Fjällvandring i Jotunheimen – Dag 3!

Läs också: Fjällvandring Jotunheimen Dag 1 & 2! 

Vi vaknade upp till en vacker morgon, tredje dagen.
Detta var nog den natten jag sov som bäst. Solen värme skönt när vi satte oss utanför tältet och vi käkade (återigen) havregrynsgröt till frukost. Märkligt hur gröt utan mjölk, kan smaka bra på fjället? Jag hade ju aldrig ätit det hemma.

Tältplats vid Russvattnet och toppen Gloptinden i  bakgrunden.

img_1347

Fjällfrukost – Gröt med massor av russin & kaffe!
På bilden bara första laddningen; ofta åkte det i en hel näve russin till… Hehe!

img_1346

Efter att vi hade diskat och packat ihop allt började det alltså med lite ”offtrail”.
På grund av de borttappade ledmarkeringarna. Vi visste dock att leden skulle gå ner mot Russvattnet en bit längre fram. Följde vi bara sjön skulle vi komma på leden igen.

Vi passerade flera små (privata) stugor och kunde inte låta bli att tänka; hur tusan ”hanterar” man en stuga så här högt i fjällen? Underhållsmässigt? Hur kommer man dit? Vandrar, eller båt…? Och hur får man i så fall dit båten? Hur bygger man stugan…?

Nytt vattenfall och ny fors på ingående efter ca 4-5 km. 
Enligt kartan var det en bro med ett ”S” jämte. Hm? Ett ”S”…
Vad kan det betyda? tänkte jag och vände på kartan, för att se beskrivningarna. ”S” betydde tydligen Sommarutlagd bro. Eh… ok? Är det bra eller dåligt? Det lät ju sådär, men tänkte ändå att jag kanske kunde bli positivt överraskad.

Sonen kollar närmre på vattenfallet och mamma nojar att han eventuellt går för nära kanten!
(Men försöker att inte förvandlas till tjatig hönsmamma. Sambon hade koll. Tror jag…)
img_1321

Den sommarutlagda bron…
Alltså, bro och bro? (Ser ni den?) Ett ca 3 dm smalt galler med en lång och två (för) korta (?!) träplankor över gallret. Ditlagda med en stor sten i varsin ände, för att hålla den på plats. Jahopp.
”Det är bara en bro, det är bara en bro, det är bara en bro-ish”! Kind of…?

img_1354

Den där panikångesten byggdes upp i kroppen igen.
Jag kände att jag måste ta mig över nu, direkt! Om jag står kvar här och benen börjar skaka mer (för de skulle de göra), kommer jag aldrig att komma över!  Gå, bara gå, Malin!
Ni får inget foto på det här, för sambon hann inte med att föreviga mitt pinsamma bro-ögonblick, den här gången. Ni får tro på mitt ord, helt enkelt.

På andra sidan förevigade jag en vacker blomma, för att lugna nerverna lite. Och sedan käkade vi lite mellanmål. Äppel- och kanelsoppa. Sött och gott! Och så lite jägarsnus på det. Man blir hungrig av att vara rädd. 😛

img_1348

Här hade vi den sista vyn av bergsmassivet söder om Russvattnet, som följt oss hela vägen. När vi rundade Gloptinden (längs ner till höger på fotot nedan) och gick in i Nedre Russaglopet, försvann den här vyn till stor del. Den är saknad. Ja, fortfarande. Åh, vad jag älskade den. Fullkomligt fantastisk!!

img_1349

Vi traskade på längs sista delen av vattnet och efter ytterligare 3 km (strax efter vi hade lämnat Russvattnet sydligaste spets bakom oss), stannade vi för att käka middag. Herregud, det känns som att det enda man gjorde var att äta och gå. (Och helt osant var det ju inte. Haha!)

Den här gången var maten lite speciell, för efter att ha ätit köpmat de tidigare dagarna, skulle vi testa hemmatorkad mat, som vi lagt i blöt tidigare på dagen. Fullkornsris, kantareller och kassler. Alltså… Så…himla…gott!! När vi vandrar nästa gång, måste vi torka mer egen mat. De man köper är helt ok, men det här var ju som att äta ”vanlig” mat.

img_1322

Mätta och belåtna och (o)lyckligt ovetandes begav vi oss vidare mot passagen, ner mot Gjendesjön.
Lätt uppförslut hela vägen upp genom Nedre Russglopet. Här började mina ben bli rejält sega. Jag som förra året, utan problem, kunde gå 15-25 km per dag, tyckte (uppenbarligen) att en mil i de här bergen var fullt tillräckligt. Fler höjdmeter, så det var väl kanske inte så konstigt.

Vyn tillbaka ner mot russvattnet.
Det ser ut som en liten kulle på fotot – toppen på 1312 möh. 

img_1350

Vyn åt andra hållet… Här började vi (framför allt jag) fundera.
”Vänta nu! Vi har ju berg på alla sidor runtomkring oss. Vart ska vi, egentligen?”
Men äh, det löser sig nog. Det är ju en markerad led och ser inte särskilt ”farlig” ut på kartan. Det går nog stegvis över topparna, med lite vandring längsmed berget/bergen.

Här tar alla fotobevis slut. Ni får lita på mig.
Och tänk på att det här är skrivet ur en höjdrädd persons synvinkel (vilket troligen gör upplevelsen värre än vad den är för någon som är van och/eller är icke höjdrädd). Höjden som är mitt i fotot – Där skulle vi över. Eller ja ok. Toppen till vänster om den i mitten (den något lägre).

Halvvägs upp hade jag panik och då var det fortfarande relativt lättvandrat (ur en icke höjdrädd person ögon). Satte mig där det planade ut lite grann, vände mig om i ett försökt att LÄRA mig hantera höjd. Funkade väl…tja, sådär. Men ändå kanske lite(?)
”Det är bara en sten, det är bara en sten, det är bara en väääldigt stor sten!” tänkte jag, innan jag försökte ta några djupa andetag (mitt i allt hyperventilerande) och fortsätta framåt. Hela tiden fokus framåt! Inte vända sig om, mitt i värsta branten.

img_1351

Om jag tyckte att första halvan upp var jobbig, då fick jag veta att jag levde när vi närmade oss toppen. Vi följde de där röda T:en och de ledde oss rakt upp (!) för en klippig brant. Typ 90 grader. (Nä, såklart inte, men brant som tusan!) T.o.m. sambon (som då inte har höjdskräck) tyckte att leden var lite väl tuff, den sista biten upp.
Här stirrade jag stint in i de svarta stenblocken framför mig! Jag kunde inte ens vrida på huvudet lite grann, med risk att se hur brant det var nedanför mig. Jag fick hela tiden ropa till sambon, som fick guida mig ”lite höger, lite vänster, rakt upp nu” osv.

”STIRRA RAKT IN I BERGET, MALIN! Fokus framåt, framåt. Ett litet kliv i taget. Inte glömma andas. Aaaaandas! Annars får du syrebrist och ramlar baklänges.”

Det var så många tankar och scenarier som spelades upp i mitt huvud på vägen upp, att jag har svårt att beskriva det. Toppen här var 1452 möh och även om det är högt (men lågt i Jotunheimen) var det egentligen inte höjden i sig som, skrämde mig. Utan mer antalet höjdmeter på en kort sträcka – dvs hur brant det var!
En liknande topptur gjorde vi förra året i Grövelsjön (Ca 1420 möh) och då upplevde jag inte alls den här ångesten!

När jag äntligen (!) kom upp trillade jag ihop i en hög.
Sambon fick hjälpa mig att knäppa upp och dra av ryggsäcken. I nästa sekund vred jag över till mage och var såå nära att kräkas av ren, mental utmattning…! Äldsta sonen hade varit hur cool som helst under klättringen och Love hade kämpat på med sin fyrhjulsdrift uppför klipporna. Jag är imponerad!

Men ok. Utsikten var fin. I´ll give you that…

img_1332
Uppe på toppen var det platt och fint! Och kallt. 
Där ville jag vara kvar för alltid. Platt är perfekt! Och kallt kan jag leva med. Nu var jag så nojig, att jag knappt vågade gå framåt. Mest med rädsla för att det på andra sidan, skulle vara (minst) lika brant nedför. Nedför är värre än uppför! Då kommer jag ju aldrig komma ner – Åt något håll! Hur gör man då??
”Kan de hämta en med helikopter häruppe, tro…?” (Hade så mycket konstiga tankar där och då).

img_1352

Man kan nog inte säga att det var direkt flackt på andra sidan (heller).
Trots det, upplevde jag det som himmelriket! Allt efter den där helvetes-toppen, jämfördes med just den. Så nu fanns det knappt något som var brant. (Jo, förresten. Här gav jag faktiskt upp alla, eventuella planer på att gå över Besseggen! Och de hade faktiskt funnits där, om än något luddiga…Hur hade jag tänkt?!) 😮 😉

Jag traskade (fortfarande på rejält darrande ben, efter pärsen innan) nedför berget och njöt av vyn!
Den (enda?) fördelen med toppbestigningar är utsikten. Och kanske andrenalinkicken och glädjen av att man fortfarande lever? Haha!

Halvvägs nedför bergskanten hittade vi ett flackare parti och valde att slå upp tältet.
Precis då visade sig den vackraste regnbåge jag någonsin har sett! Den började uppifrån toppen, där vi nyss kom ifrån och fortsatte rakt ner i Gjendesjön! Det var nästan så jag började tro på tecken från ovan…!

Om jag sov bra? Man skulle ju kunna tro det.
Jag var ju egentligen helt slut, men lyckades ändå inte få någon direkt djupsömn den natten. Hela kroppen var kanske fortfarande i ”flightmode”…?

I nästa (och sista) inlägget från vår Jotunheimenvandring, kommer ni får läsa om våra två sista dagar; bl.a. innehållande våffellycka och en lugn (…?!) stig tillbaka längs sjön.

img_1261

Annonser

12 thoughts on “Fjällvandring i Jotunheimen – Dag 3!

  1. Ping: Bucketlist Juli / Augusti – Hur gick det? | Rund är också en form - Trail & Träning

  2. Ping: Jotunheimen – Dag 4 & 5! | Rund är också en form - Trail & Träning

  3. Gudars! Du är hur cool som helst, eller ja, ni är det hela bunten!
    Fjällporr deluxe – tänk att vatten kan vara sådär turkost, regnbågen sådär perfekt och naturen så grön?!!!
    ♥♥♥

  4. Alltså fjällen. Det är mycket fjällporr i bloggarna nu 🙂 Ser så himla fint ut! Och vilken pärs den där toppturen, jag förstår höjdrädslan precis, har blivit mer och mer höjdrädd de senaste åren.

  5. Vad du är stark som utmanar och övervinner din höjdrädsla!

    Innan Åre var även vi i Norge (Lillehammer, Geiranger, Ålesund, Trollstigen…) och jag håller med dig. Vyerna är…..helt underbara!!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s