Långpasset som (äntligen) blev av – 20 km härlig höst!

Flera helger i rad har jag tänkt köra ett långpass.
Det har inte blivit av. Det har varit ont om tid, andra planer och tja… någon helg t.o.m. aktivt portprioriterat, pga en galet trött och sliten kropp. Trots det har jag ändå känt att jag behöver få till minst ett par längre löppass innan halvmaran i november. Senast jag sprang längre än milen var… Oj då. Det var visst halvmaran i Sälen för 6 veckor sedan . Hur länge kan man leva på det, tro…? 😛

Septemberkänsla!

Första 8-9 km kändes kroppen riktigt pigg!
Det kändes som den tassade på av ren och skär löparglädje. Naturen är ju så fantastisk att man knappt har tid att tänka på om det eventuellt skulle vara jobbigt eller inte. Fast med tanke på den (fortfarande) mer grön(!)-gula nyansen känns det mer som början av September än Oktober.

Bästa löparsällskapet – Inga krav, bara glädje! ❤

Mellan km 9 och 11 blev det lite mer teknisk terräng.
Och kände genast hur mycket jobbigare det blev! Pulsen slog i taket och benen fylldes med mjölksyra. Tänk om jag hade sprungit mer platta rundor och/eller asfalt; vad ”lätt” det hade varit (i jämförelse)! Inte för att det lockar, men tanken slog mig ändå, när skillnaden blev så oerhört påtaglig.

Årets första och enda älgfluga satte sig på min tröja här (men flög av lika fort – blä!). Nästan mitt i stan (fast ändå i skogen). Märkligt, med tanke på hur mycket ”riktig” skog-skog jag har sprungit både under sommar och höst. Och dessutom fått höra av andra att det finns maaassor av älgflugor därute. Jag har inte sett någon… Lucky me!

Någonstans runt 15:e km började jag känna av avsaknaden av långpass.
Det blev segt och tungt. En tendens till lätt huvudvärk började också infinna sig. Pucko-jag hade innan passet, tänkt att jag nog inte behövde ta med mig varken energi eller vatten, eftersom det inte var så varmt.
Men eftersom mina långpass på 20 km inte tar 90 minuter, som det gör för många, utan närmare 2,5-3 timmar så hade det nog inte skadat.

Att kunna springa en halvmara, när man vill.

Vid km 18-19 kände jag hur musklerna började värka så där ”skönt-ont” (kanske mest ont… Haha!) som de ofta gör när jag springer längre än vad jag är van vid. Sista kilometerna var ordentligt sega, men det kändes ändå som ett riktigt bra kvitto inför Österlen Lyser.
Det är ju inte så att jag (vanligtvis) tränar målinriktad mot just en specifik halvmara, men det känns rätt häftigt att veta att man fixar dryga 2 mil (och säkerligen mer därtill) bara ”sådär”, när man känner för det. 🙂

Love körde lite ”Sprada” vilket jag är övertygad om att även Ingmarie gör, typ, året runt. (Så länge det inte är någon is). Själv fegar jag ur, den här tiden på året…

Bland det värsta…

…jag har varit med om! Den här träningsvärken.
Tidigare i veckan försökte jag planera veckan. Jag vet att planering inte är min starka sida, men ibland känns det ändå bra att ha någon typ av grundplan. Tanken var att köra långpass i helgen – med första ”tjing” som igår, lördag. Tyvärr. Det…gick…bara…inte!

Det var inte ens nära att bli ett långpass!

Efter det där galna benpasset i torsdags, med ”ofrivilligt” PB i en variant av knäböj – Det har resulterat i en DJÄVULSK träningsvärk! Jag har haft träningsvärk förr och får det dessutom alltid efter benpass, men det här är något utöver det vanliga.
Kanske inte så konstigt med tanke på att 92 kg innebar ungefär en 50 % ökning. Nog för att man ofta fixar mer än man tror, men att köra sådana ökningar på en och samma gång, är nog inte att rekommenera…!

Det gjorde ont redan i förrgår. 
Igår rörde jag mig inte mer än nödvändigt, när det gällde benen. Däremot var jag ute ett par timmar och klippte häcken, så nu kommer axlarna troligtvis vara möra (också). 😛
När kvällen kom och sambon kom tillbaka från Skara med mellansonen (som hade spelat hockeymatch), tog jag med mig Love på en promenad. Jag var tvungen att ”lea” upp de här musklerna. Eller åtminstone försöka!

Om det hjälpte återstår att se. Jag kan bara hoppas.

Långpass – När man råkar springa längre än det var tänkt!

Fast nu ljög jag nog lite, sorry…
När man springer längre än vad man egentligen tror att man klarar, skulle jag nog ha skrivit. För planen var trots allt att springa en viss runda, som jag hade mätt ut på jogg.se dagen innan och fick till 22,6 km.
Egentligen ingen rekorddistans, men när jag springer ensam har jag en tendens att tycka att det är långtråkigt med för långa långpass. Det brukar oftast blir 12-18 km. Ännu en anledning till att jag egentligen borde utmana min sociala spring-fobi, så jag får sällskap och kan springa längre.

Förbereda sig på sträckan mentalt.

Den här gången försökte jag verkligen föreställa mig rundan.
Att redan i förväg ställa in sig på den längden, istället för att bara ”ta det som det kommer”. För er som vet att jag sällan planerar, är det här ett ganska stort steg. 😛
Jag drack en resorb innan jag drog iväg, plus att jag packade ner ytterligare en, tillsammans med vatten, två energibars, fruktbollar (typ rawfood-variant) och dextrosol.

Hjärnspöken!

Jag tassade iväg och försökte ta det extremt lugnt.
Springa när jag kände att det flöt på bra, men att gå i alla uppförsbackar (a-la-ultra-tänk). Efter ca 6 km tänkte jag:
”- Herregud, 6 km…? Och jag har tänkt mig 16 km till…?!”  Försökte genast förtränga de negativa tankarna och började tänka på att jag faktiskt fixade 50 km för inte så längesen.
Hur svårt kan 22 km vara i jämförelse, liksom…?? Särskilt när de ska klaras utan någon som helst tidspress. Mumsade i mig en av energibarsen vid 7 km (ungefär en tredjedel igenom sträckan, enligt planen).

Potatisleden – We meet again.

När jag var lite drygt halvvägs tog jag ett kort stopp.
Fyllde den ena flaskan med min andra resorb, drack lite vatten och tog ett par dextrol-tabletter. Mest för den mentala känslans skull. Rättade till packningen och tassade vidare, in på en del av Potatisleden. Den är verkligen magisk, bitvis. Har ni vägarna förbi Alingsås, så passa på att vandra!

En bit in på potatisleden fick jag känslan av att km bara rasade iväg.
Eller rättare sagt, de sträckor som jag trots allt har sprungit vid tidigare tillfällen och uppfattat som ganska långa, försvann plötsligt fortare än jag hann blinka…?! Detta trots att det inte gick särskilt snabbt. Kan de ha att göra med att jag fokuserade på hela sträckan och att dessa km därför blev ”kortare”…?

Resorb vs. saltshot?

Vid ca 15 km mumsade jag i mitt fruktbollarna och drack i princip upp all resterande resorb.
Alltså förlåt, vätskeersättning och dess salter i all ära, men det är nästan så att jag överväger att bara ta med mig salt och göra ”saltshots”. Det sistnämnda smakar inte heller särskilt gott, men då behöver man bara svälja typ 2-3 munnar med saltvatten. Resorben ska ju blandas ut med 2,5 dl vatten. Blä…..

När jag lämnade potatisleden vid Bryngenäs, började sträckan ta ut sin rätt.
Jag tänkte (lustigt nog) att nu jag inte hade så långt kvar, men i själva verket var det 7 km…! Haha! Snacka om att hjärnan rätt snabbt kan bli miljöskadad… 😛

När det börjar kännas lättare att springa, än att gå.

Musklerna började ömma, sådär ”skönt-ont” som de gör när man utmanar kroppen med att springa längre än man är van vid. Sista 3-4 km gjorde det lika ont att gå (!) som att springa. Ingen fördel/belöning för kroppen att sakta ner och gå alltså… En rätt märklig känsla, men bara att tassa på helt enkelt. Bättre lite snabbare och ont, än långsammare och lika ont. 😉

Väl framme visade klockan nästan 25 km.
Lite längre än planen pga ändrade vägval och (faktiskt) en liten felspringning. Man kan tycka att man borde hitta i sin egen hemort, men jag väljer nog bara att säga ”pass” här. Jag kände mig rejält mör i kroppen, men glad att jag klarade planen + lite till!
Att det duggregnade sista halvan av sträckan såg jag bara som något positivt. Svalkande mot huden och sådär härlig känsla, som bara ett ljummet sommarregn kan ge! 🙂

Socialjogg på Holleden!

Holleden har hunnits springas rätt många gånger av mig, senaste åren.
Dock aldrig med sällskap (av den mänskliga sorten). I helgen hände även detta för första gången. Eftersom jag är lite av en ensamvarg, när det gäller träning, kändes det lite läskigt att möta upp någon som jag aldrig hade träffat IRL. Jag var oväntat nervös innan jag väl kom dit. ”Outside the box” och allt det där… 😛

”Är jag för långsam?”

Hon var inte så farlig (såklart) och jag slappnade av efter en stund, när jag insåg att hon inte alls hade några krav på ett visst tempo. Skönt!  Särskilt med tanke på att min andning fortfarande spökar… Plus att jag, även utan andningsbekymmer, nojar mig över att springsällskap ska tycka att jag är tråkigt långsam…

Leden är verkligen vacker och jag tror att jag, trots den insikten, har blivit lite ”hemmablind”.
Mitt sällskap sprang rundan för första gången och lät helt betagen! Allt är sådär skirt, ljusgrönt nu. Försommar alltså. Det gör verkligen naturen sådär extra vacker!

Note to self! Kolla upp ansträningsastma.

Min andning kändes ändå ok, men uppförsbackarna var tuffa(re än vanligt).
Jag gick i de brantaste uppförsbackarna och trots det kändes andningen begränsad när jag kom upp på ”toppen”. Däremot gick det bättre på flacken nu, än de gjorde för 3-4 veckor sedan. Lite framsteg i alla fall.

Mitt sällskap tyckte ändå att jag skulle kolla upp det längre fram (om det eventuellt är ansträngningsastma). Jag har ju själv funderat på det flera gånger och nu när jag äntligen försökte kolla upp det (för några veckor sedan), tyckte ju läkaren att jag skulle avvakta till augusti-september (efter värsta pollensäsongen). Will do.

Djup granskog a-la-John-Bauer i all ära.
Men jag har en personlig förkärlek till tallskog! Det finns tyvärr inte så mycket tallskog i mina hemtrakter, men en bit där på holleden kan jag njuta lite extra! Samt att Nordvärmlandsleden har den här öppna, vackra känslan som jag älskar, med en matta av blåbärsris. 🙂

”Vad gör du milen på?!”

Sällskapet hade en underbar inställning till löpning.
Vi kom in på det här med att många inte kan springa utan klocka. Att man känner att man ”måste” mäta tempo. Att man ”måste” bli bättre/snabbare/springa snyggare. Eller att att antalet km är viktigare än tiden man är ute. Istället för att lyssna på kroppen, fokusera på känsla och möjligen mäta i tid istället. Att den som är snabbast på milen vinner. Typ…

Hon är definitivt snabbare än mig (kallas ”hinden” på fejjan!) 😮
Jag blev såklart lite nyfiken. När jag frågade ungefär vilket tempo hon brukar hålla när hon springer själv, svarade hon bara:
”- Jag vet faktiskt inte. Jag springer oerhört sällan med klocka. Och när någon frågar mig: ”-Vad gör du milen på?”, brukar jag svara: ”-Vilken mil menar du? Midnattsloppet på asfalt, Milspåret i Skatås eller en rejält kuperad, offtrail-mil…?”

Boom! EXAKT så…!! 😀
14,6 km skrapade vi ihop och jodå, kroppen känns (faktiskt) ok. Nu är jag mest nojig över andningen, som verkar funka bra ena dagen, men som krånglar igen nästa dag… Men den som lever får väl se, helt enkelt.

Plötsligt händer det!!

Hur snabbt går veckorna egentligen?
Redan fredag! När jag lämnade jobbet igår var jag inte alls sugen på att träna. Frågade en arbetskamrat om han inte kunde träna ÅT mig (men det funkar tydligen inte så…) 😉

Stumma, stela vader..?!

Bytte om redan innan jag satte mig i bilen.
Jag har lärt känna mitt ”träningsjag” såpass mycket, att jag vet att det är större chans att jag kommer ut, om jag inte mellanlandar hemma emellan.

Så iväg, parkera bilen och skutt iväg! Första km kändes sådär.
Flåset var ok, men däremot blev mina vader knôkefulla med mjölksyra första 4-5 km… Vet att jag kände så ibland när jag började springa, men nu var det längesen. Märkligt…
Ungefär samtidigt som vad-stelheten upplevde jag även att magen knorrade lite. ”Nej, jag orkar inte leta upp en toalett”, tänkte jag (sprang ju i stan för första gången på länge. Go figure…) Tack och lov släppte både magknipet och ”vadkrampen” efter knappt en halvmil. (Det låter ju länge, när man beskriver det så… Haha!) 😛

Fokus på hållning och andning.

Det flöt på bra och jag försökte (emellanåt) tänka på hållning och andning.
Djupa andetag, avslappnade axlar och blicken långt fram. Jag har ju en tendens att spänna axlarna och titta ner i marken en bit framför mig. Jag gör det fortfarande ”av vana”, men har funderat på att båda dessa (o)vanor är det som gör att jag lätt får huvudvärk, särskilt vid längre pass.

Personbästa – 12,1 km / 5,59-tempo!

Känslan var oförskämt bra!
Med tanke på hur en del pass har känts det sista är det nästan så att man börjar förvänta sig att det ska vara tungt, bara för att inte bli besviken. Men nu… Wow! Skrapade ihop dryga 12 km och upptäckte i efterhand att passet hade gått strax under 6-tempo.
What?? Tror aldrig att jag har sprungit ett (kortare) långpass så snabbt. Plötsligt händer det!  Häftig känsla!!

Det här bådar gott.
Kan man, på något sätt, spara den här känslan i en liten burk och ta fram om två veckor? 😀