Fjorton timmar!

Det är antalet timmar jag sov i natt…! *gäsp*
Man kan ju tycka att jag borde vara utvilad, men jag är fortfarande galet seg. (Självförvållat… *harkel*)
Inte nog med att detta var min första arbetsvecka. Den har dessutom innefattat säljmöten, avdelningsmöten, strategier, diskussioner och aktiviteter. Efter 5 (!) veckors ledighet blev detta verkligen en rivstart och kropp och knopp känns nu rejält möra, så här på lördag förmiddag ”morgon”.

Längdskidåkning inomhus!

Tre dagars jobbfokusering avslutades med skidåkning.
Färden bar av till Kviberg Park utanför Göteborg. Jag som bor såpass nära, borde ju åtminstone veta om att det finns inomhusskidåkning här, men icke. Himla coolt att, med skidor och stavar i handen, öppna en dörr och traska rakt in i 4 minusgrader!

Det första som händer är när jag kliver av gummimattan, ut på snön, är att jag nästan vurpar.
Note to self: Längdskidåkning kräver balans och fokus! Inte avslappnat ”lallande”… 😀

Vi var såpass många att vi delades upp i tre grupper.
En ren teknikdel, som vi fick börja med. Perfekt! Hur man åker skidor i olika tempon / använder sig av olika ”växlar”. Jag och koordination… Benrörelser gick bra, armrörelser gick bra. Båda samtidigt – Inte lika lätt!  Fast himla häftigt när jag faktiskt fick till det och i 10-15 sekunder kände att: Shit, det här funkar ju, jag glider – (ganska) snabbt!

Vid andra stationen övade vi mer på backteknik och hur man svänger på längdskidor. (Jag som åker betydligt mer utför; not the same!)

Tävlingsinstinkter x 2!

Vid tredje stationen blev det dopp-boll på skidor (utan stavar).
Med tävlingsinriktade arbetskollegor; fullständigt livsfarligt (fast ändå kul)! Skidspetsar nära ansiktet och tacklingar… Det är ju för f*n inte hockey?! 😛

Vi avslutade allt med en ”stor” stafett-tävling.
Jag som säger att jag inte är en tävlingsmänniska… Kanske är jag mer tävlingsmänniska än jag vill erkänna. Även om jag tyckte att jag kunde åka hyfsat i slutet av passet, fick ett fullständigt stressbryt under tävlingen. Inget funkade och jag trasslade ihop skidorna i en av svängarna och sedan låg jag på marken. *GAAAH* Frusterande!

Bjuder på selfie med svinto-hår (?!)

Nu har den där härliga träningsvärken landat i kroppen.
Framför allt i vader och framsida höft! Annars känns det faktiskt rätt ok, rent muskulärt. Det jag däremot konstaterade under passet var att: Nu vet jag varför längdskidåkare har så galet bra kondition… JÖSSES, vad mina lungor fick jobba! Flåsade som, jag vet inte vad. Och då tränar jag (väl) ändå ganska mycket…

Vardagslyx och meny!

Efter skidåkningen passade jag och några arbetskamrater (även de mammor) på att njuta av lyxen att kunna sitta i bastun och duscha liiite extra länge, utan att någon som kommer och stör. Vi hade ju massa tid. Råkade ändå komma 10 minuter för sent till middagen. Ooops! (Jag som aldrig kommer för sent).

Förrätt – Pilgrimsmussla.
Tydligen dyrt. Och det smakade helt ok. Inget jag själv skulle betala mycket pengar för, dock.
Varmrätt – Kalvfilé med någon kaprisröra (älskar kapris!)
Magiskt! Så himla gott!
Efterrätt – Äppel- och kanelkaka med vaniljsås
Också himla gott, men jag hade ju inte blivit ledsen om det hade varit cheesecake eller något chokladinspirerat istället…

Kung för en dag…

När bussen gick tillbaka till Borås, stannade den till i Göteborg.
Jag och ett tiotal kollegor tyckte det var en fantastisk idé och hoppade av. När jag ”gjorde” Göteborg sist? Jag kan inte ens gissa. Förmodligen är det inte ens ensiffrigt framför ”- antal år sedan”… Det blev en riktigt rolig kväll och jag kände igen mig i Magnus Ugglas låt. Ni vet vilken…

När jag var tvungen att gå upp, klockan 06.30 på fredag morgon, kändes det inte lika fantastiskt.
Men självförvållat, så klart.  Arbetsdagen flöt på hyfsat bra, även om jag inte alls var 100 % fokuserad… Herrejösses, tur att man inte är ute så ofta längre. 😉

Annonser

Nattvasan – En ny värsta, bästa ”vän”?

För de få av er som följer mig (mitt privata konto) på facebook, såg redan igår att jag delade detta.
I natt drömde jag t.o.m. om det – Nattvasan 2017. Snacka om att något fastnar i huvudet?!
 
Nackdelen är ju att jag inte åkt längdskidor på 20 år och inte ens då var jag fantastisk bra. Jag och en klasskamrat åkte då ca 15 km i princip helt otränade. Pannbenet var det uppenbarligen inget fel på i tonåren; tekniken var desto sämre… 😉
Och om tekniken på klassisk åkning är/var dålig, är skejtandet (om möjligt) ännu sämre. Skejt kör jag mellan liftarna, när jag åker utförsåkning. På fel typ av skidor alltså. That´s all…! Haha!

Ändå har jag svårt att släppa tanken!
Jag har ju, under senaste årens mörkerlöpning, insett att mörker är min bästa, värsta fiende. Vad jag menar med det? Jo, jag är ju galet mörkrädd! Vilket i sin tur gör att mina kvälls/nattrundor nästan alltid har varit de snabbaste.
Bästa moroten för att jag ska staka i 9 mil i skidor borde ju vara mörker? Jag måste ta mig framåt. Nuuu! 😉

Är det ett spännande upplägg tycker ni?

Foto: vasaloppet.se

När man vill lite för mycket ?

Mina ben känns smått överkörda!
Efter 4 dagars skidåkning har alla muskler som (förmodligen) inte används till löpning, fått jobba för fulla muggar! Eller ja, även de som faktiskt används till löpning, har nog fått jobba mer än vanligt. Hade rejält med mjölksyra i, framför allt låren, när man närmade sig slutet av backarna, de sista tuffare åken…! Som Robert Gustafsson sa:
”Det brääääänner!” Fast inte i bröstet då…. 😛

Utöver träningsvärken har jag fått en ömhet i höger höft.
En lätt överansträning hoppas jag! Det känns mest när jag suttit/legat still länge och ska resa mig. Men det är nog ingen fara (*intalar mig själv*).
Jag kände i alla fall inget under själva skidåkningen. Det här märkte jag av först, den sista morgonen, när jag vaknade, så att…

Ser ni någon 35-åring som ser lite ut som Agda, 89, så kan det vara jag… 😉
Har ni haft en bra start på veckan / efter jullovet?


img_8128

Fjällsemestern i bilder – Branäs!

Då var vi hemma och jag ligger i soffläge.
Skönt, ska erkännas! Som flera av er var inne på; fjälluften gör ju att man blir sådär extra trött! Egentligen ska jag låta bilderna tala för sig själva. Men några meningar;
Vi har haft en fantastisk vecka, där barnen har gjort stora framsteg. Så himla kul att se hur de utvecklas och vågar!

Jag är definitivt inte lika modig, men har gjort framsteg jag också.
Första gången jag testade att åka utför var när jag var 19 år. Man blir helt klart fegare med åldern och jag tycker att blåa backar, med enstaka röda inslag är precis lagom…! Första dagen är man dessutom extra darrig och nervös.
Höjdskräcken är helt ologisk i såna här sammanhang, egentligen, men gör sig ändå påmind. Trots att man har båda fötterna (nåja, skidorna) på marken…

Sista dagen är man lite mer kaxig och vågar utmana sig själv. Så slutpoängen (trots att man är fegare); man lär så länge man lever! 🙂

img_8072

img_8078

img_8074

img_8075

img_8080

img_8047

img_8076

img_8132

img_8126

img_8077

An accident waiting to happen…

Känslan när man TROR att man har någorlunda vältränade ben.
Tack vare löpningen, alltså. Men sedan inser, efter ett par dagars (ändå rätt ”mesig” familjeskidåkning) att man har så ont i (framför allt) vaderna att sommarens muskelbristning i vaden, uppenbarligen bara var en tidsfråga; ”An accident waiting to happen”…! Musklerna måste vara hur klena som helst…?! 😛

Det är kallare än planerat (vem kan planera väder?!)  önskat.
Löpningen har, som jag nämnde, varit obefintlig. Däremot har vi faktiskt kunnat åka skidor, både vi och barnen. Många lager blir det!
För egen del: Ull-underställ, fleecad funktionströja + tights (japp, löpartights kan användas till mycket), termobyxor och varm jacka. Plus halsduk virad 3 varv runt hals och ansikte, plus mössa och handskar.

Dagarna i skidbacken och all frisk luft gör mig dock GALET trött.
Ska det vara så….? 😉

img_8080