Förebilder och mångfald!

Det känns lite märkligt ibland.
Det här med kroppsideal. Hur någon i sociala medier kan säga att de inte bryr sig om hur mycket de väger, men i nästa andetag lägger de ut en före/efterbild. Där de dessutom skriver antalet kg… Hm…?
Det jag menar är; om man verkligen inte bryr sig, hur vet man då hur mycket man väger?

Det diskuteras regelbundet tidningsomslag i sociala medier.
Där är kroppsidealen extra tydliga (tyvärr). Hur bilder och artiklar som är riktade till kvinnor brukar innebära: ”Så får du platt mage” eller ”Gå ner i vikt till semestern”.
Alternativt artiklar som fokuserar på styrketräning, där grundtanken förmodligen (?) är god, men där kvinnorna på omslaget ändå är toksmala och/eller har rutor på magen.
Det är inget fel i det. Det jag vill få fram är att alla är olika och så ska det vara. Men att se mer mångfald i tidningarna är viktigt! Och härligt! Därför blev jag så glad när en amerikanska löpartidningen Women´s running hade det här omslaget!  🙂 Citat Erica Schenk:

Some women believe that since they have curves they can’t run or shouldn’t run. Running is for everybody, anytime.

Läs även Petras tankar om detta.

”Glad” att jag bara har pojkar.

Missförstå mig inte, jag hade mer än gärna haft en dotter.
Jag kan t.o.m. känna att det är något som saknas ibland, även om jag älskar mina söner över allt annat! Men när jag märker hur mycket tjejer fokuserar på sina kroppar, redan när de 7-8 år (?!) blir jag livrädd. Hur tusen ska man hantera det? Hur hade jag själv hanterat det, om jag hade haft en dotter som plötsligt kom och sa att hon tyckte hon var tjock..? Eller som bara slutade äta, utan att man (till en början) märkte det…?!

Får smått panik, blir ledsen och frustrerad när jag läser om unga flickor/tjejer som mår dåligt. Beatatjata skrev igår om hur hennes dotter, för första gången nämnde detta. Och som Beata skriver; hur bemöter man det på ett bra sätt..?

Dagens samhälle är så utseendefixerat att man blir mörkrädd.
Jag har varit väldigt tydlig (särskilt med äldsta sonen, som närmar sig tonåren) att han aldrig ska kommentera tjejers utseende. Framför allt inte på ett negativt sätt, men även komplimanger som man tror är snälla, kan liksom ”slå fel”.
”- Då är det bättre att du säger att hon t.ex. är snäll, fantastisk och omtänksam”.

En annan sak jag har funderat över;
Många föräldrar (framför allt mammor) har (tyvärr) en konstig inställning till träning, mat och/eller sina kroppar. De låter familjen äta vanlig mat och sitter själva vid samma bord med en sallad och tror att barnen inte märker något…. Barn märker mer än vi tror…! 😦

Vikten är bara en siffra! Så varför lägger vi ner så mycket tid på den?

Det finns många träningsbloggar ”out there”.
När jag väljer vilka jag vill läsa, är det för att de har ”något särskilt”. Att de skriver personligt (vilket inte behöver betyda privat), gärna att de har fina foton, berättar på ett beskrivande sätt och inspirerar mig på ett eller annat sätt!

Det finns tyvärr många träningsbloggar som (i mina ögon) inriktar sig på helt fel saker.
Det är OERHÖRT sällan jag läser sådana bloggar/inlägg, men ibland är det svårt att undgå att se dem. Det pratas om dieter, 800 kalorier om dagen och ångest över middagen, om de inte har tränat samma dag… Tragiskt är bara förnamnet.
Det är så ”lätt” att det blir fel när det gäller kost och träning. Samhället (och vi själva) formar de ”krav” som trots allt finns därute. Det finns INGA SOM HELST BEVIS på att man blir lyckligare om man väger 55 kg istället för 80 kg, men ändå intalar vi oss själva att det är just så. Att den osäkra tjejen finns kvar på insidan även när de där kilona har trillat av, det är det ingen som tänker på.

Det jag vill komma till är att jag blir så glad när jag hittar de som går emot strömmen!
Åsa Hellman bloggar mycket om BRA kost (inte SMÅ portioner med nästan bara grönsaker…) och sin styrketräning. Hon skrev ett inlägg nyligen, där hon beskrev att när hon från att ha vägt 54 kg, passerade 70 kg; Hur det plötsligt fanns det en mental spärr vid den siffran. Detta kommer från en tjej som ändå har mycket kunskap om kropp och träning!

Själv blir jag glad och galet inspirerad! Kolla in 70 kg fantastisk snygg kropp!!
Varför lägger vi så mycket vikt på en siffra, egentligen? Den betyder INGENTING!

Foto: fight4fit.se

Fullkomligt Average, tack!

På träningsportalen shapemeup.se har jag vid flera tillfällen sett den här reklamen.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga…  Reklamslogan: ”Why be average when you can be more”?

Mer vadå…? Om jag äter piller som ökar förbränningen blir jag brun och får stora bröst?
Jag tror att jag väljer att vara ”Average”, vilken dag som helst! Bara sorglig (t) (försök till) reklam, anser jag. 😦

(Orka-Mera) Anna skrev ett inlägg i samma kategori häromdagen, gällande mediavärlden. Hur tidningar inte längre fokuserar på träning och/eller träningstips, utan skriver om helt andra saker! Det blev många kommentarer, bl.a. från en journalist som jobbar på tidningen. Läs!

Alex Schulman sa det!

Det är sällan jag och Alex Schulman har haft samma åsikter.
Men jag tror att karln sa exakt det jag har försökt formulera i ord, under lång tid. En massa ”babbel” i min hjärna som plötsligt fanns där; skriven av en annan person. Tack Alex, för att du satte ord på mina tankar. —> Här är hans krönika.

”Dieten är unik, för det är den enda i sitt slag som uppmuntrar både svält och hetsätning på en och samma gång.”

Några andra som skrivit intressanta inlägg 5:2-dieten (/metoden/livsstilen; whatever you call it) är Sofy och Fanny. Det verkar som att många träningsbloggar bojkottar metoden, medan det sprids som löpeld hos ”gemene man”. Kanske för att de som tränar har mer koll på vad de äter? De som inte rör sig är mer ute efter en ”quick fix”?

Varför hoppar människor på nya grejer så oerhört fort?
Tänker ingen själv nu förtiden? Som när svininfluensan gick. ”Oj, alla vaccinerar sig. Bäst jag gör det också!”

Nu är det mer: ”Oj, alla verkar må jättebra av att fasta. Och så går man ner i vikt. Det måste jag testa!”
MASSHYSTERI! Hoppar alla andra ut för ett stup, så måste jag nog också göra det… (!?!) Tänker människor inte i ett längre perspektiv?

Det handlar om att man måste göra en livslång förändring!
Inte att man ska svälta sig i 2 dagar och sedan tro att man kan äta som vanligt de resterande fem. Äter du inte BRA MAT de andra 5 dagarna är det ju fullständigt skit samma om du svälter dig två dagar eller inte. Kroppen får ändå inte de näringsämnen de behöver…!
Kan de dessutom se sig själva fasta (svälta) en hel livstid? (Särskilt om de ska bli så gamla som ”metoden” säger). 2 dagar/vecka i (säg) 40 år till. Gå mer eller mindre hungriga i 4.160 dagar. Frivilligt…?! Det låter ju sunt….. Eller nåt? 😮
.

”Just i detta nu sitter halva landet hopkrupna över en kopp grönt te till lunch och längtar till att fastan är över. Och då ska det firas med en Cola och sockerkaka.”