Nordvärmländsleden – Magi! Sen gick jag vilse…

Vi hade lite att ta igen – Nordvärmlandsleden och jag!
Sist hade jag ju parkerat bilen uppe vid Långberget och var tvungen att vända i rimlig tid för att orka ta mig upp för berget igen. Där jag vek av leden sist, där tänkte jag påbörja min nästa ”etapp”. Bad svärföräldrarna kör upp mig och släppa av mig ute vid ”stora” vägen.
”- Det är ingen fara. Jag springer in till där leden sticker in i skogen”, sa jag (småkaxigt). Jo, men det var ju inte så långt…. Eh…? 3,5 km uppvärmning på grusväg är ju inte fy skam. Haha! 😀

In i skogen och först var det rätt blött och en del uppför.
Hur kan det gå uppför, när jag åkt halvvägs upp för ett berg för att sedan springa NER…?!? Please explain. 😛
Ett par km senare kom jag in i den mest magiska skog jag någonsin hade sett! WOW! Snacka om trailporr! Oberörd, vacker John Bauer-skog. Samtidigt fick man (av samma anledningar) lite nojiga tankar om att man inte var helt ensam därute…

Kom ut på ett tidigare kalhygge, men som numera såg ”helt ok” ut.
Blev dock lite orolig, pga bristen av träd och därav eventuella brister av markeringar. Men nädå, ”någon” hade varit duktig och märkt ut leden väl, även efter att de hade varit där och röjt = Nöjd Malin.

Sedan gick det (äntligen) lite nedför. Mycket tallskog och torra, lättsprungna stigar (Inombords jublade jag lite, trots att jag brukar försöka köra ”embrace-the-mud”-tänket).
Lite överallt längs leden sitter såna här träskyltar, som märker ut vattendrag, utsiktsplatser m.m. Väldigt charmiga måste jag säga. 🙂

Strax efter kattjärn sprang jag lite vilse ett tag…
Ingen panik alls, (Yeay på den, pannbenet) och lyckades lugnt och metodiskt leta mig rätt igen (med hjälp av gps:en i mobilen).  Kom fram till ett vindskydd som låg himla mysigt till måste jag säga. Framtida utflykt med barnen?! 🙂

Både jag och Love passade på att ta oss slurk.
Iskallt vatten i sjöar/bäckar häruppe smakar MAGISKT! Precis som fjällbäckar. Och vi passade även på att njuta av utsikten. Eller ja, i alla fall jag. Love luktade nog mest på älgbajs. 😉

Efter att jag lämnat vindskyddet och näcksjön blev stigarna betydligt mer tekniska igen.
Steniga som tusan, mycket rötter och blött! Jag svor mer än en gång här, måste jag erkänna. Höll på att stuka fötterna säkert 7-8 gånger och jag som brukar tycka att jag är relativt SÄKER på foten… Tji fick jag.

Mitt i detta tekniska såg jag plötsligt en ”platt fläck” på marken.
Love nosade mycket intresserat (!) och strax efter började hon gny och vill springa förbi mig på singletrackstigen (brukar ha henne bakom mig).
”Nej inte igen?!” hann jag tänka, samtidigt som jag svor och snubblade över rötter. Exakt sådär reagerade den vita schäfern vi hade ett kort tag, när han (troligtvis) kände lukten av björn….
Ja, jag nojade rätt bra här och försökte öka takten!!

”Vadå gnäller. Jag är väl helt oskyldig…” 😉

Det där med verklighetsuppfattning förresten…
Märkligt hur sträckor som ser så korta ut på kartan kan vara så mycket längre i verkligheten? Haha! Inte så att jag inte tar mig fram, om det råkar vara en sisådär en mil ”för långt”, men mentalt blir det lite jobbigt.

Vi passerade myrar och mer tallskog. (Mysigt – gillar tallskog!)

Strax efter myren sprang jag lite vilse igen.
Valde här att INTE fortsätta följa själva leden. Den fortsätter ju ända ner till Sysslebäck/Branäs och så långt skulle inte jag (idag). Hade därför plan på att vika av på en utmarkerad stig på kartan. Och alla utmärkta stigar är jättelätta att hitta. Eh… inte!

Velade fram och tillbaka och var mer frustrerad än rädd.
Efter ett tag hittade jag en stig. Fast osäker på om det var en stig upptrampad av människor, eller om det bara var en djurstig? Den låg i alla fall på ungefär rätt ställe. Så jag tassade ner i skogen igen och hoppades på det bästa. (Man kan ju alltid vända).

Jag ser rädd nöjd ut, trots att jag inte var helt på banan… 😛
Efter ett kort tag på en väldigt smal, blöt stig kom jag ut på en skoterled! YEAY! Skoterled är bra. Väl utmärkt. Och även om den i första hand kanske inte är världens bästa trailstig, så leder den i alla fall någonstans.
Även den var relativt blöt, i alla fall bitvis, men sista km var den rätt ok att springa på. Kom ut vid den här större bäcken, som då tack vare (!) skoterleden, hade en bro.

Sista  kilometrarna ner till stugan njöt jag!
Nu visste jag var jag var och kunde bara låta benen rulla på nerför. Ja, nu gick det nedför. Nästan lite väl mycket ibland, för mina knän och framsida lår var inte alltid helt nöjda. Nästan så att små uppförslut blev välkomna, då det blev helt andra muskler som fick jobba en kort stund!

Benen kändes faktiskt rätt möra på slutet.
Det där planerade KORTA långpasset, blev istället ett långt långpass. (Eller ja, ett längre långpass än planerat i alla fall. Längre sträckor har jag ju sprungit tidigare).
Lite känningar i min vad på slutet. Kanske inte helt oväntat, med tanke på att den här terrängen inte är så snäll. Mjuk och lättsprunget på ett sätt i och för sig, men ganska tuff för vaderna ändå.

Jag ställer mig frågan ibland:
Varför bor jag nere i slask-plask-land (typ Göteborgsområdet) när man kan bo såhär?

Minst en etapp kvar på Nordvärmlandsleden alltså! För att ta mig ner till Sysslebäck, that is. Om jag ska ta mig bort till Branäs blir det nog ytterligare ett par stycken.
Och ska jag ta mig västerut – ända bort till Höljes (det håller jag sprang leden åt första gången jag sprang den) så…. Låt oss bara säga att jag har lite att göra. Och ni kommer få läsa om det. 🙂

Annonser

22 thoughts on “Nordvärmländsleden – Magi! Sen gick jag vilse…

  1. Ping: Ensam i skogen – Fast ändå inte ensam i skogen. | Rund är också en form – Trail & Träning

  2. Ping: Att tänka på när man springa trail! | Rund är också en form – Trail & Träning

  3. Ping: Mitt 2015 – Del 2 – Andra halvåret | Rund är också en form – Trail & Träning

  4. Ping: Tufft långpass & bästa återhämtningen! | Rund är också en form – Trail & Träning

  5. Vad glad jag är att jag hittade tillbaka till din blogg igen! Så härliga naturbilder från traillöpning har du! Jag har själv börjat springa mera i terräng nu, så jag tycker det är så roligt att läsa om andras äventyr också.. 🙂

  6. Men åh vad underbart, ljuvligt vackert! Jäklar vad sugen jag blev på att springa. Håller alla tummar för fint väder i helgen. 🙂 Den där leden ska jag minsann kolla upp också. Har bilat i de där trakterna några gånger och blir lika tagen av hur vackert det är varje gång.

  7. Ping: Tips om storslagen natur – Träningsblogga

  8. Underbara bilder!! Precis som Maria skriver här ovan så får det mig att vilja flytta och precis som du själv skriver ”varför bor jag i slask-plask-land” så skriver jag – varför bor jag på Östgötaslätten?
    Härlig beskrivning av din runda!!

  9. Dina inlägg får en att vilja flytta till skogs bums! Så underbart det ser ut, och som alltid bra beskrivet med sån inlevelse att det blir en spännande berättelse man ivrigt läser vidare om.
    Jag får nöja mig med lite skog hos föräldrarna där jag sakta men säkert försöker utvidga mina rundor utan att springa vilse (har ingen gps eller smart telefon..) vilket jag tenderar att göra även på elljusspår.
    Dem här trailporr-inläggen gillar jag verkligen!:)

  10. Vilka bilder! Det ser helt fantastiskt ut!

    Vet precis hur lättad man blir när man efter att ha irrat runt vilse ett tag (vilket i verkligheten sällan är så länge men känns som en EVIGHET) äntligen hittar en stig. Den där ”skitsamma vart stigen leder, den leder iallafall nånstans”-känslan 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s