Slutat blogga och slutat springa terräng…

…har jag såklart inte gjort!
Även om man skulle kunna tro det. Det har bara legat lite på is senaste veckan. Jag tycker mig fortfarande ha lite känningar i halsen till och från. Men nu börjar jag fundera på om det bara är inbillning..?! Jag menar, hur länge kan en infektion ligga latent??

Jag red i alla fall igår, för jag kände att jag behövde lite motion. Jag blir ju rejält svettig och använder muskler jag inte brukar (!) Men, visst. Ok. (Här får alla icke-ryttare lite vatten på sin kvarn); det är ju inte riktigt lika fysiskt jobbigt, som ett snabbpass/intervallpass i löpning (tycker jag personligen). Så halsont eller inte (?); Jag har bokat in en ny ridlektion på tisdag.

Imorgon funderar jag däremot på att köra lite terräng.
Om allt kännt bra vill säga. Jag kan ju inte bara gå och vänta på den här jäkla (icke-) viruset! Jag känner däremot att jag, efter DNF:et och frustrationen på Lerum Vildmark, inte riktigt har känt samma sug på att springa kuperat och trail. (Även om det har blivit något enstaka pass i skogen efteråt).

Luften gick liksom ur mig, där och då, på något sätt. Men jag vet ju att jag tycker det är kul när jag väl är därute i skogen! Ett par nya trailskor kanske kan ge mig den där extra kicken..? *harkel* Haha! 😉

 

Om/när ni tvekar; kom ihåg! ♥

Jag hoppas att mögel dödar.

Att det dödar bakterier/virus (?) menar jag förstås.
Jag sitter här och ”tröstar” mig med lite kex, mögelost och marmelad. Så här på en torsdag… *harkel* Jag har haft lite huvudvärk från och till, nyst en del,  samt haft ”känningar” i halsen, de senaste dagarna. Inte halsont alltså. Därav prov-turen igår. Men det känns ändå som att det är något i kroppen. Nu hoppas jag bara att lite vila gör att det försvinner, istället för att bryta ut.

Ikväll skulle jag ju ha träffat Sara (och några andra bloggvänner) i Skatås för en  terrängrunda och lite fika/tjöt efteråt. Det känns jättetråkigt att jag missade det, men jag vågade inte chansa. (Jag tar jättegärna en ”rain-check”, Sara. Ok?) 

Om vi gör ett nytt försök till spring-träff i juli eller augusti; är ni några som vill hänga på?

 

Att springa i duggregn.

Att känna tunna, lätta vattendroppar träffa ansiktet.
Hög, klar, syrerik luft! Love it! ♥  Det är ju bara att konstatera; Jag är definitivt en vår/höst/vinter-löpare. Värme funkar inte för min kropp.

Jag har haft små känningar i halsen i ett par dagar, men det har inte blivit något mer. Därför gav jag mig ut på en ”känna-efter”-runda när jag kom hem från jobbet. Som sagt; Svalt och skönt! Det kändes lite segt till att börja med, men den sista hälften kändes betydligt bättre. Åh andra sidan, har jag varit ”seg i starten” ända sedan jag började springa.

Jag sprang inte särskilt långt.
Det blev lite dryga 6 km, men jag försökte istället fokusera på tekniken. Efter bildena från helgen, så lade jag extra fokus på att sänka axlarna, dra in armbågarna närmare kroppen och fram med höften /upp med bröstet. Det kändes betydligt bättre.

Eller ja, ÖVERKROPPEN kändes bättre. När jag skjöt fram höften, kändes fötterna och landningen helt fel. Som att jag inte visste hur jag skulle sätta ner dem i varje steg. En känsla av att nästan trassla in fötterna i varandra… Men man kan inte förändra allt på en gång. Fokus på några områden till att börja med. 😉

Semester-mode?

Är det något i luften? Mer än regn (just i dag).
Jag har varit så oerhört trött den sista tiden. Träningen har känts skönt efteråt, såklart! (Som det brukar) men däremot känns inte motivationen på topp. Känslan i kroppen är att den är matt och oengagaerad. Nu efter midsommarhelgen var det som värst. Måndag morgon var bara en enda grå, seg massa… Blä!

Inte blev saken bättre av att jag hela tiden har trott att den här veckan var vecka 27. Gud, vad skönt! ”Bara vecka 27 och 28 kvar att jobba” (tänkte jag). Två veckor kvar till semestern. YEAY!!!

Nähä nej… Just det det var vecka 26 nu. Glädjeyran kom av sig EN ANING!  Jag tror min hjärna har gått in i något slags semester-mode. Den trappar ner inför ledigheten. Det är inte bra. Jag behöver köra på som vanligt för att dagarna inte ska bli sega, i tre veckors tid.

Hur tusan gör man…? Vakna kroppen vakna! 😛

 

Underbara stranden i Kivik, där vi var för två somrar sedan. *längtar* ♥