Som värsta Running Snow White!

Och då menar jag inte att jag är oskuldsfull och försiktig.
Mer att jag under en enda timme stötte på en nötskrika, ett rådjur, en ekorre (som satt 5 meter ifrån mig och bara tittade?!), en skogsduva och en hare. Hade jag stämt upp i sång hade de kanske kommit närmare och ställt sig i en ring runt mig? (Eller inte) Haha! 😛

Förutom (tack vare?) djur-kaskaden; vilken runda!
När jag lämnade jobbet kände mig seg och mosig och funderade allvarligt på att bara åka hem och vila. Som tur var tänkte jag på det som kloka Ingmarie brukar tipsa om; Att prova en kort runda/kort stund och se hur det känns.
”3 km kan jag ju springa vilken dag som helst. Efter det får jag sluta om jag vill”.

Första 2 km var lite sega (och gick, till mitt försvar, bara uppför) men efter det rullade det på riktigt bra. Efter 3 km ville jag ju inte alls sluta längre. Bara tassade på och njöt av det fantastiska höstvädret! Det är verkligen nu jag trivs som bäst. Sol, guldfärgade eftermiddagar och +8 grader. Pigga ben och glada lungor – Dryga 8 km ren och skär magi! ♥

.
Lite ursäkta för fotona nedan. Detta var ändå de två bästa, trots att det ser ut som at jag ska vrida nacken ur led på ena fotot.
På ett tredje såg det ut som jag typ stod och bajsade (?!) så jag besparade er den. Photogenic – not so much! 😀

Annonser

Jag tror att jag vill göra slut…

Sviterna efter helgens lopp då. (Några av er som följer mig på instagran, vet kanske redan).
Jag lyckades ta mig hem från Sjövik, men så fort jag kom innanför dörren fick jag rusa till toaletten och kräkas.
Efter det lyckades jag, på något magiskt sätt, ändå duscha av mig (tack och lov) fast då sittandes i duschen. För strax efter fick jag världens huvudvärk. Försökte äta flertalet gånger, men fick inte behålla någonting. Inte ens vatten. Kräktes ytterligare ett par gånger innan jag somnade, helt utmattad.

Efter att ha sovit ca 1,5 timme, först då kunde jag äta och fick behålla det jag åt. Det blev inget avancerat, utan jag försökte vara snäll emot magen; vitt rostbröd med ost + vindruvor och lite chips. Inte lika bra som ”riktig” mat, men bättre än inget…

De har en av de snyggaste medaljerna jag sett! 

img_1984


Vad det är som gör att jag mår så här dåligt efter just Risveden-loppet?

För det är nästan bara efter det här loppet som jag får huvudvärk och kräks…?!
Att det är tuffare? Mer kuperat, fler höjdmeter och/eller mer teknisk, vilket gör att kroppen tar fullständigt slut…?
Fast jag tycker ju ändå att kroppen kändes mer slutkörd, efter ultraloppet i juni och då mådde jag ju inte så här dåligt…

En annan sak slog mig. Det är ju faktiskt bara två veckor sedan (jag trodde faktiskt att det var tre!) som jag sprang en halvmara i fjällen. Som för övrigt kändes helt magisk och var en rejäl utladdning! Kanske var det inte helt rättvist att ställa så här höga krav på kroppen, så nära inpå…?

Det var 4:e gången jag sprang det här loppet. Just nu känns det som att jag inte kommer springa det här loppet en 5:e gång. Risveden – Jag är hemskt ledsen, men jag tror faktiskt att jag vill göra slut…

Någon som har haft samma bekymmer med migrän/illamående, som har några tips?
De tas tacksamt emot!

Dagen efter raceday!

Ni som följer mig på instagram, kanske redan har koll på att jag tävlade igår (igen).
Risveden Terräng – 18,6 km kuperat, teknisk terräng.
Herregud, jag tvivlade många gånger om jag skulle ta mig i mål eller inte! Trött och seg kropp, som är ännu mer trött och seg idag. Race rapport kommer, jag måste bara återuppliva kroppen först! Och sätta ord på alla känslor som jag hade under dagen.

Har ni haft en bra helg? 🙂

Innan loppet var jag förvisso otaggad, men ändå relativt pigg.

Önskeinlägg: Så börjar du med fjällöpning!

För en vecka sedan befann jag mig uppe på fjället.
Shit, vad tiden går fort! Så här i efterhand känns det nästan som att allt är en dröm. Overkligt, på något sätt.
”Skulle jag ha klarat av att springa en halvmara i fjällen…?!” Jag saknar dessutom de fantastiskt go´a tjejerna och inser att vi är rejält utspridda över landet. Men nya äventyr kommer, så småningom. 🙂

Efter att ha delat med mig av upplevelsen, genom förra helgens race-rapporter, fick jag en frågan av Helena som jag tänkte (försöka) svara på:

”Det ser ljuvligt ut och grymt bra jobbat. Får man passa på att be om ett önskeinlägg med rubriken ”Så börjar du med fjällöpning”. Hur tränar man hemma liksom?”

Som sagt, det är knappt att jag kan fatta att jag har gjort det.
Än mindre förstå vad som hände med kroppen. Hur kunde den vara så jäkla pigg och fräsch?! Inte en enda negativ tanke under dryga 3 timmar…?! Det har liksom aldrig hänt mig, under ett tävlingslopp.

Vad gäller träning inför ett lopp i fjällen, kan jag nog bara dela med mig av mitt eget upplägg. Jag är ju ingen van fjällöpare, direkt.
Ser jag över träningsdagboken måste jag nog ändå ge mest cred till fjällvandringen i Norge. Att vandra 6-7 timmar per dag med 16 kg extra vikt på ryggen, gör verkligen sitt för uthålligheten, även om tempot ligger på endast ca 2-3 km/h… 🙂

img_1746

Tillbaka till grundfrågan: ”Hur man tränar hemma?”

Om man inte har möjlighet att vandra/springa i fjällen (vilket såklart är det bästa), skulle jag säga att det viktigaste är att man hinner skaffa sig en regelbunden löpargrund. Att inte bara få upp konditionen, med hjälp av ett (i sammanhanget) kort 10-veckors schema, utan att man verkligen låter leder, senor och ligament vänja sig under en längre tid.

Min vår och sommar har innefattat mycket lugna, distans- och långpass.
Detta var framför allt inför Hallands Ultra i Juni. Fokuset låg på långt och långsamt och trots det, blev längsta träningspasset ”bara” ca 28 km. Inga 30+ pass alls, alltså.

Mellan april och juli låg månadsmängden på ca 100 km i snitt.
I augusti (tävlingsmånaden) hamnade den däremot på knappa 60 km. Och då var ändå de 21 km i fjällen inräknade. Vilket innebär runt 35-40 km löpning i övrigt, varav en löparvecka ”försvann” pga fjällvandringen.

Teknisk terräng! Naturlig core- & backträning.

Försök att springa (mest/mer) i skogen, gärna på tekniska stigar. På så sätt bygger man upp fotlederna. Det var faktiskt en sak jag (till skillnad från några av mina bloggkollegor) inte var så himla orolig över. Jag litade på mina fotleder – Jag vet att de är starka och stabila.

En bra core-styrka är också viktig, när man ska balansera sig över tekniska fjällmarker.
Bygg upp din core på gymmet eller hemma, men man får även grymma coremuskler av att springa just i teknisk terräng.

Även backträning är att rekommendera. Men även här kan det räcka med mycket terränglöpning – där det oftast är naturligt kuperat. Ni ser. Det är uppenbarligen himla bra att springa just i skogen. 😉

Jämför inte med en asfalts-halvmara!

Och om ni nu sitter och funderar på om ni klarar ett fjällopp.
Tänk på: Man måste definitivt inte springa hela loppet. Väldigt många (alla utom eliten) går i uppförsbackarna! Och många går även under andra tekniska delar av banan. Så ha inga tempokrav. Det går inte att jämföra 21 km fjäll med t.ex. Göteborgsvarvet!

 

Efter Bagheera Fjällmaraton Sälen – Runners high och bloggkändisskap…!

Det känns faktiskt både oväntat och ganska märkligt.
Men det enda jag har tänkt på efter lördagens lopp är hur jäkla sugen jag är på att springa! Att hitta nya utmaningar. Inte om ett halvår, utan NU! Jag som aldrig brukar planera eller springa särskilt många lopp/tävlingar. Vad hände där, liksom?

Som flera av mina Sälen-bloggvänner har beskrivit;
Jag är nog inne i någon typ av rosa löparbubbla just nu. Alla lopp låter häftiga. Jag tittar både på asfaltsmaror (?!), terränghalvmaror, Borås 6 timmars och lopp med tusentals trappsteg… (Gbg Trappathon)
Hur galet är det inte att hjärnan försöker ”lura in” en på massa nya äventyr? Fast ändå häftigt, på samma gång!

Vad som blir verklighet och inte, vågar jag inte svara på.
Just nu känns det rätt tomt, som det ofta gör efter att man avklarat ett stort mål. Jag behöver nog landa lite, innan jag bestämmer mig för vad nästa stora mål blir. Även om:

  1. Vi redan på tävlingsdagens kväll (!) satt och spånade på nya mål… Haha!)
  2. Spontana, ogenomtänkta saker också kan blir helt fantastisk… (Hint, hint! Bildresultat för pil höger Halvmara i fjällen)! 😉

Alltså, shit! Vad jag längtar tillbaka!
Vackra, vackra sälenfjällen! ❤

img_1745

Förresten. Jag glömde skriva en sak om loppet.
Efter bara ca 500 meter sprang det förbi en lång kille i grön vindjacka, som ropade.
”- Hej! Det är du som bloggar, va?”
Eh…? Japp, det är jag det. Haha! (Vem var du…?) *nyfiken*
Strax därefter det var det en tjej som vände sig om och sa:
”- Hej! Jag kände igen dig!”  (Jag kände inte igen henne… Piiinsamt!  Men tror det var en instagrammare, som jag följer..?)

Det känns verkligen jättekonstigt att främmande människor känner igen en.
Det innebär ju att det faktiskt finns de som läser min blogg. Jag blir alltid lika förvånad och smått generad, även om det låter konstigt. På något sätt borde man ju liksom förstå att det man skriver inte hamnar i ett svart, osynligt hål… 😛