Jotunheimen – Dag 4 & 5!

Läs också: Fjällvandring Jotunheimen – Dag 1 & 2

Läs också: Fjällvandring Jotunheimen – Dag 3

Efter den mentalt dränerade höjdskräcks-pärsen på onsdagen, valde vi att ta en extremt lugn fjärde dag. Tältplatsen var sådär fullkomligt 100 % magisk, att det inte direkt kändes som en uppoffring att ligga kvar där en natt till. 😉

Istället traskade vi de sista 500 meterna ner över kanten, mot vattnet för att kolla runt lite vid fjällstationen.
Först och främst; Att få gå utan ryggsäck kändes helt underbart. Trots det var kroppen (fortfarande) stel och tung. Jag som sällan brukar ha ont av att gå (eller springa) nedför tyckte att både muskler, knän och benhinnor gjorde sig hörda… (?!)

En annan trött fröken… 🙂

Nere vid Memurubu såg vi skylten. DEN skylten…!
Skylten som får en att tro att man hamnat i himmelriket. (Kanske dog jag där på toppen ändå…?)
”Våffla och kaffe – 62 kr”. Inte den billigaste våfflan i världshistorien, men just då skiter man i det.
Ge…mig…en…våffa! Nu!! Helst med varma hjortron!

Tyvärr blev det faktiskt lite av ett antiklimax, när det visade sig att våfflan inte riktigt smakade… jag vet inte?… Våffla?
Plus att det inte var nyvispad grädde, utan ”sprutgrädde” på flaska… Sonen som, förutom våfflan, smällde i sig en glassbåt fick lite ont i magen strax efter. Socker- gluten- och/eller laktos-chock, efter veckans dittills frystorkade, kulinariska upplevelser?

Efter våfflorna gick vi tillbaka till tältet.
Nej, förresten. Nu ljög jag. Fjällstationen hade 4G och alla (försökte) uppdatera sig lite om vad som hänt på sociala medier. Här insåg jag hur mycket som faktiskt händer på nätet, under fyra dagar. (Jösses?!) Det blev att kolla det senaste lite snabbt och strunta i resten. Fast lika bra det, förmodligen! 😛
Vi passade i alla fall på att även kolla väderprognosen, för första gången på hela veckan. Inte så lovande.

Ca 180 höjdmeter på en halv km (uppför, tillbaka till tältet) var intensivt, även utan rygga och benen klagade lite (igen).
Resten av eftermiddagen och kvällen tillbringade jag och sonen vid tältet, medan sambon kändes sig fräsch(are) och körde en topptur uppå ”Sjugurdtinden”. Jäkla bergsget… 😉

Vi stannade även till och spanade in floden Muru nere i dalen – Mäktig!

Efter en relativt god natts sömn, försökte vi komma iväg tidigt.
Det skulle börja åska senare under dagen och vi ville inte fastna i något oväder. Som jag nämnde i det tidigare inlägget hade jag i början av veckan funderingar på att åtminstone PROVA att gå över Besseggen.
Redan på kartan insåg jag (till skillnad från den andra helt oväntade, höghöjds-toppturen två dagar tidigare) att antalet höjdmeter över Besseggen skulle vara brutal!

Jag har, innan vi åkte upp till fjällen, även sökt på hashtags #Besseggen och försökt få en uppfattning om hur smal passagen egentligen är och om det är verkligen är så brant som det ser ut att vara? Tanken i planeringsstadiet har varit:
”I värsta fall går det ju faktiskt att vända, om jag längs vägen inser att jag inte fixar det.”

Nu hade jag (den hårda vägen) insett det finns inte en chans att jag fixar det. 
I alla fall inte i år! Därför spanade vi in kartan och valde den (omarkerade) leden som följde Gjendesjön, tillbaka till vår utgångspunkt. Den verkade gå längs vattnet; lättvandrad och fin. Perfekt om vi skulle hinna de resterande 11 km, innan klockan blev för mycket.
En ganska lång sträcka, med tanke på att vi hade sonens tempo som utgångspunkt, plus att det var sista dagen och alla faktiskt var lite slitna.’

Utsikt över Gjendesjön, mot Mumurubu.
Nästan mitt i fotot – Toppen Sjugurdstinden, som sambon gick uppför dagen innan.

Efter ca 2 km började det plötsligt går uppför. MYCKET!
Vad tusan? Den här stigen såg ju ut att gå längs sjön…? Fler höjdmeter på kort tid och sedan gick leden högre upp ett tag, en bra bit från vattnet.
Stigen gick väldigt nära kanten vid sina tillfällen och först var jag på väg att balla ur igen, men jag kom på ett knep. Om jag höll höger hand (den mot vattnet/kanten) vid sidan av mitt högeröga, såg jag inte hur högt upp vi var. Sedan att avståndsbedömningen inte blev 100 %-ig, kanske inte var det mest optimala just här… 😮 Däremot slapp jag de där ångestattackerna. (Nästan) värt!

Efter ett tag gick stigen ner mot vattnet igen.
Till min stora glädje. Jag var nöjd och vi traskade på. Underlaget varierade mellan lummig, lite cool djungelkänsla (med förvånansvärt lite mygg och andra kryp?!) och sten. Mycket sten! Hala stenhällar och rasmassor från bergssidan. Rejält knöligt och vingligt att gå över stora stenpartier, men bra för balansen och coren!

Efter ytterligare ca 1,5 km bar det av igen – uppför.
Den här gången ännu mer! Och skillnaden var att det den här gången inte var särskilt mycket träd eller buskar runtomkring. Lite av min räddare i nöden. Ser man inte höjden, så finns den inte… Det låter kanske ologiskt men sant.
Uppför, uppför, uppför? Mitt i all rädsla (som hade börjat byggas upp igen) försökte jag skämta bort det:
”Jaha, vi ska tydligen upp på Besseggen i alla fall…?” 

Ovädret syns på håll… 

När jag inte trodde att det kunde gå mer uppför, kom de.
De stora stenarna och klippblocken – och med dem, klättringen! Deja-vu… Och panik (igen). Samtidigt som de där ologiska, paniska känslorna kommer till ytan och med dem tårarna, stänger (tack och lov) inte den logiska sidan ner helt. Jag inser ju att jag behöver ta mig därifrån, jag måste fortsätta framåt. Att risken att det ska hända något är nästintill obefintligt – Det sitter bara i huvudet!
Långsamt gick/klättrade jag uppför, stannade där det fanns en buske intill ”stigen” (just för att inte se höjden), försökte ta djupa andetag för att sedan fortsätta. Långsamt.

Plötsligt öppnade det upp sig ordentligt på högersidan (mot vattnet). Höjden/passagen är även utmärkt som ”Björnbölet”.
Inte ett enda träd eller en enda liten buske. Lååångt därnere, nedanför branten, såg jag vattnet! Kände hur hjärtat bultade såpass hårt att det nästan var på väg ut ur kroppen! Jag tog instinktivt och snabbt upp högerhanden och använde den som ”skygglapp” igen.
Ett ungt par som stod och njöt av utsikten (…) såg min reaktion och tjejen sa direkt:
”- This is the highest point. Just downhill from here!” och log. Utan att veta hur nedförslutet egentligen såg ut (det kunde ju varit nästan lika brant), kände jag hur jag genast lugnade mig. Åtminstone litegrann. Inget…mer…uppför! YAY!

De där söta, krokiga fjällbjörkarna stod tätt.
Och märkligt nog (?) kändes de sista 5 km som typ 20… Lite samma känsla som i slutet på ultran i Juni. Det kändes som vi gick och gick men aldrig kom fram. Trötta fötter, trötta muskler, trött hjärna!
Det vi gick och drömde om var pizzan på Gjende fjällstation. Den där extremt dyra (!) men magiskt goda pizzan. Till slut fick vi den och det var längesen något smakade så bra! 🙂

Totalt skrapade vi ihop nästan 40 km den här veckan.
Som blev lite kortare än tänkt, pga åskovädret och regnet som drog in.

Som jag nämnde i inlägget häromdagen; Om man räknar promenad/powerwalk som träning eller kanske mer återhämtning, beror ju helt på var man är i sin träning. För väldigt många ÄR det träning.
Själv har jag svårt att se det som det, i alla fall till 100 %. Men att fjällvandra med tung packning, flera dagar i rad och (till känslan) oändliga höjdmeter, är träning. Även för mig! Jag måste inse att det är därför kroppen har känts så himla tung senaste veckan!

Fjällvandring i Jotunheimen – Dag 3!

Läs också: Fjällvandring Jotunheimen Dag 1 & 2! 

Vi vaknade upp till en vacker morgon, tredje dagen.
Detta var nog den natten jag sov som bäst. Solen värme skönt när vi satte oss utanför tältet och vi käkade (återigen) havregrynsgröt till frukost. Märkligt hur gröt utan mjölk, kan smaka bra på fjället? Jag hade ju aldrig ätit det hemma.

Tältplats vid Russvattnet och toppen Gloptinden i  bakgrunden.

Fjällfrukost – Gröt med massor av russin & kaffe!
På bilden bara första laddningen; ofta åkte det i en hel näve russin till… Hehe!

Efter att vi hade diskat och packat ihop allt började det alltså med lite ”offtrail”.
På grund av de borttappade ledmarkeringarna. Vi visste dock att leden skulle gå ner mot Russvattnet en bit längre fram. Följde vi bara sjön skulle vi komma på leden igen.

Vi passerade flera små (privata) stugor och kunde inte låta bli att tänka; hur tusan ”hanterar” man en stuga så här högt i fjällen? Underhållsmässigt? Hur kommer man dit? Vandrar, eller båt…? Och hur får man i så fall dit båten? Hur bygger man stugan…?

Nytt vattenfall och ny fors på ingående efter ca 4-5 km. 
Enligt kartan var det en bro med ett ”S” jämte. Hm? Ett ”S”…
Vad kan det betyda? tänkte jag och vände på kartan, för att se beskrivningarna. ”S” betydde tydligen Sommarutlagd bro. Eh… ok? Är det bra eller dåligt? Det lät ju sådär, men tänkte ändå att jag kanske kunde bli positivt överraskad.

Sonen kollar närmre på vattenfallet och mamma nojar att han eventuellt går för nära kanten!
(Men försöker att inte förvandlas till tjatig hönsmamma. Sambon hade koll. Tror jag…)

Den sommarutlagda bron…
Alltså, bro och bro? (Ser ni den?) Ett ca 3 dm smalt galler med en lång och två (för) korta (?!) träplankor över gallret. Ditlagda med en stor sten i varsin ände, för att hålla den på plats. Jahopp.
”Det är bara en bro, det är bara en bro, det är bara en bro-ish”! Kind of…?

Den där panikångesten byggdes upp i kroppen igen.
Jag kände att jag måste ta mig över nu, direkt! Om jag står kvar här och benen börjar skaka mer (för de skulle de göra), kommer jag aldrig att komma över!  Gå, bara gå, Malin!
Ni får inget foto på det här, för sambon hann inte med att föreviga mitt pinsamma bro-ögonblick, den här gången. Ni får tro på mitt ord, helt enkelt.

På andra sidan förevigade jag en vacker blomma, för att lugna nerverna lite. Och sedan käkade vi lite mellanmål. Äppel- och kanelsoppa. Sött och gott! Och så lite jägarsnus på det. Man blir hungrig av att vara rädd. 😛

Här hade vi den sista vyn av bergsmassivet söder om Russvattnet, som följt oss hela vägen. När vi rundade Gloptinden (längs ner till höger på fotot nedan) och gick in i Nedre Russaglopet, försvann den här vyn till stor del. Den är saknad. Ja, fortfarande. Åh, vad jag älskade den. Fullkomligt fantastisk!!

Vi traskade på längs sista delen av vattnet och efter ytterligare 3 km (strax efter vi hade lämnat Russvattnet sydligaste spets bakom oss), stannade vi för att käka middag. Herregud, det känns som att det enda man gjorde var att äta och gå. (Och helt osant var det ju inte. Haha!)

Den här gången var maten lite speciell, för efter att ha ätit köpmat de tidigare dagarna, skulle vi testa hemmatorkad mat, som vi lagt i blöt tidigare på dagen. Fullkornsris, kantareller och kassler. Alltså… Så…himla…gott!! När vi vandrar nästa gång, måste vi torka mer egen mat. De man köper är helt ok, men det här var ju som att äta ”vanlig” mat.

Mätta och belåtna och (o)lyckligt ovetandes begav vi oss vidare mot passagen, ner mot Gjendesjön.
Lätt uppförslut hela vägen upp genom Nedre Russglopet. Här började mina ben bli rejält sega. Jag som förra året, utan problem, kunde gå 15-25 km per dag, tyckte (uppenbarligen) att en mil i de här bergen var fullt tillräckligt. Fler höjdmeter, så det var väl kanske inte så konstigt.

Vyn tillbaka ner mot russvattnet.
Det ser ut som en liten kulle på fotot – toppen på 1312 möh. 

Vyn åt andra hållet… Här började vi (framför allt jag) fundera.
”Vänta nu! Vi har ju berg på alla sidor runtomkring oss. Vart ska vi, egentligen?”
Men äh, det löser sig nog. Det är ju en markerad led och ser inte särskilt ”farlig” ut på kartan. Det går nog stegvis över topparna, med lite vandring längsmed berget/bergen.

Här tar alla fotobevis slut. Ni får lita på mig.
Och tänk på att det här är skrivet ur en höjdrädd persons synvinkel (vilket troligen gör upplevelsen värre än vad den är för någon som är van och/eller är icke höjdrädd). Höjden som är mitt i fotot – Där skulle vi över. Eller ja ok. Toppen till vänster om den i mitten (den något lägre).

Halvvägs upp hade jag panik och då var det fortfarande relativt lättvandrat (ur en icke höjdrädd person ögon). Satte mig där det planade ut lite grann, vände mig om i ett försökt att LÄRA mig hantera höjd. Funkade väl…tja, sådär. Men ändå kanske lite(?)
”Det är bara en sten, det är bara en sten, det är bara en väääldigt stor sten!” tänkte jag, innan jag försökte ta några djupa andetag (mitt i allt hyperventilerande) och fortsätta framåt. Hela tiden fokus framåt! Inte vända sig om, mitt i värsta branten.

Om jag tyckte att första halvan upp var jobbig, då fick jag veta att jag levde när vi närmade oss toppen. Vi följde de där röda T:en och de ledde oss rakt upp (!) för en klippig brant. Typ 90 grader. (Nä, såklart inte, men brant som tusan!) T.o.m. sambon (som då inte har höjdskräck) tyckte att leden var lite väl tuff, den sista biten upp.
Här stirrade jag stint in i de svarta stenblocken framför mig! Jag kunde inte ens vrida på huvudet lite grann, med risk att se hur brant det var nedanför mig. Jag fick hela tiden ropa till sambon, som fick guida mig ”lite höger, lite vänster, rakt upp nu” osv.

”STIRRA RAKT IN I BERGET, MALIN! Fokus framåt, framåt. Ett litet kliv i taget. Inte glömma andas. Aaaaandas! Annars får du syrebrist och ramlar baklänges.”

Det var så många tankar och scenarier som spelades upp i mitt huvud på vägen upp, att jag har svårt att beskriva det. Toppen här var 1452 möh och även om det är högt (men lågt i Jotunheimen) var det egentligen inte höjden i sig som, skrämde mig. Utan mer antalet höjdmeter på en kort sträcka – dvs hur brant det var!
En liknande topptur gjorde vi förra året i Grövelsjön (Ca 1420 möh) och då upplevde jag inte alls den här ångesten!

När jag äntligen (!) kom upp trillade jag ihop i en hög.
Sambon fick hjälpa mig att knäppa upp och dra av ryggsäcken. I nästa sekund vred jag över till mage och var såå nära att kräkas av ren, mental utmattning…! Äldsta sonen hade varit hur cool som helst under klättringen och Love hade kämpat på med sin fyrhjulsdrift uppför klipporna. Jag är imponerad!

Men ok. Utsikten var fin. I´ll give you that…

Uppe på toppen var det platt och fint! Och kallt. 
Där ville jag vara kvar för alltid. Platt är perfekt! Och kallt kan jag leva med. Nu var jag så nojig, att jag knappt vågade gå framåt. Mest med rädsla för att det på andra sidan, skulle vara (minst) lika brant nedför. Nedför är värre än uppför! Då kommer jag ju aldrig komma ner – Åt något håll! Hur gör man då??
”Kan de hämta en med helikopter häruppe, tro…?” (Hade så mycket konstiga tankar där och då).

Man kan nog inte säga att det var direkt flackt på andra sidan (heller).
Trots det, upplevde jag det som himmelriket! Allt efter den där helvetes-toppen, jämfördes med just den. Så nu fanns det knappt något som var brant. (Jo, förresten. Här gav jag faktiskt upp alla, eventuella planer på att gå över Besseggen! Och de hade faktiskt funnits där, om än något luddiga…Hur hade jag tänkt?!) 😮 😉

Jag traskade (fortfarande på rejält darrande ben, efter pärsen innan) nedför berget och njöt av vyn!
Den (enda?) fördelen med toppbestigningar är utsikten. Och kanske andrenalinkicken och glädjen av att man fortfarande lever? Haha!

Halvvägs nedför bergskanten hittade vi ett flackare parti och valde att slå upp tältet.
Precis då visade sig den vackraste regnbåge jag någonsin har sett! Den började uppifrån toppen, där vi nyss kom ifrån och fortsatte rakt ner i Gjendesjön! Det var nästan så jag började tro på tecken från ovan…!

Om jag sov bra? Man skulle ju kunna tro det.
Jag var ju egentligen helt slut, men lyckades ändå inte få någon direkt djupsömn den natten. Hela kroppen var kanske fortfarande i ”flightmode”…?

I nästa (och sista) inlägget från vår Jotunheimenvandring, kommer ni får läsa om våra två sista dagar; bl.a. innehållande våffellycka och en lugn (…?!) stig tillbaka längs sjön.

Fjällvandring i Jotunheimen – Dag 1 & 2

Det kommer, på riktigt, bli svårt att skriva om och beskriva vår vandring!
Hur ska jag kunna återge vyerna, känslan, mäktigheten….? Jag får helt enkelt försöka, både i skrift och med hjälp av fotografier. Även om de inte heller fångar de spektakulära vyerna, på ett rättvist sätt.

Äldsta sonen (12 år nu till hösten) skulle med, för första gången.
Jag vet inte vem som var mest pirrig; jag eller han. Första dagen inledde vi med en ”grav-pizza” på Gjende Fjällstation. Såå fantastiskt god (och dyr, så tur att den var värd pengarna!) och det godaste vi skulle äta under kommande vecka.

Den preliminära planen var att ta oss till Glittertind och köra topptur.
Alternativt går på leden söder om densamma och testa en toppbestigning på Galdöpiggen. Det blev inget utav det, tyvärr. Eller kanske tack och lov (sett så här i efterhand)? Redan första dagen insåg vi (läs jag) att det här var helt annan typ av fjäll än i Grövelsjön.
Bara första 1,5 km avklarade vi ca 350-400 höjdmeter. Det gick i princip rakt upp…?! Herrejösses, vad mjölksyra vi drog på oss alla tre, trots att vi gick långsamt uppför – i typ 1 km/h!

Utsikt ca 1 timme efter start…

Väl uppe frågade vi sonen vad han tyckte.
Han var fortfarande relativt pigg och uppskattade att senaste km hade tagit typ 10 minuter… (Haha!) Vi imponerades av första vattenfallet (som senare skulle uppfattas som ganska litet) och bytte genast kranvattnet från fjällstationen, emot färskt, iskallt (!) smältvatten. Gott! Redan här kontaterade sonen smått förskräckt:
”- Mamma, hur ska vi kunna dricka kranvatten igen, när vi kommer hem…?!”

Efter ungefär 2 timmars vandrande, blev leden lite mer flack.
Den passerades dock nära någon brant, där jag fick lite smått höjdskräck (If I only knew then…) och kravlade förbi, lutandes åt vänster, så långt ifrån kanten jag bara kunde! Oerhört vacker syn, I´m sure… 😀

Vi anpassade tempo och total vandringstid efter sonen och valde efter 5 timmars vandring att slå läger. Strax intill en liten fors med utsikt över den östra delen av Russvattnet, som kunde ses lååångt där nere och Bessfjället snett bakom oss. Vi hade t.o.m. grannar den här natten. Smått oväntat faktiskt, med tanke på hur lite folk som vi såg i omlopp just de här timmarna.

Grannarnas röda tält.

Love stortrivdes och satt och spanade ut över domänerna!
(PS. Vaktade oss från de lösgående zombie-fåren, med huggtänder (?) som gick en bra bit ovanför oss, på bergskanten). 😛

Första natten sov jag, ärligt talat, sådär.
Vilket jag alltid gör första natten bortal; även om jag sover i en förstaklassig, fluffig hotellsäng. Att då ligga på ett liggunderlag och småfrysa (trots underställ och tresäsongs-sovsäck!) gör kanske inte att chansen till en god natts sömn ökar…?
Trots allt lyckades jag nog skrapa ihop ca 5-6 timmars sömn och vaknade hyfsat utvilad, om dock något stel. Den här utsikten från sovrumsfönstret, gör det såå värt det!

Stugorna nere vid Russvattnet och i bakgrunden Russfjellet.

Efter lite frukost (havregrynsgröt utan mjölk, men med maaassor av russin!) packade vi ihop våra saker och begav oss ner sista km mot Russvattnets östra kant. Här skulle finns en bro, enligt kartan. Jag visste väl att jag inte är 100 % förtjust i broar. När jag kom närmre och fick syn på den här, med öppna sidor, fick jag lite mer panik än väntat…
Försökte ändå kontrollera känslorna så gott det gick (jag var ju tvungen att ta mig över!), så jag tog ett djupt andetag och bara gick.

”Inte stanna, inte stanna, inte stanna!” tänkte jag.
Knappt halvvägs över bron, började den att svaja och paniken tilltog. Fortsatte fokusera på att bara sätta en fot framför den andra, för jag visste att om jag stannade skulle jag bli stående. Började hyperventilera och gråta i slutet på bron och när jag äntligen (!) var över på andra sidan, var jag tvungen att ta ett par minuter för att återhämta mig och lugna ner andningen.

Även här måste jag ju erkänna att vyn som mötte mig/oss på andra sidan, gjorde hela bro-upplevelsen värt det!
Mannen som ni ser vid änden på bron (på förra fotot) kom fram och sa att han tyckte jag hade varit väldigt modigt, som bara hade tvekat en gång och sedan gått över, trots att jag uppenbarligen tyckte det var extremt jobbigt. Några cm växte jag ju, när jag fick höra något så värmande från en utomstående.

Grus/sandstrand och vy som nästan gjorde det inbjudande att bada.
Men glaciärvatten är inte särskilt varmt…

Väl över följde vi leden som gick på norra sidan av Russvattnet.
Första 2 km gick längs med vattnet och här fick vi stifta bekantskap med något konstigt kryp som såg ut halvt som en älgfluga, halvt som en långbent (?!) alienfluga. De fanns i tusentals… Nu gjorde de inget (bet eller så), men vad hände med ”inga flygfän över trädgränsen”?? Uscha, obehagliga var de i alla fall, när de var så många.

Sedan började det uppför igen.
Nästkommende 3 km gick snett uppför, mot bergskammen Austre Hestlagerhoe. Ungeför mitt på höjden stannade vi bakom en stor sten, för att äta lite lunch. Det blåste en hel del och vi fick lite vindskydd, men i övrigt var ändå helt ok vandringsväder – Halvklart/mulet och ca +10 grader.

De lösgående fåren var inte särskilt skygga, vad gällde människor.
Däremot var tackan rejält skeptisk mot Love! Hon fick ett småilsket: ”Don´t you touch my kids!”-mammaface, när sambon kom gående sist i ledet, med Love. (Kopplad såklart).

Utsikten från lunchplatsen, bakom stenen… Alltså, man dog ju nästan en smula!

Efter lunchen hann vi inte gå särskilt långt förrän…
Jag fick syn på nästa bro, över Tjönnholåe! Jämfört med den här kändes ju första bron som en petitess! Dels var det en kort, brant passage (precis vid kanten ner mot forsen) som man var tvungen att ta sig nedför först. Där fastnade jag… (Se foto nedan – Fastfrusen, lutande Malin). Sonen stod och försökte peppa mig (och var själv helt orädd… *avis*)

Efter ett par minuter ”räddade” sambon mig genom att bära ner min rygga, så jag kunde balansera ner enbart med min egen vikt! Fortfarande på rejält skakiga ben, men det gick i alla fall.
Väl där nere, insåg jag att jag skulle vara för rädd för att gå tillbaka uppför kanten/branten igen, så det var ju bara över bron som gällde. Det bättre, av två sämre val, liksom.

Och jodå, över kom jag även här.
Det mest läskiga här (förutom att den var ännu mer svajig) var att underdelen på bron, hängde en halvmeter ut från bergskanten. Man fick alltså ta ett stort kliv för att över huvud taget komma ut på bron…?! (Kan också ses på fotot nedan).
Väl därpå, var mantrat den här gången:
”Ok, skärp dig! Det är bara en bro, det är bara en bro, det är bara en bro!” och så blev jag nästan lite arg på mig själv, för att jag var så fjantig. Gick med bestämda (och skakiga ben) utan att stanna!

Strax efter den bron tappade vi bort ledmarkeringarna (som dittills hade varit tydliga).
Förmodligen var det för att vi omedvetet följde en upptrampad stig, där andra människor/djur hade gått för att ta sig ner till nästa bro, som vi såg lååångt därnere vid vattnet. Ledmarkeringarna gick istället fortsatt uppför och delade sig inte förrän nästan ända uppe vid toppen. Det kändes lite ”overkill” att gå en massa extra höjdmeter uppför, när man efter ett tag ändå skulle gå alla höjdmeter NER igen.

Väl framme vid den stora (!) forsen Blåtjönnåe, fick vi se att bron över var nerplockad.
Den gamla, that is. En ny, jättestabil bro hade istället byggts längst ner (YAY!) och ingen var gladare än jag. Haha! Det lilla som var kvar av den gamla såg rejält svajig ut… Och med tanke på forsens bredd, vete tusan om jag hade fixat att ta mig över. (Vad tusan är det med mig och en (hittills okänd) fobi för broar??) 😛

Superglad Malin! Rejäla stockar och icke-svajande träbroar is da shit! 

Efter ca en mils vandring blev andra nattens tältplats strax efter, på andra sidan, vid Blåtjönnodden.
Återigen var det  svårt att riktigt ta in vyerna! Alltså, ordet ”magiskt” kändes som en underdrift! Bergsmassivet på andra sidan Russvattnet låg på ca 1900-2035 möh.  Och de extremt turkosa vattnet! SÅ…HIMLA…MÄKTIGT! Snacka om att verkligen känna sig liten på jorden. 

Nästan lite av ett religiöst ögonblick.

I nästa blogginlägg (dag 3) kommer jag bjuda på mer mjölksyra, egentorkad mat-upplevelse och dödångest.
Ni vill inte missa det! Men jag önskar (nog) att jag hade gjort det…

 

4 tankar efter vandringen i Jotunheimen!

Efter att ha kört bil i 7,5 timme (!) kom vi hem igår natt.
Den kanske något märkliga ankomsttiden berodde på att vi, med kort varsel, valde att sticka en halv dag tidigare. Det var åskoväder på ingång, så vi valde att inte packa upp tältet för en sista (regnig, åskig) natt nära fjällstationen.

• Jag är så himla trött! Mör i hela kroppen i allmänhet och vaderna i synnerhet! AJ!
  Blicken på fotot nedan fångar nog min känsla i kroppen just nu. Vilar, vilar och vilar lite till.
• Vandring och tältning i all ära, men det är såå skönt att få sova i sin egna säng!
• De norska bergen är inte att leka med!!  Fjällen i Grövelsjön upplevs, såhär i efterhand, som små kullar…
  Läs även: Fjällvandring Grövelsjön  Del 1 och Fjällvandring Grövelsjön Del 2).
• Uppskattningsvis ca 2600 höjdmeter och 40 km på fyra (aktiva) dagar. (En dag sov vi en andra natt på samma plats och tog det lite lugnare). All vandring med ca 16 km extra packning på ryggen. Det är nästan så jag lääängtar till halvmaran i fjällen, där jag bara behöver bära min egen vikt…! Haha! 🙂

Jag lovar att återkomma med fler inlägg om själva vandringen,  så snart så möjligt.
Håller på att fixa med bilder och text, men även hjärnan är lite mör och orden osammanhängande, just nu.

Jotunheimen – Planering pågår!

Det börjar närma sig! Jotunheimen-vandringen.
Vi planerar, packar, grejar och donar. Springer omkring och letar efter saker, som vi (läs jag) inte kommer ihåg vart de ligger/finns. Samtidigt som sambon bara suckar och knappt höjer ögonbrynet (inte förvånad alltså)… Haha! 😛

Förra årets vandring (vid Grövelsjön) gick ju smidigt och var en häftigt första upplevelse av fjällen.
I år är jag mer nervös. Varför vet jag inte riktigt.  Kanske för att bergen är högre och jag har den där förbannade *piiip* höjdskräcken, som jag troligtvis måste ta tag i… (?) I alla fall bitvis. Jag har tittat på instagrambilder, under hashtaggen #jotunheimen och får nästan svindel bara jag ser foton på den smala passagen vid Besseggen.

Ja, ja, det löser sig säkert! Vandra SKA jag, hur som helst.
Hör ni inget mer har jag kanske fått panik, snubblat på mina egna fötter och trillat över kanten på något stup…
(VA??? Sånt får man väl inte skoja om..?!) 😮 😉