T.G.I.F – Or is it?

Det känns inte som fredag.
Eftersom vi har haft lov, hela familjen och jag började jobba först igår, fick mitt huvud inte riktigt ihop det, när kollegorna började önska: ”Trevlig helg”.
Hela dagen har jag känt mig trött och rispig i halsen. Vägrar bli sjuk! Kanske får jag skylla mig själv då jag kaxigt kallat mina familjemedlemmet för ”klena”, då alla varit förkyla i över en vecka. Alla utom jag. Hittills… Mega-jinx på det alltså. Och självförvållat…?! 😛

För egen del har både gårdagen och den här dagen bestått av jobb och vila. Längtar mest tillbaka till de värmlandska skogarna. Därför tänkte jag tipsa om andra läsvärda inlägg i bloggvärlden så länge!

• Jessica tipsar om en chiapudding som fick dreglet att rinna från mungiporna. Måste testa!
• Jeanna skrev en mycket tänkvärd text vad gäller källkritik. Om hur många bara delar information utan att tänka igenom vad de egentligen delar. Och varför?
• Mia laddar och skriver ner tankar /planer inför nästa års stora personliga äventyr. Att hon dessutom skriver att sträckan på 898 km inte (!) är det som skrämmer henne, utan något annat….  får mig att tycka kvinnan är übercool! ‘
• Karin tipsar om nyttigt halloween-godis. Vad jag själv tycker om just Halloween kan vi låta vara osagt här… 😉
  Men godiset lät galet gott! Och enkelt. Jag undrade om man inte bara kunde säga ”bus” när det knackar på dörren och sedan äta upp dem själv?

Ha en fin fredag, alla!
Här blir det Idol, barnmys och choklad. Och lite coldzyme och te kanske? En (ganska) bra fredagkväll helt enkelt!

600 höjdmeter för att utmana sina hjärnspöken!

Inte en enda del av mig ville åka hem igår eftermiddag.
Jag hade lätt kunnat tänka mig att vara kvar i de värmländska skogarna ett par veckor till…! Men måste man åka hem, så måste man, tyvärr. Jag har verkligen hunnit landa och känt att jag blivit lugn i sjläen. Det är verkligen skönt att hitta den känslan. Det allra bästa hade varit att hitta den oftare i vardagen. Det går ibland, men det är betydligt lättare när man kommer iväg och kan slappna av utan alla vardagliga bestyr runt omkring!

Sista dagen bestod dels av en morgonjogg på 5 km.
Inte sådär lättsprungen och platt som man önskar, men jag klagade varken på kuperingen eller vyerna… 🙂 Jag som inte är någon morgonmänniska i grund och botten, njöt av den tidiga rundan. Lite segt första km, men därefter var kroppen förvånansvärt pigg efter långpasset dagen innan.

Senare på förmiddagen blev det höjdmeter.
Inte i formen ”springa”, utan gå. Uppför, uppför, uppför barberget. När man kom upp på toppen utsikten var slående! Väl uppe skulle man upp ytterligare ca 3 meter; Upp på ”klövsten”, med hjälp av en stege. Där började mina hjärnspöken göra sig hörda.

Det kan låta ologiskt att man tagit sig upp på 599 möh och njuter av utsikten.
Men när man sedan kliver upp på en stege, för att ta ytterligare 6 små ”trappsteg” så låser sig hjärnan. Kom upp på stenen, men sedan kom ångesten. Höjdskräcken. Jag började tänka tankar som att:
”Jag kommer ALDRIG komma ner igen?!” Hur kan 3 ynka meter se så låga ut nerifrån, men när jag kom upp på stenen, kändes det som en evighet ner till marken… 😮

På mycket darriga ben ställde jag mig upp och bad jag sambon ta ett foto.
Tack och lov kändes det bättre efter en liten stund. Jag klättrade ner och lyckades sedan klättra upp och ner för stegen en gång till. Bara för att se om jag kunde. Att utmana sig själv är så jäkla nyttigt!! Jag HATAR verkligen att vara höjdrädd. Fördelen är att man känner sig så jäkla stolt när man väl lyckats lura/övervinna sina hjärnspöken!

Har ni någon fobi som ni utsätter er för?

Nordvärmländsleden – Magi! Sen gick jag vilse…

Vi hade lite att ta igen – Nordvärmlandsleden och jag!
Sist hade jag ju parkerat bilen uppe vid Långberget och var tvungen att vända i rimlig tid för att orka ta mig upp för berget igen. Där jag vek av leden sist, där tänkte jag påbörja min nästa ”etapp”. Bad svärföräldrarna kör upp mig och släppa av mig ute vid ”stora” vägen.
”- Det är ingen fara. Jag springer in till där leden sticker in i skogen”, sa jag (småkaxigt). Jo, men det var ju inte så långt…. Eh…? 3,5 km uppvärmning på grusväg är ju inte fy skam. Haha! 😀

In i skogen och först var det rätt blött och en del uppför.
Hur kan det gå uppför, när jag åkt halvvägs upp för ett berg för att sedan springa NER…?!? Please explain. 😛
Ett par km senare kom jag in i den mest magiska skog jag någonsin hade sett! WOW! Snacka om trailporr! Oberörd, vacker John Bauer-skog. Samtidigt fick man (av samma anledningar) lite nojiga tankar om att man inte var helt ensam därute…

Kom ut på ett tidigare kalhygge, men som numera såg ”helt ok” ut.
Blev dock lite orolig, pga bristen av träd och därav eventuella brister av markeringar. Men nädå, ”någon” hade varit duktig och märkt ut leden väl, även efter att de hade varit där och röjt = Nöjd Malin.

Sedan gick det (äntligen) lite nedför. Mycket tallskog och torra, lättsprungna stigar (Inombords jublade jag lite, trots att jag brukar försöka köra ”embrace-the-mud”-tänket).
Lite överallt längs leden sitter såna här träskyltar, som märker ut vattendrag, utsiktsplatser m.m. Väldigt charmiga måste jag säga. 🙂

Strax efter kattjärn sprang jag lite vilse ett tag…
Ingen panik alls, (Yeay på den, pannbenet) och lyckades lugnt och metodiskt leta mig rätt igen (med hjälp av gps:en i mobilen).  Kom fram till ett vindskydd som låg himla mysigt till måste jag säga. Framtida utflykt med barnen?! 🙂

Både jag och Love passade på att ta oss slurk.
Iskallt vatten i sjöar/bäckar häruppe smakar MAGISKT! Precis som fjällbäckar. Och vi passade även på att njuta av utsikten. Eller ja, i alla fall jag. Love luktade nog mest på älgbajs. 😉

Efter att jag lämnat vindskyddet och näcksjön blev stigarna betydligt mer tekniska igen.
Steniga som tusan, mycket rötter och blött! Jag svor mer än en gång här, måste jag erkänna. Höll på att stuka fötterna säkert 7-8 gånger och jag som brukar tycka att jag är relativt SÄKER på foten… Tji fick jag.

Mitt i detta tekniska såg jag plötsligt en ”platt fläck” på marken.
Love nosade mycket intresserat (!) och strax efter började hon gny och vill springa förbi mig på singletrackstigen (brukar ha henne bakom mig).
”Nej inte igen?!” hann jag tänka, samtidigt som jag svor och snubblade över rötter. Exakt sådär reagerade den vita schäfern vi hade ett kort tag, när han (troligtvis) kände lukten av björn….
Ja, jag nojade rätt bra här och försökte öka takten!!

”Vadå gnäller. Jag är väl helt oskyldig…” 😉

Det där med verklighetsuppfattning förresten…
Märkligt hur sträckor som ser så korta ut på kartan kan vara så mycket längre i verkligheten? Haha! Inte så att jag inte tar mig fram, om det råkar vara en sisådär en mil ”för långt”, men mentalt blir det lite jobbigt.

Vi passerade myrar och mer tallskog. (Mysigt – gillar tallskog!)

Strax efter myren sprang jag lite vilse igen.
Valde här att INTE fortsätta följa själva leden. Den fortsätter ju ända ner till Sysslebäck/Branäs och så långt skulle inte jag (idag). Hade därför plan på att vika av på en utmarkerad stig på kartan. Och alla utmärkta stigar är jättelätta att hitta. Eh… inte!

Velade fram och tillbaka och var mer frustrerad än rädd.
Efter ett tag hittade jag en stig. Fast osäker på om det var en stig upptrampad av människor, eller om det bara var en djurstig? Den låg i alla fall på ungefär rätt ställe. Så jag tassade ner i skogen igen och hoppades på det bästa. (Man kan ju alltid vända).

Jag ser rädd nöjd ut, trots att jag inte var helt på banan… 😛
Efter ett kort tag på en väldigt smal, blöt stig kom jag ut på en skoterled! YEAY! Skoterled är bra. Väl utmärkt. Och även om den i första hand kanske inte är världens bästa trailstig, så leder den i alla fall någonstans.
Även den var relativt blöt, i alla fall bitvis, men sista km var den rätt ok att springa på. Kom ut vid den här större bäcken, som då tack vare (!) skoterleden, hade en bro.

Sista  kilometrarna ner till stugan njöt jag!
Nu visste jag var jag var och kunde bara låta benen rulla på nerför. Ja, nu gick det nedför. Nästan lite väl mycket ibland, för mina knän och framsida lår var inte alltid helt nöjda. Nästan så att små uppförslut blev välkomna, då det blev helt andra muskler som fick jobba en kort stund!

Benen kändes faktiskt rätt möra på slutet.
Det där planerade KORTA långpasset, blev istället ett långt långpass. (Eller ja, ett längre långpass än planerat i alla fall. Längre sträckor har jag ju sprungit tidigare).
Lite känningar i min vad på slutet. Kanske inte helt oväntat, med tanke på att den här terrängen inte är så snäll. Mjuk och lättsprunget på ett sätt i och för sig, men ganska tuff för vaderna ändå.

Jag ställer mig frågan ibland:
Varför bor jag nere i slask-plask-land (typ Göteborgsområdet) när man kan bo såhär?

Minst en etapp kvar på Nordvärmlandsleden alltså! För att ta mig ner till Sysslebäck, that is. Om jag ska ta mig bort till Branäs blir det nog ytterligare ett par stycken.
Och ska jag ta mig västerut – ända bort till Höljes (det håller jag sprang leden åt första gången jag sprang den) så…. Låt oss bara säga att jag har lite att göra. Och ni kommer få läsa om det. 🙂

Borde jag vilja mer?

Det dyker inte upp så ofta som man hade velat.
Ni vet, de där klockrena inläggen som gör att man bara sitter och nickar instämmande och får aha-upplevelser! Att personen som skrev det verkligen har tänkt till och skrivit om något som ingen annan har kunnat/vågat skriva om.

Sofia har skrivit ett sådant inlägg.
Om hur många försöker träna som elitidrottare, trots att de jobbar heltid, har tre barn, varav alla ska skjutsas till aktiviteter och gud och hans moster. Trots det vill de kunna träna de där timmarna nästan varje dag för att bli snabbare, starkare och hela tiden bättre. Håller det?

I andra änden finns de som tittar med ett (eller ofta) två förhöjda ögonbryn på grupp ett och undrar vad tusan de håller på med. Hur kan de älska träningen så mycket? När man kan ligga här i soffan 7 dagar i veckan och kolla på bra tv-serier, eller ta en fika på stan varje dag?

Tredje gruppen.
Där jag finns och känner igen mig så väl i det hon skriver. Jag springer oftast lugna njutarpass och gör det för att jag älskar just det. Att det får mig att må bra! Jag tränar inte två pass om dagen. Inte ens ett pass om dagen. Mer varannan dag.
Jag springer inte heller milen under 55 minuter, eller kör stentuffa tusingar minst en gång varannan vecka. I och med det känns det liksom inte som att det är ”good enough” (i  mångas ögon). Att jag borde vilja mer. Vilja bli snabbare, starkare och bättre. Hela tiden. ”Varför tränar hon annars…?”

Jag vill må bra. Borde jag vilja mer?

Läs hela Sofias inlägg här! –> ”Nästa stora hälsotrend”

Crush!

Beatatjata la ut ett inlägg på instagram.
Där hon förklarade att hon inte alls fick någon förståelse av sitt äldsta barn, efter att ha visat bilder och tittat på klipp från kultserien och förklarat att hon minsann ville gifta sig med MacGyver när hon var 10 år.
Hur kan man inte fatta? Jag hade själv en megacrush på just MacGyver när jag var i samma ålder. Jag spelade in alla avsnitt på VHS-band (uja…! 😀 ) och satt och tittade (och suktade) på dem under veckorna!

Ok, frisyren är väl inte den mest hotta, om man tittar på bilden idag, men då var han ju hur cool och modern som helst! För att inte tala om; vem annars kunde tillverka små bomber endast av gem, tuggummi och lakritspulver?! 😛

Den där cruschen gick över efter ett tag.
Då började jag istället spela in avsnitt av 21 jumpstreet. Take a wild guess why…! 😉
En kompis till mig var småkär i Michelangelo i Turtles… (?!) Haha! Till hennes försvar måste jag väl säga att hon åtminstone var hon ett par år yngre än mig, at the time. (Fast ändå). *fniss*

Hade ni någon vanlig eller ovanlig crush som yngre?