Äta ”leftovers”!

Barnen åkte till Värmland med farmor imorse.
Sambon är på jobbet och jag har en hel dag för mig själv. (Vad ska jag göra helt SJÄLV??) Haha!
Först hade jag funderingar på att köra dubbla träningspass, men den här veckan har jag tränat varje dag, så istället för två pass, tänkte jag köra ETT. Lite senare. Först ett veterinärbesök för att skaffa hundpass.

När man är helt ensam tar man vad man haver, till lunch.
Stekte upp halloumi och åt det tillsammans med ekologiska tomater, jordgubbar och solroskärnor. Det lät lite udda tyckte jag, men funkade alldeles utmärkt! Salt och sött gifter sig himla bra. 🙂

Att springa med någon som kan dämpa en.

Löparkläderna var redan på och jag var på väg ut.
Då säger plötsligt 7-åringen:
”- Mamma! Jag vill springa med dig!”  Jag måste erkänna att jag var tveksam och försökte få honom att vara hemma, men han insisterade så till slut tänkte jag:
”Ok, det här kanske t.o.m. är bra för mig”…

Risken att springa ensam är att jag tycker att X antal km är alldeles för kort…
Nu var jag tvungen att anpassa mig. Ta det lugnt/lugnare och springa kortare. Något min högervad säkerligen uppskattar. Att ta ett steg tillbaka.
Det är svårt att bromsa sig själv. Särskilt såhär i semestertider. Därför är det bra när någon annan bromsar mig, åt mig!

Men jag måste säga att han överraskade mig.
Fram till 3 km sprang han med lätta steg, 5-10 meter framför mig. Inte en tillstymmelse till trötthet. Att han bromsade MIG kanske var fel beskrivning. Jag fick nog dämpa honom lite istället.
”Vad har jag gett mig in på”, tänkte jag.
”Tänk om han aldrig vill springa hem?!” Haha! *nervöst skratt*

Men strax därefter började han knorra lite om att han började bli trött. Då vände vi direkt hemåt. Hans premisser gäller, såklart! Men det blev lite dryga 4 km. Grym liten ”duracell-kanin” till son, jag har! 🙂

Morgon-yoga!

När man så gärna vill få in en rutin.
Varför är det så svårt att få just det? Yoga (nästan) varje dag hade varit såå bra för min stela löparkropp, ändå blir det nästan bara av när jag bokar in de där yoga-klasserna på gymmet.
Hemma får jag inte tummen ur… Det behöver inte ta så lång tid. 5-10 minuter. Eller bara ett par solhälsningar. Många bäckar små. Jag VET ju det!

Semesterledigheten har gjort gott.
Det känns som att jag har tiden. Att jag TAR mig tiden. Nu, efter 2,5 vecka, har jag liksom hunnit landat på något sätt. Både igår morse och nu imorse, har jag kört yoga. Så skönt! 🙂

Känner ni igen er?
Att ni har mer tid (eller ork) nu under sommaren?

Äkta glädje!

Man blir helt tårögd av det här.
Varm ända in i hjärtat! Sååå fantastiskt gammal dam. Verkligen äkta glädje! ❤
För att inte säga; fantastisk kvinna som har uppmärksammat hur damen har suktat ihjäl sig och bestämmer sig för att ge en present till sin PATIENT. ❤

Försökte få filmklippet här, men bädda-in-koden verkar inte funka.
Men in och kolla —> den här länken! 🙂

Offtrail – Puls och mjölksyra!

Som jag var inne på i rehab-inlägget;
Det enda jag vill göra är att springa. Det enda jag har gjort i sommar (känns det som) är att gå. När vaden inte klarade av att springa…så gick jag! Nu när jag behöver (tråk-)gå in vandrarkängorna…så går jag…!
Förmodligen bra för vaden att få mycket blodflöde, men inte den högre belastningen. Men ändå… Jag börjar tröttna! 😛

Igår var jag och en vän ute och traskade.
Rätt ut i skogen.  Knöggligt underlag var bara förnamnet. Offtrail – med lera, grenar, stockar, mossa, myr, översvämningar, klättring och lite annat. Nog för att jag är van att ”traila”. Inte lika van att ”offtraila”, märkte jag…

När det går uppför är det lätt att undra vad man håller på med.
Väl däruppe på höjden är man rätt nöjd att kroppen är stark nog att ta en dit. Magisk utsikt väntar! Tyvärr var utsikten begränsad pga en massa moln och regn, men vackert ändå. (Bilderna ger inte riktigt rättvisa).

Vi pratar inga fjäll-höjdmeter, men vi skrapade ihop ca 375 höjdmeter.
Tillräckligt mycket för att känna av dem. Tempot var inget att skryta med därute i terrängen, men den höga pulsen och mjölksyran i benen vittnade om att kroppen fick jobba! Snabbhet är inte alltid nödvändigt. Eller ens möjligt. 😉

Fina Lovisen var med. Och vännens unga Grosser Sennen-hane.
Delvis MYCKET jobbig (!) tyckte Love. Men jag tror hon tycker om honom liiite i smyg. Stå och spana på utsikt och leka jage tillsammans, gick ju i alla fall bra. Tjejer ska tydligen alltid spela svårflörtade… 😉