2016 – Malin goes Ultra?!

We gotta talk…
Alltså, för en sisådär 6 månader sedan. Mitt under den djupaste, iskalla vintern och med känslan att det var jääättelångt till sommaren, hade jag ett svagt ögonblick. Jag läste om Hallands Ultra och tyckte det såg så himla vackert ut! Jag var just då på väg upp till värmland. Troligen på ”trail-overload”. Helt plötsligt kom jag på mig själv, skicka SMS till en arbetskamrat:
”Hallands Ultra i Juni. Är du på?!”

Öka uthålligheten. Jaha, med långpass…

Resten är historia. 
Jag har inte vågat skriva något om detta innan (det är ju för tusan jättelångt!) och egentligen känns det rätt korkat att nämna det nu också. (Har jag sagt det, kan jag ju inte komma undan sedan). Och med höftproblemen tidigare i år, har jag definitivt inte kunnat löpträna som jag har velat. Långpass över 30 (eller 20 km för den delen…); Vad är det…? *harkel*

När jag var hos naprapaten häromdagen kom vi in på ämnet lopp.
Han skulle själv springa Stockholm Maraton i juni och pratade lite nervöst om sina 30+ långpass och plötsligt hör jag mig själv säga:
”- Jag ska springa 50 km i juni”. Jag tror, helt ärligt, att han funderade både en och två gånger; Hur tänkte hon där..? Men han var snäll och la fram det på ett mer genomtänkt sätt. Haha!
Inte som Märtas kollegas reaktion.Och då har hon ändå SPRUNGIT 3 mil, för inte så längesen.

Hur svårt kan det va´…?!

Och tja, vad ska jag säga. Jag har nog inte tänkt.
Lite som det vi var inne på för ett tag sen: ”Hur svårt kan det vara!” Plus att jag tänker att vi får ta det lugnt och försöka njuta av omgivningarna. Tar vi oss inte runt, så gör vi inte. Men då har vi i alla fall försökt och fått en (förhoppningsvis) härlig upplevelse.

Något jag gillar är att det på hemsidan står:
”Maxtid: Vi har ingen maxtid. Ta din tid och njut av naturen!” Hur kan man trail-snigel INTE gilla den inställningen, liksom? 😛

Vad hette det? ”Planering”?

Dessutom känner jag grymt mycket igen mig i Annas beskrivning – ”Så flummig!”
Planering? Vad är det? (You all know me by now). Det märkliga i sammanhanget är att jag inte ens är nervös. Hur kan jag inte vara nervös? Det är ju bara 44 ynka dagar kvar…! Dryga 6 veckor. På riktigt?  6 v.e.c.k.o.r….?! Det är ju ingenting.

PS. Vad innebär ”Ingen maxtid” egentligen? Får man hålla på hela natten tror ni…? Haha! 😀

Bilderna är från hallands ultras hemsida.

Veckan hittills!

Naprapatbesök

Jösses! Dagarna rusar iväg och jag vet knappt vad jag har gjort.
Den här veckan började med två vilodagar, i hopp om att kroppen skulle kännas bättre efter söndagens ”bottennapp”! Tisdageftermiddagen innebar dessutom ett naprapatbesök. Inbokat sedan lång tid tillbaka (i förebyggande syfte).

Problemen med bäckenleden/höften var betydligt bättre, men små korrigeringar gjordes. Sedan hade jag (lägligt nog?) fått känningar i mitt vänstra skulderblad, ett par dagar innan besöket. Känslan av en nerv var i kläm. Och mycket riktigt; ytterligare en korrigering i bröstryggen och ”poff” så vad det onda borta. Det är magi, på riktigt! 🙂

Eldig yoga!

Gårdagen bjöd sedan på ett gymbesök.
Först styrkeövningar för ryggen och det kändes riktigt bra. (Fast jag älskar ju att köra rygg, så det känns i princip alltid bra). Efter det blev det en timmes yoga. Jag insåg häromdagen, när jag såg över min träning under april, att jag inte har kört yoga EN ENDA MINUT. Helt galet…?! Nog för att jag har älskat känslan av att kunna springa igen, men det kan ju bli för mycket av det goda. Därför tog jag mitt förstånd till fånga och skuttade (nåja) i yogasalen.

Passet bestod av mycket flöden och ”högt tempo”. Jag som är van vid den luuuugna yin yogan, fick kämpa för att kunna fokusera! Och så varm, svettig och darrig man blir när man kör mer ”power-aktig” yoga! Nyttigt, nyttigt för en (numera ännu) stel(are) löparkropp. 😛

Hur någon annan kan göra hela din dag.

Hunger och PMS

I helgen fräste jag åt sambon, barnen mamma, pappa och bror – Alla på en och samma gång!
Nu i efterhand; Jösses, att jag bara kunde med? Anledningen PMS och att jag var o.b.e.s.k.r.i.v.l.i.g.t. hungrig, vid det beskrivna tillfället..!! Ingen bra kombo!
Att inte äta regelbundet när man har mens är inte att rekommendera.  Så, nu har jag nämnt min mens typ 3 gånger på två dagar. Någon som missat det? Nä, bra – Då går vi vidare nu! Haha! 😉

Vad jag egentligen ville komma till är den där känslan när man känner att man är irriterad, men ändå inte kan sluta vara irriterad. Why is that?!
Den här måndagen började rätt bra, men när jag hade varit på jobbet i 20 minuter kände jag mig  lättretad och störde ihjäl mig på att alla som ansåg att just dom, behövde svar inom 2 minuter. ”Jag kan inte klona mig, ok…??”

Le mot någon du möter!

Min närmsta kollega var däremot på strålande humör och trots att jag snäste och fräste, tog han det med ro och efter en riktigt trevlig lunch (med supergod mat) kände jag hur det hade smittat av sig. Jag gick typ och log resten av dagen! Tänk vad våra medmänniskor kan göra. 🙂
Och tänk på vad vi själva kan göra, om vi väljer att le mot någon eller ha tålamod och behandla någon på ett sådant sätt att de känner sig uppskattade.

Läs även Jeannas – ”Hur karma bet mig i arslet (och tömde min kaffekopp”).

Något är fel.

När man egentligen inte ser någon rimlig anledningen till att kroppen går på halvfart. 
Orsakerna jag nämnde igår, kan säkert fortfarande påverka, men det borde bara påverka marginellt. Jag har aldrig blivit särskilt påverkad av menscykeln tidigare. Visst, lite grann kanske, men inte alls så här. Inte heller pollen känns som det hundraprocentiga svaret.

Alternativ träning.

Igår drog jag till gymmet och valde att köra alternativ konditionsträning.
Dels pga höftkänningarna, men även för att se om det gjorde någon skillnad att träna inomhus. Planen var egentligen det vältajmade spinningpasset som drog igång ungefär 10 minuter efter att jag klev in genom dörrarna, men jag kände redan innan att kroppen kändes ”off”.
Därför valde jag det säkra före det osäkra; cykel (ute i gymmet). Där kunde jag påverka känslan på ett annat sätt. Lyssna på kroppen, utan att bli ”meddragen” i ett ohållbart tempo (för dagen). Även om man VET att man ska ta det lugnt, är det nästintill omöjligt att hålla igen när man tränar i grupp…!

Det är defenitivt något som inte stämmer.

Det är dock oerhört irriterande när jag inte förstår vad det är som felar…?! Jag tycker att jag får ihop pusselbitarna i livet/träningslivet på ett bra sätt. Det är klart det hade gått att ”optimera” ytterligare kanske, men det flyter ändå på ett helt ok/tillfredsställande sätt.

Så varför kunde jag bara få upp pulsen till 162 slag idag?
Jag som nästan brukar ha motsatt ”problem” – Ha svårt att hålla den på en lägre, jämn nivå. Jag har visserligen en hög maxpuls, men när jag kör långpass får jag nästan gå stundtals, för att hålla den under 160 slag, vilket även det kan vara frustrerande…

Från Runners high till Runners low?

Nu kunde jag istället inte kommer över 162…?!
Kroppen kändes fortsatt seg och andningen tung (inomhus = ingen pollen?), vilket i sin tur kanske gjorde att jag fegade lite grann (?) Hur som helst, låg den på stadiga 150. Vilket även blev snittpulsen efter 70 minuter och dryga 27 km cykling.

Jag tycker det är svårt att veta hur jag ska hantera det?
”Bara” vila? Octuh i så fall varför vila? Det känns ju, som sagt, inte som att jag stressar kroppen, varken via jobb, sömn eller för mycket träning…? Och det är ju inte ens en vecka sedan, jag hade en kanonkänsla i kroppen när jag sprang. Vad är skillnaden?

Jag hoppas verkligen att ni har rätt – Att det snart kommer gå lättare igen.

 

När det inte blir som man tänkt sig x 2.

Plan 1 – Linnémaraton

Planen inför den här helgen var ju att ta mig igenom dryga 42 km (44 km, om jag inte minns fel) för andra året i rad. Tillsammans med ett gäng tokiga arbetskamrater. Istället kom det en massa andra planer emellan – Både för mig och för de andra. Men 2017 kör vi igen! (För er som fortfarande hänger här då).
PS. Andra planer på långlopp är dock på gång. Mer info om det snart…! 🙂

Plan 2 – Springa långpass!

Backup-planen var att köra långpass här hemma. 
Jag bytte om till löparkläder, men fastnade framför datorn ett par timmar (?!) en bra stund. Bloggade lite själv, läste ikapp en massa bloggar och letade inspiration. Ofta blir jag ju inspirerad till att ge mig ut, när jag läser om andra som tränar/springer.
Men just den här dagen, måste jag nog erkänna, att det mest var för att jag drog mig för att ge mig ut… Klockan blev halv 11 innan jag äntligen tog mig i kragen och kom ut.

Att alltid känna motivation.

Det är många som har uppfattningen att ”de som tränar” alltid känner motivation. Tränar man flera dagar i veckan, måste man ju självklart tycka att det är roligt att träna! Eller hur var det?
”Själv har jag precis börjat träna och idag känner jag mig inte ALLS motiverad, så jag stannar inne. Det måste ju vara ok. Jag är ju inte en ”sådan som tränar”. Därför behöver jag ju egentligen inte träna. Jag tränar imorgon istället. Eller på måndag.”

Jag lovar er; alla som tränar / har börjat träna kommer få sina ”ups and downs”.
Den här dagen var verkligen en ”down”, för egen del. Men det är ju egentligen bara att bestämma sig. Nu gör jag det! Det låter som en klyscha, men tar man sig bara ut, så brukar den där tröga känslan släppa. I 99 fall av 100!

Fall 100 av 100 – Varför det var så tungt?

Den här gången var tydligen den där sista jäkla 100:e gången.
Det var längesen jag var så himla seg. Även om några av den senaste tidens (försök till) morgonjoggar, har varit tröga, så var detta verkligen något utöver det vanliga. Herrejösses…..! Sirapssega ben och tung andning!
Jag tänkte efter och ansåg att: ”Jo, jag har väl både ätit och sovit bra.”  Till slut konstaterade jag att det förmodligen berodde på tre saker:

1. Benen var tunga efter Grit-passet i torsdagskväll.
2. Det var soligt och torrt ute = Pollen…
3. Det var min första blödningsdag i menscykel. (Sorry, for too much info).

Ett tag var det nära att jag gav upp. Jag funderade antingen på att vända om och ta mig hem, eller bara gå en promenad. Det blev någon variant av alternativ nr 2. Jag vände alltså inte hemåt, men det blev bara 9 km och mer ”gågging-runda” än löprunda. Sprang/lufsade kanske 70 % av passet och resterande del blev det gång.

Är kroppen inte med på noterna, så är den inte. Vad ska man göra, mer än att lyssna?
Som tur är, är ju känslan efter passet ändå lika skön som vanligt!  Endorifiner! 🙂