ju otroligt fint ut på bilderna, blir sugen på att springa där själv…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s