Varför tränar ni?

Jag mätte mig idag, för första gången på över 3 månader.
Det kunde ju varit bättre, men det kunde ju varit sämre också. Inte så stor skillnad. ”Mest” hade det hänt på stussen.

Bröst: 96 cm

Midja: 78 cm

Stuss: 97 cm

Lår: 58 cm

Jag vet varför:
1.  Det hände mest i början just för att jag gick för nyförlöst 3-barnsmamma till att träna ca 3 gånger i veckan. 

2.  Det händer inte lika mycket längre, just för att jag inte förändrat kosten (nämnvärt).

3.  Jag har varit sjuk i dryga 3 veckor i november, vilket gjorde att träningen blev lidande.

4.  Jag har inte kört lika mycket löpning som i somras, vilket jag tror fungerar riktigt bra som fettförbrännare på mig.

Det kanske låter som en klyscha, men jag tränar ju egentligen inte för att gå ner i vikt, utan för att bli starkare, få bättre kondis och må bra. Det är ju dessutom roligt att köra slut på sig själv! 🙂

Viktminskningen är bara ett litet plus i kanten. För visst fanns (och finns) det några extra kilon att bli av med.

Hur svårt kan det va´…?!

Tidigare i år försökte jag klara 100 armhävningar efter x antal veckor. Det gick helt klart framåt, med tanke på att jag från start knappt klarade 3 stycken på tå…. Hi hi!
Till slut blev jag uttråkad av att bara köra armhävningar dagarna i ända, så det rann ut i sanden.

Jag blev lite imponerad efter att ha titta på på tranahemma.se  där man skriver om ”Enkla övningar för starka armar”. Man fortsätter med att man åtminstone ska klara 50-100 på en gång… What? Enkla övningar, my ass! :-O

Vill jag (och ni) ha ett tuff-t/are mål kan jag ju försöka ge mig på detta istället:

Armhävning med klapp. Eller…

Jag menar. Ta den sista här t.ex. Armhävningar när man står på händerna…
(För att citera Linda bengtzing): Hur svårt kan det va´…?!

Korta intervaller, men saknar utelöpningen!

Jag saknar verkligen att springa ute, men tyvärr är det nog bara att inse faktum: Jag är för mörkrädd för att våga. T.o.m. här ute i ingenstans där det inte finns några människor, utan bara rådjur och annat, går jag på HELSPÄNN! 😛

Igår blev det korta intervaller på löparbandet istället. Uppvärmningsjogg i dryga 7 minuter och sen 8 repetitioner med 1 minut i 4,35-tempo, med 30 sekunder vila mellan varje.
Konstigt nog blev det inte jobbigare och jobbigare mot slutet, utan 3:e, 6:e och 8:e kändes riktigt sega. Däremellan var känslan helt ok, även om det naturligtvis var tufft! Det berodde nog mer på hur det ”flöt på” i steget tror jag.

Jag är i alla fall jättenöjd med 4,35-tempot. Det är t.o.m. lite bättre än de korta intervaller jag körde sist, då jag hamnade på mellan 4,40 och 4,50 ungefär. Det artar sig. Hoppas det ”släpper” och att jag så småningom får upp tempot på längre sträckor också. 🙂

Efter löpningen blev det lite styrka på gymmet:

• Benpress 58,5 – 45 – 45 kg: 1×12 + 2×20 rep
• Bencurl 31,5 kg: 3×12 rep.
• Inre lårpress 31,5 kg: 2×15 rep.
• Yttre lårpress 31,5 – 25 kg: 2×15 rep.
• Tricepscurl 18 – 11 kg: 2×15 rep.
• Bröstpress (maskin): 18-18-11-11 kg: 4×12 rep.

Stående attacker och styrka armar

Innan spinningpasset igår hade jag lite ”dötid” över och passade på att köra bisceps, triceps och axlar. Jag vet inte när jag körde det samtidigt sist, men det är lääängesen!
Herre jösses, vad tok-jobbigt det var?! Armarna var som spagetti efteråt:

* Triceps-curl (maskin) 11,5 kg: 3 x 12 rep.
* Bisceps-curl (maskin) 11,5 kg: 3 x 10 rep.
* Axelpress (maskin) 18 kg: 3 x 12 rep.

Sen var det dags för spinning 45 min. Samma som sist, där bl.a. stående attacker är med.
Första tredjedelen av passet fokuserades på klättring, sen var mittendelen fart och sista delen attacker. Riktigt, riktigt jobbigt att pressa sig med stående attacker* när man är som tröttast…! 😛
Min puls var uppe som max 198 slag/min, ca 95 % av maxpuls. Jag var lagom darrig när nedvarvningen började. Jobbigt men skönt!

* Stående attacker – Tänk klättringsposition, men tyngdpunkten något längre fram och sen högre frekvens/tempo på benen. 

Spegel = Ego-boost!

Jag måste erkänna att när jag började träna var jag lite ”allergisk” mot speglar. Jag tyckte inte om att se mig själv och ställde mig därför ofta långt bak.
Nu står jag, inte längst fram, men nästan och gärna ute på ena kanten av salen för att se mig i spegeln. Det är ju perfekt och se hur man utför rörelserna!

Häromdagen när jag körde ”svingen” med Kettlebellen så var det nästan ”ego-boostande” att se sig själv i spegeln ju. Grym känsla när man såg hur hårt kroppen jobbade och hur bra det kändes! 🙂

Så till alla er som är nya (eller ”gamla”): Ställ er framför spegeln. Rekommenderas!